Love & Friendship (2016)
23 september, 2016 15 kommentarer
När Jane Austen var 14 år gammal skrev hon berättelsen Love and Freindship (sic!). Vid den här tiden var hon förstås fortfarande helt okänd för allmänheten. Hon skrev, och framförallt läste högt, för att roa sin familj. Berättelserna skrevs ner i tre anteckningsböcker, och det som fascinerar mig väldigt mycket är att dessa tre anteckningsböcker med texter från Austens ungdom fortfarande finns bevarade idag på museum i England. Coolt.
Det lustiga i sammanhanget är att Whit Stillmans senaste film faktiskt inte är en filmatisering av Love and Freindship. Nej, den har bara tagit titeln och möjligen den satiriska tonen från Austens juvenila verk. Filmen Love & Friendship bygger istället på kortromanen Lady Susan.
Kate Beckinsale spelar här den nyblivna änkan Susan Vernon som är på jakt efter en ny man åt sig själv och dessutom en man åt sin dotter Frederica. Hon smider ränker som jag inte har en chans att hänga med på och det gör nog ingen annan i filmen heller, förutom kanske hennes anförtrodda väninna Alicia, spelad av Chloë Sevigny.
Jag tycker att Love & Friendship är charmig, mysig och skarp liten karamell. Jag är ju redan från början en hjälplös sucker för brittiska kostymdramer så det här kan egentligen inte misslyckas. Kate Beckinsale är elak with a twist och hon lindar alla män runt sitt lillfinger på ett sofistikerat och underhållande sätt.
Filmens stora behållning för min del är, förutom Beckinsale, Tom Bennett som spelar Sir James Martin, en av de potentiella makarna (till både mor och dotter). Bennett gör denne underbare fåntratt på ett sagolikt roande vis.
Efter visningen av filmen uttryckte vissa en viss besvikelse och hävdade att det här var en drift med kostymdramagenren och Jane Austen i synnerhet. Hmm, jag håller nog inte riktigt med. Fast jag ska kanske inte säga så mycket då jag inte läst ett enda Austen-verk. Men efter vad jag läst på om Austen och även sett i form av andra Austen-filmatiseringar så kändes det, för mig, inte som metahumor. Däremot är det mer fokus på humor och det cyniska i den här filmen jämfört med andra.
Ytterligare klagomål som jag överhörde efter visningen handlade om miljöerna, främst interiörerna. Att det kändes som att man spelat in filmen på ett gammalt museislott, och jag kan hålla med. Det kändes inte riktigt som äkta inbodda miljöer där folk faktiskt bodde. Å andra sidan bidrog det kanske till den teatrala känslan som liksom passar in då alla, mer eller mindre, spelar ett spel (förutom ärthjärnan Sir James). Men ändå, lite som filmad teater kändes det. Här fanns inget coolt rent filmiskt och visuellt.
En detalj som kanske drar ner betyget en aning är jag tyvärr var något trött under delar av filmen och under en period gled jag in och ut ur nåt sorts limbotillstånd. Det förekommer även en radda med karaktärer och ska erkänna att jag inte hade full koll på vem som var vem, eller vem som var vems kusin.
Men en stabil trea delar jag utan tvekan ut.
Love & Friendship har biopremiär idag fredag 23/9 men jag tycker nog man gott kan vänta på VOD-premiären. Fast inte om man älskar Jane Austen och/eller kostymdramer. Då är det ett givet biobesök.
Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Även Har du inte sett den?-Carl har skrivit om Love & Friendship
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: Love & Friendship (2016) | Rörliga bilder och tryckta ord
Detta var en av de filmer från Malmö som vuxit efter vi såg den. Den är väldigt rolig i bitar men den är samtidigt lite distanserad vilket fortfarande gäckar mig…
Det är nog jag som är den i gänget som ansåg den som en drift med kostymdramer, även om jag aldrig uttryckte mig så. Jag ansåg i alla fall att jag uppfattade den som en ironisk version av Jane Austen-filmer (inte kostymdramer i allmänhet). Som många påpekar är Jane Austen ofta ironisk i sina böcker så hur kan vi veta om filmen bara är ironisk från grundmaterialet i Austens verk, eller om där finns ett andra lager ironi adderat av Whit Stillman? Det är frågan jag funderade på efter vi sett filmen. Det lilla jag sett av Stillman (Damsels in distress) fick mig att tro att han adderat en metanivå med ironi… Men jag är långt från en expert på honom som filmmakare…
Förtvivlad över att bli missförstådd kollade jag snabbt upp Stillman på wikipedia för att se om det skrevs något om hans ironiska anslag i sina filmer där. Och döm av min förvåning då artikeln innehåller något av det slaget…
https://en.wikipedia.org/wiki/Whit_Stillman
Klippt från wikipedia:
”Stillman is sometimes simply too damn smart for his own good. You can’t always tell at whom he’s poking fun, or why,…” och senare ”…He himself is aware of that possibility the whole time, and bastes his entire worldview in a rueful, ironic-romantic glaze.”
Citaten är taget från en recension i Salon av filmen Damsels in distress: http://www.salon.com/2012/04/06/pick_of_the_week_delirious_college_comedy_damsels_in_distress/
Jag vet fortfarande inte hur många ”levels” av ironi som Stillman leker med i den nya filmen, men jag tycker att det finns tillräckligt mycket i hans filmhistorik för att åtminstone motivera en fundering och undran… 🙂
Ja, jag håller nog med. Den har växt en del snarare än bleknat.
För mig kändes det inte som en ironisk version av Jane Austen (eller kostymdramer), i alla fall inte på så sätt att regissören lagt på ett eget ironiskt lager. Jag kände mer att man tog den ironi och humor som finns från början och sen fokuserat på den, vridit upp volymen på just detta element.
Att du ansåg att det var en drift med kostymdramer (och inte bara Austen) fick jag från din Instagram:
”Var det bara ett ironiskt lustmord på Downton Abbey? Jo, så var det nog”.
När det gäller Stillman och hans filmografi har jag sett alldeles för få filmer (typ bara Love & Friendship) för att kunna uttala mig om hans ironiska anslag.
Ta mig tusan, det stämmer. Jag hade helt glömt den tweeten. I eftersnacket hamnade vi i diskussioner om Jane Austen specifikt och det var bara det jag kom ihåg. ”Tur” att du kunde dubbelkolla på instagram… Damn… 😉
Allt man gör sparas på the net numera. 😉
Jag håller med dig om att den knappast gör sig lustig över genren, men kanske över den underliggande verkligheten. Inte på ett särskilt illvilligt sätt, men det kanske innebär lite mer distans till rollfigurerna.
Jag tror för övrigt att det är en film som gör sig bäst i en fullsatt biosalong så man kan ryckas med av andras reaktioner på humorn. Risken är ju alltid att man får motsatt reaktion om man inte är synkad med resten av publiken, men då är det bara vänta på att Tom Bennett dyker upp och rättar till det.
Lustig över verkligheten, absolut.
Tom Bennett var en guldgruva av komedi i den här filmen. Jag skrattade eller skrockade i princip varje gång han öppnade munnen. 🙂
Cynism och ironi inom kostymdrama! Någon form av satirton men ändå inte? Låter som att den här tacklingen av genren är vad jag skulle kunna föredra lite extra personligen, då mer och mindre romantiska eller familjetrubbelära (?) relationer i kostymer från en svunnen tid inte är något jag sugs in i normalt sett. Jag är inte alls inläst, påläst eller intresserad av Jane Austen tyvärr. Det närmaste jag gillat som antyder om hennes grejer (även om jag nu avslöjar min okunnighet på området givetvis) är Roman Polanskis adaption av Tess, med Nastassja Kinski, från den där författaren Hardy eller var han hette. Den gillade jag.
Jo, jag tror det nog är något av en satir, fast, som Carl skrev, av den underliggande verkligheten, snarare än en satir av kostymdramagenren.
Jag är som sagt förtjust i klassiska kostymdramer. Just det här med starka känlsor som ska undertryckas fascinerar mig.
Ah, Tess. En bra Polanski-rulle med en ung Nastassja Kinski.
Spannet mellan alla Spanare…som sett den är rätt kul ändå. Och tillräckligt intressant för att jag troligen kommer sitta där och glo jag med vartefter… 😉
Trevlig helg!
Well, egentligen är det väl bara Fiffi som sticker ut och delar ut en tvåa. Vi övriga var mer eller mindre förtjuzzzzta i den.
Trevlig helg tillbaka. 🙂
åjo…2,3 och 4 låter väl som ett trevligt litet spann ändå….;-)
234 != 23344. 😉
Huh, jag tycks ha missat att kommentera — mittåt! Nåvälan, vi är ju väldigt överens. Men det där med att miljöerna inte kändes inbodda, jag undrar om inte många rum under den här perioden var mer för att visa upp en snygg fasad och därmed inte var särskilt personliga. Däremot kommenterade ju Fiffi om de extremt rena vagnarna, det kan jag tycka var mer problematiskt.
Nå, det finns nog inte så mycket att kommentera. 😉 Men du kanske kommenterade i huvudet. Det brukar jag göra och sen inse att jag kanske borde kommentera på riktigt också så personen i fråga får reda på vad jag tycker. 😉
Ja, din tes om fina rum som fasad kan ha en poäng. Men jag kan ändå inte hjälpa att tycka att det blev lite… stelt kanske. Fast stelt var ju det minsta man kunde säga om resten, dvs dialog och skådespel. 😉
Vagnarna tänkte jag faktiskt inte på.