#SFF16: Seoul Station (2016)

En av de mest hajpade filmerna under festivalen får nog sägas vara den sydkoreanska zombierullen Train to Busan. Som bonus skulle festivalen även visa Seoul Station, en animerad prequel (eller kanske en lillasysterfilm) till ”huvudfilmen”. Roligt!

I filmen, som är regisserad av Yeon Sang-ho som även gjort Train to Busan, får vi se hur zombiesmittan bryter ut i Seoul.

En äldre man kommer stapplande med ett blödande sår i halsen. Mannen, som är hemlös (vad det verkar), kommer fram till centralstationen där han lägger sig för att vila. Just kring centralen är det många uteliggare som håller till. Mannens kompis upptäcker sin skadade vän och ger sig av för att hämta hjälp vilket inte visar sig vara det lättaste.

Parallellt med detta får vi möta en ung tjej och hennes pojkvän. De har problem med att betala hyran och pojkvännen tycker det är en bra idé lägga upp bilder på sin tjej på nätet och erbjuda hennes tjänster av sexuell natur. Tjejen som nu får nog ger sig av och hamnar så småningom i området kring centralen. Samtidigt letar hennes pappa efter henne, en pappa som hon inte haft kontakt med på länge.

Hmm, jag märker att jag skriver väldigt mycket tråkigt om själva handlingen. Kanske det beror på att jag inte har så rackarns mycket att säga om vad jag tycker om filmen. Jag blev något besviken på Seoul Station.

Men: Det var som vanligt kul att se en asiatisk animerad film. Jag tycker den tecknade stilen är skön. Det är lite skitigt och inte så där supersnyggt datoranimerat. En lite råare känsla.

Det var kul att se en tecknad zombiefilm. Det var premiär för mig tror jag. En gång i tiden, på den jättefina men numera nedlagda biografen Röda Kvarn, såg jag en vampyr-anime på festivalen, Vampire Hunter D: Bloodlust. Jag minns det som en ganska häftig upplevelse.

Seoul Station är en helt ok film men nånting gjorde att jag inte sögs in i filmen. Bitvis var den ganska spännande men jag kände att den kanske blev lite upprepande med sina gurglande zombier.

Och så har vi en av farorna med sydkoreansk film: det finns alltid en risk för överspel. Fast jag tror inte det handlar om överspel ur deras perspektiv. Det är så det ska vara. Det ska vara överdrivet med krokodiltårar. Det är en del av kulturen, både på film och i verkligheten tror jag. Men för mig kan det ibland bli mer farsartat t än nåt annat, och då kastas jag ur filmen. Här bjöds jag på en del urkast.

Vad har vi mer? Ja, vi har relativt övertydlig samhällskritik om hur Sydkorea behandlar sina fattiga och hur myndigheter inte har nån som helst respekt för mänskligt liv. Det gav inte mig nåt speciellt.

Slutligen konstaterar jag att filmen var väldigt mörk. Ja, så mörk att jag faktiskt blev överraskad. Och att bli överraskad brukar ofta var nåt positivt för mig när jag ser på film. Här blev det tvärtom då jag ville känna nåt sorts hopp. Annars känns det som att poängen lite försvinner, eller?

Om visningen: Jag minns inte så mycket från själva visningen, vilket är ett gott betyg då det förmodligen betyder att inget störde. Jag hade sällskap med Henke och Har du inte sett den?-gänget (fast Erik tog sovmorgon har jag för mig?). Det var en skön lunchvisning en söndag på Victoria. En sak minns jag: En snubbe på raden bakom mig väste ”NEJ” varje gång en zombiejagad tjej INTE stängde dörren efter sig, tre-fyra gånger i rad. Och jag håller med: stäng dörren, människa… annars blir du zombie, människa.

Här hittar ni Henkes recension av Seoul Station.