Eldflugornas grav

Eldflugornas gravTitel: Eldflugornas grav
Regi: Isao Takahata
År: 1988
IMDb
| Filmtipset

Som jag kanske skrivit tidigare så började jag titta på anime för ungefär 10 år sen. Jag köpte några av de mest kända filmerna och började titta. Först ut blev Eldflugornas grav. Oh shit, vilken början säger jag bara…

Vi får följa två barn, Seita och hans yngre syster Setsuko, i slutet av andra världskrigets Japan. Efter ett flyganfall blir deras hemby förstörd och deras mamma dör. Eftersom pappan är borta, ute i kriget, så skickas barnen till en moster i en annan by men behandlas illa av henne och beslutar sig för att försöka klara sig själva.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle få se men jag kom direkt in i den här filmen. Den börjar tragiskt direkt och man vet redan från början hur filmen slutar. Jag gillade verkligen tecknarstilen som är detaljerad (detaljerad men ändå inte perfekt) och på ett sätt realistisk men eftersom det är just tecknat ändå inte realistisk. Jag kände verkligen för barnen i den här filmen, speciellt den lilla flickan Setsuko. Om man har barn själv kan det nog vara svårt att se filmen. Redan från början kände jag tårarna svida men de uteblev tills vidare. En skön sak med filmen var de små detaljerna och vad man fick se huvudpersonerna göra (laga mat, äta karameller eller sova med eldflugor).

Att filmen är tecknad är avgörande. På nåt sätt tror jag det gav en starkare känsla än om det hade varit en vanlig spelfilm med en ”riktig” fyraårig svältande flicka. Faktiskt så tror jag det helt enkelt inte hade funkat. Då hade man, eller jag kanske, värjt mig och känslan hade fastnat nånstans i hjärnan. Nu fick vi se en bild av hur det verkligen var och därmed nåt abstrakt som skapar en väldigt konkret känsla som struntar i hjärnan och går direkt till hjärtat (utan att passera Gå). Jag kan inte riktigt förklara här, det blir mest svammel och kvasidjupt märker jag, men jag hoppas ni förstår.

I efterhand kan jag konstatera att broderns beslut att lämna mostern och leva på egen hand tillsammans med sin syster var dumt och naivt och dessutom fick det tragiska följder. Detta ville regissören Isao Takahata få fram, vilket han berättade om i extramaterialet (som var fylligt). Han hade hoppats på att få såna reaktioner från biopubliken när filmen hade premiär i Japan men precis som för mig så var de helt på Seitas sida under filmen och tyckte mostern var en häxa.

Den som tror att anime bara är barnfilm (nu tror jag knappt nån här lever kvar i den tron) kan glömma den idén helt. Det här är en gripande film om krigets följder skildrat ur två barns perspektiv. Mot slutet river det i hjärtat ordentligt och de sista tio minuterna är bland de känslomässigt starkaste jag har sett. Tårarna kom nu mycket riktigt och det var rena Nilen. Det finns scener som är så rörande att man är helt fångad i en känsla av att man bara vill rädda de här barnen på nåt jävla sätt men det går ju bara inte och filmen går mot sitt enda och vackra slut. Filmen gav denna upplevelse pga av att den rent filmmässigt ”tryckte på rätt knappar” och samtidigt berör på ett djupare sätt. Det spelar mindre roll exakt hur den berörde eftersom jag egentligen inte kan se nån skillnad. För berörde gjorde den. Det måste bli en klockren femma.

5/5

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

13 Responses to Eldflugornas grav

  1. Fiffi skriver:

    Härlig läsning, du får mig jättesugen på att se filmen. Den är ju dessutom från mitt favvoår 1988🙂

    • Jojjenito skriver:

      Kul! Mission accomplished.😉

      Men, vänta nu, 1988? Även om jag ser att det finns några bra filmer så behöver jag tydligen se om några från det året.

  2. B, Monir skriver:

    Jag tror jag förstår vad du menar. I en egen recension påpekade jag att Eldflugornas grav sällan porträtterar en händelse framför att ge oss en idé om händelsen. Realism är inte alltid bra, när människor vill berätta något har de ofta glömt detaljer och konversationer ord för ord. När de ändock måste skriva en fullständig koherent berättelse om deras upplevelse behöver de fylla dessa luckor, det tror jag var likväl är sant för författaren Akiyuki Nosaka som sagt att Eldflugornas grav var en förlåtelse till sin syster som dog av fattigt näringsintag. Realism hade varit krigsrapporter, antal döda, överlevande, försvunna i krig, sjuka, etc. Men under alla dessa rapporter minns folk berättelser. Även fast de kanske är falska är de åsikter som får oss att seriöst ställa frågor om krig. Jag tycker Eldflugornas grav är ett fint bidrag till denna diskussion.

    • Jojjenito skriver:

      Kul att du förstår, och välkommen hit!🙂 Ja, det är intressant det här med realism och hur man ska förhålla sig den till den när man ska berätta en sann historia. Det bästa sättet är inte alltid att hålla sig till ”sanningen”. Istället kan det bli mer ”äkta” genom att berätta på ”ett annat sätt”. När Satoshi Kon var på besök i Stockholm var jag där och lyssnade och Kon pratade en del om just detta.

      https://jojjenito.wordpress.com/2011/02/11/satoshi-kon-tokyo-godfathers/

  3. Movies - Noir skriver:

    Jag gillade också denna. Kanske inte lika mycket som du uppenbarligen gör, men det är nog den anime jag gillat mest av de (få) jag sett. Känslosam och med en fin och gripande historia att berätta. Tror även du har helt rätt att det nog inte hade funkat lika bra om det varit en ”vanlig” spelfilm. Eldflugorna är t.ex. en mycket viktig och bra detalj tycker jag.

    Hej

    • Jojjenito skriver:

      Haha, nej, kanske inte lika som jag gör.🙂 Intressant att du också tycker att den förmodligen inte hade funkat som vanlig spelfilm. Jag vet inte om jag tycker det bara för att jag gillar filmen så mycket som jag gör eller om det finns mer substans i det påståendet.

  4. Henke skriver:

    Bra beskrivning av den storm av känslor som far genom kroppen då man ser filmen. Det är mycket mer än hjärnan som berörs av denna film. Alla känslor i filmen upplevs som sanna och därmed så mycket mer gripande. När jag läste att filmen bygger på en semi-biografisk bok från 60-talet och att författaren hade en lillasyster som svalt ihjäl i slutet av kriget blir man ju inte direkt muntrare om man säger så…

    Grave of the fireflies är en otroligt bra film!

    • Jojjenito skriver:

      Märkligt hur den fortfarande berör mig så här tio år senare.

      Och det krävdes tydligen en recension från dig för att Fiffi ska få ändan ur vagnen.😉

      • Henke skriver:

        Jag tror att den kommer vara levande för mig också om tio år… Så stark är den.

        Nja, att läsa filmbloggar är väl som att gå i duggregn. Droppe efter droppe, tips efter tips och till slut tränger tipsen igenom, som vätan…🙂

  5. Cecilia Burman skriver:

    Åh en jättebra text om en film som berör på djupet. Tack för att jag fick den som utmaning!

    http://thenerdbird.se/2015/january/filmspanartema-utmana-din-smak.html

    B, Monir: Intressant det där om att boken av Nosaka är ett slags förlåt till systern, för ja, jag reagerade också på att Seitas sena reaktion (då han tar ut pengar för att köpa mat), vilket leder till att systern dör till följd av undernäring. Så fruktansvärt sorgligt.

  6. Pingback: Hotaru no haka (1988) | Rörliga bilder och tryckta ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: