The Hateful Eight (2015)

The Hateful EightThe Hateful Eight är Quentin Tarantinos åttonde film. Kanske är det därför den heter just som den heter? Det trodde i alla fall den SF-värd som presenterade filmen (alla 70 mm av den!) innan visningen i onsdags på biografen Rigoletto i Stockholm. Jag, Fripps filmrevyer-Henke, Movies – Noir-Christian och Christians bror Patrick var på plats tillsammans med en massa andra bio- och filmälskare.

QT är besatt av analog gammal film. Den digitala tekniken lockar honom inte. QT är t.o.m. så analogt besatt att han har väckt ett gammalt filmformat till liv. 1966 spelades mastodontfilmen Khartoum in med en teknik som kallas Ultra Panavision 70 och nu valde alltså QT att spela in sin senaste västern The Hateful Eight på samma sätt. Gamla kameralinser plockades fram ur gömmorna och monterades på modernare kameror. Om detta fick man veta en del i en liten förfilm som visades innan huvudfilmen. Kul grej!

Ja, det var alltså inte en helt vanlig visning det här. Efter den lilla featurette-filmen så kom SF-värden fram och pratade en stund varefter ouvertyren drog igång. Fem minuter med Ennio Morricones strålande musik från filmen. Mysigt på nåt sätt. Efter en timme och 45 minuter så var det paus. Medan Henke ställde sig i toalettkön så hann jag och de två käcka (tjecka?) bröderna gå till 7-Eleven för att köpa kaffe och nåt gott tilltugg. (När ska SF börja sälja kaffe frågar jag mig?!) Efter en 20 minuter eller så så drog den avslutande delen av filmen igång.

Men hur var nu själva filmen då? Ja, om vi börjar med vad jag tycker om QT. Jag älskar Pulp Fiction. Kanske beror det på att jag såg den vid precis rätt tillfälle, när jag pluggade i Uppsala. Jag tyckte den var hur cool som helst med sin tidshoppande berättarteknik, dialog om fotmassage och hamburgare, och sitt övervåld.

Det var kanske i och med Kill Bill: Vol. 2 som mitt intresse sjönk en aning. Det pratas ju en massa i QT:s filmer och jag ledsnade till slut på detta. Istället för att hans filmer hade en handling som stod för sig själv så förekom det en massa berättelser i berättelsen vilket gjorde att i alla fall jag fann hans filmer lite sega och långdragna. Inte dåliga, men den där magin hade försvunnit.

Sen var det våldet. Jag kände en bit in på 2000-talet att QT hade en sadistisk ådra och det var nåt med just detta som gav mig fel vibbar. Ett spekulativt våld som var överdrivet men inte på samma sätt som i t ex mer gore-iga filmer. Jag vet inte, jag kanske var less på det helt enkelt.

Med The Hateful Eight så är QT tillbaka för min del. Filmens första del, innan pausen, tyckte jag var helt underbar. Ja, det pratas en massa förstås men jag tappade aldrig intresset eller fokus. Inledningsvis får vi fina och snöiga utomhusbilder då två prisjägare, spelade av Kurt Russell och Samuel L Jackson, möts och slår följe för att komma undan en snöstorm. Jackson har med sig tre lik medan Russell har en livs levande Jennifer Jason Leigh som dock ska hängas när och om de kommer till staden Red Rock. Även Red Rocks blivande sheriff, or so he says, ansluter i form av en skitsnackande Walton Goggins (en ny och trevlig bekantskap för mig).

Innan stormen är över dem kommer de till en raststuga där de tar sin tillflykt. I stugan befinner sig redan ett antal personer och det blir till att vänta ut stormen tillsammans. Men det ska väl inte vara nån fara? Det är väl inte nån som har en dold agenda?

Man kan tycka att QT skjuter sig själv i foten när han väljer att låta större delen av filmen utspela sig inne i stugan. Han gör alltså filmen till ett kammarspel i bredbild. Jag tyckte det funkade utmärkt. Jag älskade miljön inne i stugan. Det handlar om en mysig gammal bergsstuga med snöskor, djurhudar och bössor på väggarna, en sprakande brasa där en härlig mustig köttgryta kokar. Snö singlar snyggt ner i springor mellan de slitna träplankorna allt medan vindens vinande hörs utifrån. Och så dörren som gått sönder och därför måste spikas igen efter varje gång den öppnats. Japp, japp, både mysigt och roligt med andra ord.

Alla skådisar är strålande. Alla får sin stund. Den som pratar mest är förmodligen Samuel L Jackson – och, oj, vad han pratar! Jag kan inte låta bli att sitta på helspänn när han drar igång sina skrönor.

Filmens första del gillade jag mest. Långsamt byggs stämningen upp och det är ofrånkomligt så att filmen är som bäst här. När väl hemligheter har avslöjats och våldet drar igång efter pausen så är det fortfarande sevärt och riktigt bra men den där mysiga magin är till viss del borta för mig.

I den andra delen förekommer även ett avsnitt med till viss del helt nya skådisar som inte varit med i filmen tidigare och här kände jag att dessa skådisar inte var lika engagerande och jag tappade fokus.

När det gäller formatet 70 mm så var det egentligen inte nåt mer än en bred bild (vilket i och för sig var ganska coolt). För att få ut mer av det så tror jag det behövs en större duk. Storleken på duken är viktigare än förhållandet mellan bredd och höjd i alla fall för att man ska få den där riktigt maffiga känslan. Visningen i sig var dock mycket trevlig med engagerad personal och en publik som skötte sig exemplariskt! Tack till SF och distributören Scanbox Entertainment för en riktig heldagsföreställning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Idag skriver även Movies – Noir om The Hateful Eight medan Henkes recension poppar upp på måndagtisdag och då lägger jag till en länk.

Ouvertyr

Bilden som visades under ouvertyren.

The Cabin

Inside the cabin!

Plansch

Fin plansch som delades ut efter visningen!

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

14 Responses to The Hateful Eight (2015)

  1. Carl skriver:

    På Filmstaden Scandinavia säljs det kaffe. Det mest revolutionerande inom svensk biografhistoria sedan Astoria gick i graven.

    • Jojjenito skriver:

      Är det sant!? Jag har varit där två gånger och inte sett det men kanske beror på att jag räknat med att det inte skulle finnas nåt kaffe och därför köpt mig en mugg nån annanstans på vägen dit. Har du testat det? Är det bra?

      Ah, Astoria är saknat. Så jävla synd att det inte gick ihop, för jag gillade verkligen deras stil och de filmer de visade.

  2. Movies - Noir skriver:

    Håller med dig lite om att jag började tappa intresset för QT i och med Kill Bill: Vol. 2. Han följde upp det med Death Proof som var en besvikelse. Men Inglourious Basterds gillade jag dock. Django Unchained var ett steg tillbaka igen så jag trodde denna film skulle vara mer i stil med den. Skönt att denna visade sig vara bättre och kändes som lite fräschare och inte ännu en film där han lånat från andra.

    När pausen kom efter 1.45 kände jag faktiskt att jag önskade mig mer. Pausen kom precis när det började hända saker. Så efter pausen blev jag klart nöjd. Det hände mer och det gav liksom rätt balans till den mer pratglada första halvan innan pausen. I mitt tycke alltså. Hade den fortsatt på samma spår även efter pausen hade jag inte gillat den lika mycket som jag nu gjorde.

    • Jojjenito skriver:

      Filmen har ett klart intressant upplägg, med en superlång uppbyggnadsfas där det egentligen inte förekommer nåt våld. Jo, mot Daisy förstås, men inget dödligt våld. Nu tycker jag inte det är så att det inte händer saker innan pausen. Det händer väl egentligen en hel del, men i form av att man pratar, utan våld. Sen drar slutdelen igång där vi får mer aktiva handlingar. Ja, ett intressant upplägg. För mig blev det på ett sätt mindre intressant efter pausen men ändå skönt med en form förlösning efter all uppbyggnad.

  3. Henke skriver:

    Nu har jag fått upp min text. En dag försenad. Jag gillade som du den första delen mer. Då var filmen helt magisk. Självklart ville jag ha en avslutning, och att den skulle bli våldsam var givet med Quentin bakom kameran, men magin var inte lika påtaglig under andra halvan ändå…

    Det enda rent tekniska med filmen som jag kom att tänka på i efterhand var att Quentin inte fick till en bra snöstorm. Ljudmixningssnubbarna och skådespelarna gjorde sitt bästa för att sälja in en stor vind men den syntes aldrig till. Det var singlande snöflingor mer än snöstorm.

    Tack till SF och Scanbox javisst, men framför allt till dig, Christian och Patrick för en trevlig bioupplevelse och efterbehandlingen över en bit mat efter filmen. Det var helt perfekt att se filmen vid lunch. Det blev ju kväll innan jag var på väg hemåt ändå!🙂

    • Jojjenito skriver:

      Ja, jag kan hålla med om snöstormen, den kanske var lite blek. Ända gången var väl när OB var ute i stormen och sen la sig med filt vid brasan. En rolig scen för övrigt.

      En annan grej jag noterade under filmens inledning var att det snöade olika mycket, ibland inte alls, under samma scen när Kurt och Daisy mötte Sam Jackson.

      Helt rätt med lunchvisning. Tack detsamma!

  4. Pingback: The Hateful Eight (2015) | Flmr

  5. Sofia skriver:

    Har QT månne kommit på filmens motsvarighet till den exklusiva konsertupplevelsen? Lite avis är jag allt över att jag inte kunde se dem som QT i sin oändliga visdom tänkte sig🙂

    Tyckte de två delarna kompletterade varandra bra men att första halvan kanske tog lite väl lång tid på sig att arbeta sig fram till vändpunkten och pausen.

    Men i vilket universum är Minnie’s mysig?😉

    • Jojjenito skriver:

      Japp, eventet i sig lyfte verkligen filmen. Alla som var där var genuint intresserade. Alla satt på helspänn, inget prassel, inga mobiler. Den perfekta gruppupplevelsen.

      What? Minnie’s var ju jättemysigt, tyckte inte du det? En härlig gammal ”vägkrog” ju.

  6. Pingback: The Hateful Eight (2015) | Rörliga bilder och tryckta ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: