10 Cloverfield Lane (2016)
7 april, 2016 8 kommentarer
Jeff Nichols kommande film heter Midnight Special. Enligt uppgift ska det vara en mystisk sf-rulle. Precis min kopp te och jag ser verkligen fram emot att se den på bio då jag supergillar Nichols två tidigare filmer, Take Shelter och Mud. Problemet är bara att Midnight Special nog inte kommer upp på bio i Sverige. Jag blir så trött på det här fenomenet där mellanstora filmer faller mellan (bio)stolarna. Det handlar om de där mystiska och spännande filmerna som gör att min nyfikenhet triggas. Inte blockbusters, inte Folkets Bio-filmer, utan filmer som Ex Machina, Snowpiercer, Enemy och Under the Skin. Ingen av dessa kom upp på bio i Sverige. Midnight Speciel verkar drabbas av samma öde.
Ett sätt att undvika att hamna i den svenska filmfrysboxen är att döpa sin film efter en tidigare framgångsrik film. Om Nichols & Co hade kallat sin film för Close Encounters of the Fourth Kind och hävdat att den är en andlig uppföljare till Stephen Spielbergs Close Encounters of the Third Kind så hade den garanterat gått upp på bio i Sverige.
Den film jag skriver om idag hette från början, när det bara fanns ett manus, The Cellar. Den filmen hade nog inte kommit på bio i Sverige. The Cellar var, och 10 Cloverfield Lane är, i ganska stora delar ett kammarspel mellan tre personer i en bunker. Inget som de svenska distributionsbolagen direkt jublar över tror jag. Dessutom är det en sf-rulle och det vi vet ju hur kammarspel med sf-inslag om tre eller fyra personer på en begränsad yta behandlas.
Nu heter filmen inte The Cellar eftersom producenten JJ Abrams nämligen under projektets gång kläckte idén att kalla den 10 Cloverfield Lane. Ett genialt marknadsföringsdrag. 2008 kom filmen Cloverfield som är en found footage-rulle om ett gigantiskt monster som attackerar New York. Vi får följa skeendet ur några unga Manhattan-bors ögon och speciellt en snubbe som helt enkelt VÄGRAR släppa kameran och sluta filma.
10 Cloverfield Lane tyckte jag var en alldeles strålande film. Handlingen i korthet inom spoilertaggar: <Spoiler>Vi får följa Michelle (Mary Elizabeth Winstead) som råkar ut för en bilolycka och sen vaknar upp nere i en bunker där hennes ”räddare” Howard huserar. Howard påstår att Jorden är under nån sorts attack och att luften är giftig och att de är tvungna att stanna i bunkern under minst ett år.</Spoiler>
Ja, jag säger nog inte mer än så om handlingen, och kanske redan det jag skrev är för mycket. Som vanligt upplevs nämligen film, åtminstone den här typen av film, bäst om man är helt ovetande om (detaljer i) handlingen.
Uppdatering: Dolde min beskrivning av handlingen eftersom jag vet att en del är känsliga för att råka läsa minsta lilla om den.
Jag satt på helspänn under i princip hela visningen. När överraskande saker hände (och de hände!) så hoppade jag högt i min fina plusstol på Filmstaden Scandinavia (inte IMAX!). Filmen är spännande och intensiv från början. Nånstans i mitten kanske tempot går ner en aning och intensiteten avtar men jag fann aldrig filmen tråkig. Dessutom byggdes det upp en stämningen efterhand då man (läs: jag) ville få reda på vad som egentligen försiggick <Spoiler>ovan jord</Spoiler>. Sakta uppbyggnad och en härlig payoff! Wow, vilket slut.
Filmen skiftar stilar på ett sätt som jag inte kan påminna mig om att jag sett tidigare. Stilar: <Spoiler> Hitchcock-thriller, kammarspel, mysterium, dramakomedi, psykologiskt drama, skräckthriller, actionthriller, science fiction-action, kvinnlig postapokalyps-MacGyver, coming of age för vuxna. </Spoiler>.
Jag hade med andra ord en riktigt lyckad filmkväll. Visningen på Filmstaden Scandinavia flöt på helt utan anmärkning. Publiken skötte sig. Filmen visades i en stor salong (inte IMAX-salongen) med ganska stor duk, bra lutning och fett ljud.
Om ni vill veta mer om filmens tillblivelse ur regissören Dan Trachtenbergs synvinkel så kan jag tipsa om det senaste avsnittet av /Filmcast där Trachtenberg intervjuas.
Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke och efter visningen avnjöts en god Egon-burgare med den sedvanliga chipotleaiolin. Mumma! Efter burgaren sprang vi av en slump på Movies – Noir-Christian, och han och hans ”bror” hade sett 10 Cloverfield Lane de med.
Kolla in vad Henke och Christian tyckte om filmen. Deras texter kommer upp på fredag.
Även Fiffi har skrivit om filmen och speciellt om det här med att inte veta nåt om en film innan man ser den.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Tror du kan vara något på spåren där. I just det här avseendet tycker jag ändå att det känns som om (den rent kommersiella) filmindustrin blivit mer fyrkantig. Det som inte passar in i mallen av det tusentals fokusgrupper bestämt säljer biljetter får inte komma med.
Vad är det jag är på spåren med?
Jo, jag ju menar också att filmindustrin har blivit fyrkantig. Jag kanske var otydlig i min text?
Sorry, det var jag som var otydlig. Ordet ”ändå” ska givetvis inte vara där. Jag instämmer alltså i dina funderingar om allt för starkt sikte på ”knep” som säljer.
Aha. Då blev det tydligare. 🙂
Den skulle ha kunnat heta ”Room with a twist”?
Jag tänker på det du skriver om filmerna som inte kommer upp på bio. ALLA dessa skulle verkligen göra sig att se på stor duk. Allihop. Hur blir man en såndär som bestämmer över biorepertoaren? Jag vill bli sån när jag blir stor.
Haha, bra titelförslag.
Du skulle definitivt bli en bättre repertoarbestämmare än de som jobbar med det idag.
Tack för en trevlig biokväll ihop. Det var en bra film, en bra visning utan störmoment och till sist en efterlängtad burgare med strips och den goda dippsåsen på Egon. Väldigt lyckat.
Jag tror att du tyckte att filmen var snäppet starkare än vad jag tyckte. För mig orkade den nästan upp till en fyra men inte riktigt. Jag håller fortfarande Cloverfield som den klart mer intressanta filmen. Men vem vet den nya kanske kommer växa till sig med tiden och omtitt. man vet aldrig.
Sen håller jag med om din rant i början. Trist att så många bra filmer inte får chansen på bio, inte ens i Stockholm som trots allt har en hel del biografer.
Japp, jag gillade den nog lite mer än du.
Om jag sett Cloverfield på en perfekt visning på bio så hade jag kanske gillat den mer. Just nu känns 10 C Lane aningen bättre. Men då delar jag ändå ut en fyra till original-Cloverfield också.
Min rant i början är min vanliga rant. Jag börjar låta som en skiva som hakat upp sig. 😉