It Follows (2014)

Jag gillar att bli skrämd när jag ser på film. Det jag gillar mest är att bli skrämd av film på bio. Att känna de där härliga rysningarna strömma genom kroppen tillsammans med andra i en biosalong och sen hoppa högt i biofåtöljen när väl hoppscenen kommer. Ja, jag gillar det, helt enkelt. Det är väl som att åka berg-och-dal-bana antar jag. Antingen gillar man det eller så gillar man det inte. Jag gillar det. Att bli skrämd av film på bio alltså. Berg-och-dal-bana är kul det också, till skillnad från såna där vansinneskaruseller som bara roterar och roterar runt alla axlar som finns.

It Follows är filmen som jag hörde skulle vara den mest skrämmande skräckisen på åratal, eller åtminstone den bästa (om det nu är nån skillnad?) skräckisen på väldigt länge. Senast en film fick ett sånt epitet var inte så länge sen, och den gången så blev resultatet för min del: helt ok utan att några Sinister-höjder nåddes av The Babadook.

Ni vet ju att om man har sex i en skräckis så är man mer eller mindre dömd att stryka med inom kort, vanligtvis i nästa scen. It Follows har tagit fasta på detta men twistat till det. Om du har sex med fel person drabbas du av en förbannelse. För att bli av med, och föra vidare, denna The Ring-liknande förbannelse så är det bara att ha sex med en person till, och vips så är det den personen som är den drabbade. Det finns alltså inget nytt, nyuppfunnet och superfräscht rent handlingsmässigt här. Vi har sett det förut.

Det är väl bara att konstatera direkt att filmen inte riktigt levde upp till hajpen, men det var väl mer eller mindre väntat. Nu för tiden så verkar alla gå helt bananas på Twitter och andra social medier så fort tillfälle ges. En går i spinn, alla går i spinn.

Vad It Follows har är väldigt bra musik och väldigt snygga och slitna Detroit-miljöer. Detroit är en perfekt skådeplats. Som jag säkert nämnt tidigare så älskar jag övergivna platser och byggnader. I It Follows besöker gruppen ungdomar, som är filmens huvudpersoner, en ödslig (gotisk) gammal simhall. Härligt. Så filmens stämning det egentligen inget fel på men…

…vad It Follows inte riktigt lyckades med för min del var att skapa den där obehagliga stämningen när man vet att nåt otäckt kommer att hända, nåt otäckt som kryper närmare och närmare, nu är det alldeles nära, nåt kommer att hända… Filmmakarna lyckas inte fullt ut med att få till just det. En bit in i filmen så trodde jag att de hade lyckats, för, ja, under en tio minuter eller så, när förbannelsen och dess följder första gången visade sig, så kände jag faktiskt rysningar. Sen var det tyvärr som att man hade fått slut på idéer. Eller snarare, man hade en bra idé men man lyckas inte riktigt utnyttja den till fullo.

Jag tyckte inte heller ungdomarna som var i fokus var speciellt intressanta. Det handlade om de vanliga amerikanska filmungdomarna som slöar i soffan eller på altanen, eller åker bil (mycket bilåkande blir det), eller är på dejt, eller är i plugget. Här fanns inget som stack ut. Skådisarna var också relativt ointressant, förutom att Maika Monroe som gjorde huvudrollen var obehagligt lik Brittany Murphy. Lika som bär.

Jag såg It Follows med filmspanarna Joel och Fiffi på en trevlig visning på Sergel. Ja, trots att jag sällan varit med om så mycket spring på toaletterna (vad är det som händer här, har blåsorna krympt?!) så tyckte jag det var en trevlig visning. Vad Fiffi tyckte om filmen kan ni läsa om här. Och vad är klockan? 18.16.

Även Rörliga bilder och tryckta ord, Filmparadiset, Movies – Noir och Flmr har gett sin syn på It Follows.

Lika som bär, som sagt.