Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Så här skrev jag på Twitter direkt efter visningen av den här filmen:

”Så kom då äntligen det där ögonblicket under Filmdagarna som jag väntat på. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är fullkomligt… *

* fyll i valfritt beröm.”

Och, ja, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri var den klart bästa filmen under årets filmdagar i Malmö. Den lyfte upp filmdagarna till en toppnivå efter en lite tveksam inledning. Dessutom är Martin McDonaghs film årets hittills bästa.

Frances McDormand spelar Mildred, en mor som förlorat sin dotter i ett brutalt (finns det nån annan sort?) våldtäktsmord. Sju månader senare har ingen gripits och hon ledsnar på att den lokala polisen inte verkar göra nåt. Hon hyr tre övergivna reklamskyltar där hon sätter upp ett budskap till Ebbings polischef (spelad av en sympatisk Woody Harrelson) och undrar varför inget händer. Drama och svart humor à la Martin McDonagh tar vid.

Jag har faktiskt bara sett en film av Martin McDonagh och det är In Bruges (som är en toppfilm). Seven Psychopaths hoppade jag över efter att ha hört en del dålig kritik. Det skulle jag förmodligen inte ha gjort, och den kommer jag definitivt att se inom kort.

(Martin har en bror vid namn John Michael som också är manusförfattare och filmregissör. John Michaels irländska drama Calvary är en 2014 års bästa filmer.)

Samtliga skådisar i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är helt otroligt bra, även om jag kanske bara tycker att Frances McDormand är värd en Oscar. Sam Rockwell är bra men på nåt vis känner jag att han kan göra den där white trash-figuren i sömnen.

John Hawkes dyker upp i en liten biroll och är otäck. Han kan verkligen vara både och. Jämför t ex med hur han var i Me and You and Everyone We Know.

Det nästan roligaste för mig var att se Clarke Peters (a.k.a Lester Freamon from The Wire, yay!). Han kommer in och dominerar i slutet av filmen. Kul att se.

Den där jobbiga Steven (spelad av Caleb Landry Jones) från säsong tre av Twin Peaks lyckas faktiskt att inte vara jätteäcklig vilket han i alla fall var i Twin Peaks.

Trots det i grunden allvarliga så har filmen en stämning, främst pga den strålande naturkraften Frances, som gjorde att jag bara satt och njöt, skrattade och log. Jag kommer lite att tänka på Hell or High Water kanske. Den filmen har samma typ av välskrivna rollfigurer.

Filmen är ganska länge en sorts komisk och tragisk film noir, eller hur jag nu ska beskriva den. Men sen kunde det plötsligt bränna till i hjärtat också. Det brände exempelvis till när <spoiler>Woodys rollfigur hostade blod</spoiler> under förhöret med Mildred. Här insåg man att de trots deras till synes hårda jargong brydde sig om varandra. Det var filmens finaste scen.

Filmen är otroligt välskriven, genomtänkt. En annan film som poppar upp är Blue Ruin. Allt hänger ihop och finns med av en anledning. Inget extra som känns onödigt. Tiden flög fram. Jag hade gärna kunnat spendera en timme till i Ebbing.

Är det manuset som är filmens stora styrka? Är ett välskrivet manus underskattat rent generellt? Att man har nån (en person!) som tänkt igenom allt och präntat ner sig själv och sina personliga tankar, idéer och huvudpersoner? Att man inte har sex manusförfattare som kommer in för att göra rewrite på rewrite? Ja, jag tror det. Jag är ganska säker på det.

Om jag ska klaga på nåt så är det att Sam Rockwells rollfigurs omvändelse gick lite väl snabbt. Slutet i sig var fint men jag tyckte inte Rockwells rasistfigurs resa förklarades fullt ut. Men å andra sidan räckte måhända med att en person talade till honom och uttryckte sin tro på honom som en god människa.

Och dessutom: baptism by fire.

För mig är det väldigt nära högsta betyg. Snudd på en femma och därmed en uppdaterad bloggheader. Det är en filmfilm med en blandning av djupt tragiskt drama och humor som känns som en rar konstruktion. Martin McDonagh är tydligen en mästare på just detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri visas just nu på Stockholm Filmfestival och får ni chansen så är det bara att fixa biljetter pronto. Den visas ikväll och på tisdag.

Vanlig svensk biopremiär blir det inte förrän 18 februari.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm, Movies – Noir och Fripps filmrevyer.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

2 Responses to Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

  1. Henke says:

    Då jag nu formulerat tankarna i egen text kan jag komma in här och läsa och kommentera. Jag håller såklart med om det du skriver. Kan man inte älska filmen?

    Klart att manus är en mycket viktig i slutresultatet. Se tex på en regissör som Ridley Scott. Jag tror att han är extremt beroende av ett bra manus. Hur ska man annars tolka hans svängiga produktion, blandar högt och lågt.

    Vid andra titten sjönk Frances karaktär Mildred ett litet snäpp (inte Frances insats dock), och Sams Officer Dillon höjdes. Jag tycker varken att han är en stereotypisk rasist/redneck eller att hans karaktär gör en för snabb resa. Var extra observant på just den karaktären då det var hans resa jag var mest nyfiken på inför andra titten. Hans karaktär är lite djupare och mer komplex än vad man vanligen ser i en film som denna och det är de lagren som blottläggs ju längre in i historien vi kommer.

    Älskar att alla hade relationer med alla i den lilla staden, från grundskolan och andra sociala sammanhang. Det är som miljöerna vi får en skymt av i ”The straight story” med skillnaden att detta lilla samhälle är satt under en extrem press. Det är samma grej jag menar som ditt exempel med den fina scenen mellan Mildred och Woodys rollfigur.

    Uppfattade det som att mordet skett för ett drygt år sedan, men att polisen inte haft kontakt med Mildred de sista sju månaderna tills hon lät sätta upp ”the three billboards”.

    • Jojjenito says:

      Nej, man kan inte inte älska filmen. 🙂

      Ibland tror jag att manusförfattare är underskattade (jag själv är skyldig). Ofta nämns bara regissör och skådisar. Helt rätt spanat vad gäller Ridley. Han är helt klart beroende av bra manus.

      Ja, Dillon är ju den karaktär som gör den mest intressanta resan, helt klart. Kul att både Dillon och filmen funkade (och höjdes) vid omtitten.

      I alla texter jag läst om filmen står det att det gått sju månader sen mordet. Men spelar väl mindre roll kanske. Fast det finns ju en skillnad där. En sak är att man inte gripit nån. En annan sak är om Mildred hört nåt från polisen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: