I, Daniel Blake (2016)
21 december, 2016 9 kommentarer
Tre år innan Ken Loach gjorde Kes – falken (en sån där film som jag har för mig vi fick titta på i skolan) så fick han tydligen 1966 sitt genombrott med tv-filmen Cathy Come Home. Nu, 50 (!) år, senare vinner alltså Loach vid 80 års ålder Guldpalmen i Cannes. Snacka om driv och engagemang. Woody Allen-varningen på den mannen.
I, Daniel Blake är djupdykning ner i ett brittiskt (och förmodligen svenskt) systemet för social trygghet och välfärd som fallerat. Titelns Daniel Blake (Dave Johns) är en snickare som återhämtar sig efter en hjärtattack. Hans läkare förbjuder honom från att börja jobba igen men hos försäkringskassan tycker man att han visst kan börja jobba. Han kan ju sätta på sig en hatt och gå 50 meter. Ja, så lyder logiken. Daniel tvingas gå på cv-kurser och söka jobb samtidigt som han försöker (försöker!) överklaga beslutet om indragen sjukpenning.
På en av arbetsförmedlingarna träffar han på den ensamstående tvåbarnsmamman Katie (Hayley Squires). Katie kom tio minuter för sent till ett obligatoriskt möte och får därför en varning och indragen a-kassa (eller vad det nu handlade om). Katie är ny i stan och åkte därför vilse på väg till sitt möte. Daniel och Katie blir vänner, vilket för Daniel (vars fru dog några år tidigare) innebär att han får några att bry sig om igen.
Jag gillar filmen. Jag trodde att det skulle handla om en film som gick i nån sorts misär-stil. Fast om jag tänker på de Ken Loach-filmer jag har sett så brukar det väl ofta finnas en hel del humoristiska inslag. Så även här, vilket gör att allt inte är nattsvart misär, grått och trist. Daniel spelas alltså av Dave Johns och nu i efterhand läser jag att han är (standup-)komiker, vilket jag tycker lyser igenom i filmen på ett bra sätt.
Den misär som i viss mån skildras känns i magen snarare än att den är frånstötande. Jag tänker till exempel på en viss scen på en matbank som Katie och Daniel besöker.
Jag gillar Daniels sätt att, hur det nu är möjligt, hantera de mer eller mindre absurda situationerna som uppstår i hans försök att kommunicera med myndighetspersoner. Det hela känns som en Monty Python-sketch eller taget ur en Kafka-roman. Daniel tar det dock oftast med ro även om han förstås blir upprörd och frustrerad. Men på nåt sätt lyckas han ändå se den absurda humorn.
Jag tror filmen i grunden är sann. Jag tror inte Loach överdriver nåt speciellt i de situationer som uppstår när byråkratin går i overdrive. Däremot kanske han överdriver en del i själva berättandet. Exempelvis förekommer det några scener när Daniel försöker använda en dator och… ja, han är inget datorgeni om man säger så. Mot slutet hålls det även ett tal som kändes som regissörens tal snarare än rollfigurens. Jag kan även tycka att upplösningen kändes lite väl förutsägbar.
Men allt som allt är det en varm film med förvånansvärt mycket humor och ett stort hjärta.
I, Daniel Blake var denna månads filmspanarfilm, förtjänstfullt vald av Sofia. Efter filmen gjorde vi ett, för egen del, mycket efterlängtat och kärt återbesök på puben Wirströms i Gamla Stan. Jag tror vi spenderade minst 45 minuter bara på att diskutera Tom Fords Nocturnal Animals ur alla tänkbara synvinklar. Det går liksom inte att göra på Vapiano.
Här hittar ni de andras åsikter om I, Daniel Blake.
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Movies – Noir-Christian såg filmen redan under Stockholm Filmfestival och här hittar ni hans recension.
Jag tycker det är fint av en 80-årig regissör att fortfarande vilja och orka ha något att säga med sina filmer. Det är inte asvanligt. Det är heller inte vanligt med filmer som har nåt att säga som man tittar på utan att känna att allt blir nedtryckt i halsen på en – även om man ju faktiskt FÅR det med dagens film. Men humorn gör mycket, annars skulle filmen nog inte funka alls.
Just humorn och skådisarnas insatser är det som gör att filmen gick hem hos mig. Att Dave Johns gör sin gubbe med värme och humor var nödvändigt.
Är filmmisär normalt frånstötande istället för drabbande? Låter som Timbro-filmanalys. 🙂
Jag älskar alla typer av misär, både sån som är frånstötande och känns i magen. Just misären i I, Daniel Blake tror jag att folk som uppfattar misär som frånstötande (och inte gillar att den är frånstötande) känner i magen.
Jag gillar frånstötande misär – också. Är jag undantaget som bekräftar regeln då? 😉
Förutom mig själv då, ja.
Håller med på alla punkter, ned till betyget och anledningarna till att det inte blev ännu högre. Jag tycker också att det kändes som om det gick upp ett litet ljus när man förstod att Johns var komiker i botten.
God Jul!
Ja, men visst kändes det logiskt att han var komiker i botten. Just hans reaktioner inför de absurda situationerna som uppstod i kontakt med myndigheterna.
God fortsättning!
Pingback: I, Daniel Blake (2016) | Rörliga bilder och tryckta ord