Julieta (2016)

Trots att Pedro Almodóvar inte på nåt vis är en personlig favorit så kändes det ändå ganska självklart att se spanjorens senaste film. Jag har sett åtta av hans filmer och det är synd att säga att han har gjort nån succé hos mig. Medelbetyget är 2,5/5 fördelat på fyra stycken 3/5:or och lika många 2/5:or. Men han är ett stort namn i filmvärlden, det går ju inte att komma ifrån, så jag bänkade mig förstås för att se Julieta.

Filmen handlar om… Julieta (Emma Suárez). Hon är en medelålders kvinna som bor i Madrid tillsammans med Lorenzo. De båda verkar lyckliga och håller på att förbereda sig för en flytt till Portugal (jag har för mig att Lorenzo skulle skriva en bok där?).

En dag träffar Julieta ute på gatan på en yngre kvinna vid namn Beatriz som berättar att hon av slump träffat Antía i Schweiz. Vem är Antía?! Julieta blir uppenbart upprörd, och känslostormar blåser. Vem är Antía?!

Julieta går hem till Lorenzo och låter meddela att det inte blir nån flytt för hennes del. Hon säger inte varför hur mycket Lorenzo än frågar. Lorenzo har inget val att flytta själv till Portugal medan Julieta hyr en annan lägenhet (som hon uppenbarligen bott i tidigare) och hoppas på nåt sätt hitta Antía eller att Antía ska kontakta henne.

Ungefär här i filmen så hoppar vi långt tillbaka i tiden där vi träffar en ung Julieta (nu spelad av Adriana Ugarte) på ett tåg. Ska vi nu få reda på vad som ligger bakom all dramatik och känslostormar? Ja, det ska vi, men det tar sin lilla tid och mer än så säger jag inte.

Jag gillar stora delar av själva upplägget i filmen. Just kvinnor som döljer på stora hemligeheter känns som ett tema som Almodóvar återkommer till ofta. Saker från det förflutna som kommer tillbaka till nutiden och i filmen presenteras som ett mysterium (för oss tittare) som karaktärerna måste brottas med och lösa, och vi hänger med på resan.

Visst påminner det här även en del om ganska många av Alfred Hitchcocks filmer? Jag tror Pedro är ett stort Hitchock-fan.

En annan regissör jag tänker på är Tom Tykwer. Precis som i den tyske regissörens filmer handlar det i Julieta till viss del om slumpen kontra ödet. Hur saker och ting liksom är ofrånkomliga, eller är de?

Skådespelarna i filmen är mycket bra. Både Emma Suárez och Adriana Ugarte, som den äldre respektive yngre Julieta, övertygar. En annan favorit är en hushållerska som Julieta träffar som ung. Hon spelas av en typisk färgstark Almodóvar-skådis vid namn Rossy de Palma med en väldigt speciellt utseende. Den karaktären är inte nån man skojar med direkt. Se nedan.

Rent hantverksmässigt har jag egentligen inget att klaga på. En höjdpunkt rent filmiskt var nog en sekvens som involverar en handduk som används för att torka håret på en person och där Almodóvar på ett smart sätt visar tidens gång.

Som vanligt är det dock nåt som saknas för att jag ska dela ut det där riktigt höga betyget. Är det känslan av melodram som gör att jag både gillar filmen och samtidigt känner mig tveksam? Julieta tycker jag ändå är en av de bättre Almodóvar-filmer jag har sett, så en stabil trea ska den ha.

Julieta har biopremiär idag och om du normalt är ett fan av Almodóvars stil så tror jag inte filmen kommer göra dig besviken!

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm (publiceras på lördag)

 

Hej Tjolahopp!