Kikujiros sommar (1999)

Kikujiros sommar, som är decennietemats gemensamma film den här fredagen, såg jag för över tio år sen. Jag skrev även en kort recension av den då. Nu var det alltså dags för en omtitt. Först tar vi en titt på min gamla text (i kursiv stil). Vad tyckte jag om filmen då?

Pojken Masao bor hos sin mormor. När alla andra skolkamrater drar iväg med sina föräldrar på sommarlovet får Masao stanna hemma. Men Masao drömmer om att träffa sin mamma, som av nån anledning jobbar på annan ort, och ger sig därför av. Innan han riktigt kommit iväg får han dock sällskap av en lite butter och vresig granne, spelad av regissören Takeshi Kitano själv. Masao får ett spännande sommarlov, trots allt.

Av Takeshi Kitano har jag tidigare sett Sonatine och Hana-bi. Detta har varit poetiska men samtidigt våldsamma filmer. De känns ganska annorlunda jämfört med andra filmer. Speciellt Sonatine hade en barnslig humor också mitt i allt våldsamma. I Kikujiros sommar är våldet helt borta. Återstår gör alltså humorn och poesin. Och det räcker ganska långt. Det hela är en road movie där det udda paret träffar på en del lustiga och och en del mindre lustiga figurer. På nåt sätt känns den ganska typisk (japansk?) eftersom det liksom inte finns nån egentlig story. När det gäller anime-filmer brukar man ju snacka om att de är karaktärsdrivna. Jag gillade de drömsekvenser som återkommer med jämna mellanrum. En skön film som är lite för… tunn. Som vita lakan som fladdrar i vinden, vackra men svåra att greppa… för att vara poetisk.

Ja, i mångt och mycket så håller jag med mig själv. Men jag tycker även at jag missar en hel del i det jag skriver. Våldet är ju INTE helt borta. Det finns under ytan hela tiden och är t.o.m. med i bild även om det är filmat på avstånd alternativt att vi bara får se följderna av våldet. Psykiskt våld förekommer definitivt.

När jag började kolla in sydkoreanska filmer så kändes det bitvis som att filmmakarna nästan var från en annan planet. De vanliga reglerna för hur storyn skulle berättas saknades. Lite så kändes det nu också. Musiken var konstigt smörig. Rollfiguren som Takeshi Kitano gör har man inte riktigt koll på. Jag känner igen mig från en del anime-filmer. Ingen är riktigt god eller riktigt ond.

En sekvens som jag inte alls gillade från inledningen var när Kitano och pojken var på cykelarenan och spelade. Det blev bara långdraget och krystat, och Kitano framstod som orimligt dum och fånig.

Och sen dyker det upp en pedofilgubbe i en park. Här hade filmen en märklig ton. Barn på sommarlovsäventyr… pedofili… Hmmm. Jag undrar också vad Kitano egentligen gjorde med gubben förutom att slå honom sönder och samman, men det fick man ju inte se.

Hade Kitano varit gangster tidigare i sitt liv? Jag misstänker det. Han är som ett barn som tror att han ska få det han pekar på genom att hota och bara säga ”jag vill ha”.

Sen, plötsligt, dyker det upp en magisk drömsekvens då pojken drömmer en mardröm om sin mamma och peddogubben. Läskigt och som taget ur en film som är en mix av David Lynch och The Cell. Ja, filmen är en märklig blandning av allvarligt drama och buskiskomedi. Mot slutet får väl Kitanos rollfigur sig en tankeställare och det visar sig att inte bara pojken letar efter sin mamma. Fast jag tycker ändå att jag saknar någon form av avslut, både för Kikujiro och pojken. Men det var väl by design antar jag.

Förresten, lite udda att filmen heter Kikujiros sommar (det är även den japanska titeln). Man luras ju att tro att det är pojken som är Kikujiro och att det hans sommar det handlar om…

Det förekommer en hel del snygga bilder i filmen och här bjuder jag på några av dessa som avslutning.

Betyg 2004:

Betyg 2015:

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om den här sommarfilmen. Blev det en sommarflirt eller var det mest mulet och regn?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer