#SFF16: Dog Eat Dog (2016)

Dog Eat Dog blev den sista och fjärde filmen som jag såg under filmspanarnas lördagsspektakel på filmfestivalen.

Regissör är Paul Schrader (regissör av exempelvis American Gigolo och manusförfattare till bl a Taxi Driver). Två av skådisarna är Willem Dafoe och Nicolas Cage. Sammantaget borde det här borga för nån form av kvalitet. Det gjorde det inte. Efter visningen ville jag ta mig hemåt så snabbt som möjligt för att duscha av mig den äckliga känslan som filmen gett mig. Tvivale.

Dog Eat Dog visade sig vara en film som jag hade otroligt svårt för. Jag vet inte vad Schrader försöker göra. Ska jag tycka att det är roligt när en knarkpåverkad och överreagerande Willem Dafoe råkar, bara råkar, knivhugga sin ex-fru till döds och skjuta ihjäl sin dotter, liksom så där av misstag för att han blev arg och inte kunde kontrollera sina känslor. Ska det vara tokroligt som i en buskisfars av Stefan & Krister? Det är inte roligt alls, bara äckligt.

Dafoe, Cage och en tredje skådis vid namn Christopher Matthew Cook spelar tre f.d. kåkfarare som ska göra en sista stöt. De blir anlitade av The Greek (spelad av regissören själv) för att kidnappa en annan gangsters nyfödda bebis för att The Greek ska kunna pressa sin konkurrent på pengar. Tydligen ska det ge storkovan även åt våra tre vänner. Går det fel?

Dog Eat Dog innehåller så mycket meningslöst våld, dödligt våld, äckligt våld, våld mot random personer som inte är värda en sån behandling. Våldet utövas på ett ledigt (casual) sätt vilket gör äckelkänslan än större. Det är väl klart att man skjuter ihjäl sin kompis om man är trött på att han snackar för mycket. Men kan du inte hålla munnen, bara för ett ögonblick! Åhhahahåh, vad roligt. Han bara sköt honom.

Dog Eat Dog har noll handling som gör nån glad. Den har noll karaktärer som man vill hänga med. Den är fylld med övervåld som inte säger nånting förutom att vara äckligt. Den har en slutsekvens som möjligen ska vara en drömscen och som, hur det nu är möjligt, är ännu sämre än resten av filmen. Jag sitter som ett stort frågetecken i biofåtöljen. Vad är det jag tittar på? Varför har du gjort den här filmen, Paul?

Om visningen: Vi filmspanare, och resten av publiken på Park, hade under den förra filmen utsatts för en skrattsabotör. Nu hade vi koll på vem det var så vi väntade strategiskt i skuggorna tills den famöse skrattaren själv hade tagit plats i salongen och sen satte vi oss så långt bort från skratticentrum som det var fysiskt möjligt. I övrigt var det inte en trevlig visning. Det var en sån där sen kvällsvisning som du bara vill ska ta slut för att filmen är usel och du bara vill hem. Men det berodde mest på filmen än något annat. Jag längtade efter att höra den skrattande mannen.

Länkar till texter från tre andra som tog en fika tillsammans innan filmen hittar ni nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies – Noir