Raging Bull
1 november, 2011 19 kommentarer
Titel: Raging Bull (Tjuren från Bronx)
Regi: Martin Scorsese
År: 1980
IMDb | Filmtipset
Här kommer en riktigt gammal recension av en film som jag inte har sett sen jag såg den då för åtta år sen. Egentligen borde jag väl se om den och stämma av vad jag tycker nu men va fan, det finns ju så mycket film att se som jag aldrig sett… 😉
Raging Bull var trojkan Martin Scorsese-Robert De Niro-Joe Pescis första film tillsammans. Senare gjorde de även Goodfellas (1990) och Casino (1995). Raging Bull handlar om boxaren Jake LaMottas liv, både i men kanske främst utanför ringen. LaMotta var en envis, misstänksam och tjurskallig typ, vilket han hade nytta av i ringen, men utanför densamma gjorde det att hans liv var stökigt och till slut rätt så tragiskt.
Efter en kort inledning där en fet och utbränd LaMotta förbereder sig för ett nattklubbsframträdande 1964, tar filmen sin början 23 år tidigare i New York. Det är då tidigt i LaMottas karriär och han drömmer om att få gå en titelmatch. Detta visar sig inte vara alltför lätt, eftersom han vill gå sin egen väg och vägrar prata med den lokala maffioson Tommy Como (Nicholas Colasanto). Jakes bror Joey (Joe Pesci) som agerar manager gör sitt bästa för att tygla Jake och övertyga honom om att gå via Tommy nog är det enda sättet. Livet vid sidan om ringen är inget vidare för Jake som ständigt bråkar med sin fru. När han träffar den unga (15 år) och vackra blondinen Vickie (Cathy Moriarty) som umgås i kretsen kring Tommy Como så är det första äktenskapet slut och han gifter sig med Vickie (när hon fyllt myndig ålder). Nu följer en tid av relativ lycka för Jake. Han boxas framgångsrikt och kommer närmare sin titelmatch, och dessutom får han och Vickie barn. Efter att ändå ha kontaktat Tommy får Jake till slut sin chans att bli mästare men han eller åtminstone hans stolthet får betala ett rätt så högt pris.
Jag vet inte hur många flottyrmunkar per dag som krävs men resultatet ser ni till höger
Att Jake har framgång i ringen är inget som avspeglas i det verkliga livet. Han är misstänksam, för att inte säga paranoid, och övertygad om att Vickie är otrogen. Han ber därför sin bror Joey att hålla ett öga på henne när han inte är hemma. Till slut går det så långt att han misstänker alla i sin omgivning inklusive Joey. Det kan bara gå på ett sätt. Utför.
Under förtexterna i början ser man LaMotta dansa i ringen till tonerna av pampig musik vilket är en otroligt tung, vacker och perfekt inledning på denna svartvita film. Boxningsscenerna är brutalt strålande med ljud och klippning som inte kan bli bättre. Hela rollbesättningen med De Niro i spetsen gör ett mycket övertygande jobb. De Niro gjorde som de flesta vet en s.k. Renée Zellweger under filmen. Från en 70 kilos boxare i topptrim till en fet och avdankad föredetting på drygt 25 (?) kilo mer är en slående (ursäkta) förvandling. Men det är inte bara det yttre som gör intryck förstås. De Niro gestaltar LaMottas paranoida, våldsamma, aggressiva men samtidigt osäkra och ångerfulla natur på ett imponerande och mycket realistiskt sätt. Samtidigt som LaMotta är en rätt så patetisk figur så känner man verkligen hur han brottas med sina inre demoner. Speciellt minns jag en scen mot slutet av filmen när LaMotta hamnat i finkan efter att ha serverat minderåriga alkohol på sin nattklubb. Förtvivlad slår han nävarna mot väggen i sin cell samtidigt som han skriker ”I’m so stupid! Stupid. Stupid. Stupid. Stupid”.
Betyget kan inte bli annat än det högsta till denna film som nog borde ha fått en Oscar för 1980 års bästa film. Detta sagt utan att ha sett Ordinary People som fick priset.
5/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Nu är frågan, har du sett Ordinary People sedan dess ? Har själv sett båda och jag vet att jag gillade Ordinary People mer när jag såg filmerna första gången, men frågan är om jag skulle tycka det idag, hmm…
Nope, jag har inte sett Ordinary People sen dess, då hade jag skrivit det. 😉
Med tanke på ditt gillande av Redfords film så kanske det är dags för mig att se den!
Jag har inte sett den här än men har varit nära åtskilliga gånger den senaste månaden att lägga skivan i dvd-spelaren. En gång lade jag faktiskt i den till och med, men så ändrade jag mig. Faktiskt inget ovanligt beteende för mig. Men vafals, nu blev jag riktigt sugen igen!
Pladd, det är bara att trycka in den i spelaren och njuta. Början är magnifikt snygg så du borde känna direkt att det är bra grejor. 🙂
Sagt och gjort! Såg den igår. Du har helt rätt om inledningen. Fastnade direkt. Landar nog på en fyra, men vid omtitt och rätta förutsättningar kan det säkert bli en femma. De Niros insats kan inte hyllas nog. Vilken kille!
Vad roligt! Jag ser fram emot en recension. Ja, vilken kille. Fast det är nästan svårt att tro att det är samme kille. 😉
Jag verkar vara relativt ensam om att inte gilla filmen särskilt mycket. Visst är den bra, men blir aldrig särskilt spännande eller intressant för min del. De Niro gör dock en av tidernas (!) bästa rollprestationer, så därför är filmen värd att se flera gånger om.
Voldo: Jag kan inte heller påstå att det är en riktig storfavorit, men jag behöver se om den för att fastställa vad jag egentligen tycker. Vet att det var långt ifrån en femma när jag såg den iaf. Två andra klassiker som jag måste se om är Taxi Driver och Deer Hunter. Vill väldigt gärna gilla dem och borde gilla dem mer än jag gör, så det ser jag fram emot vid rätt tillfälle…
Jag tror bara jag sett den en gång och vad jag kan minnas blev jag helt hänförd av den, även om jag tycke den tappade lite mot slutet. En solid Scorsese-rulle, dock långt ifrån lika kraftfull som Taxi Driver. Men ett intressant människoöde och en bra film är det verkligen.
Plox, det är möjligt att den är lite lång och tappar lite i tempo eller vad man ska säga. Helheten var ändå så imponerande för mig att det blev en femma. Mja, jag gillar nog Taxi Driver lite mindre faktiskt.
Voldo: Mmm, jag kan förstå att man inte tokgillar filmen, den är ganska lång och kan väl ibland bli lite tråkig om man är på det humöret. Jag vet inte om det kan bero på att LaMotta inte är en så sympatisk figur (han är mer tragisk).
M-Noir: Jag är inte alls säker på att jag skulle Raging Bull en femma om jag såg den idag men då den gången så var det en femma. Jag är mer tveksam nu. The Deer Hunter är en femma och den har jag nog sett två gånger faktiskt. Taxi Driver är bra men ingen superduperfavorit, kanske en svag fyra bara.
En mycket bra film som precis som en del kommentatorer nämnt, tappar lite i tempo och intresse mot slutet. Hittade filmen härom veckan på dubbeldisk för 29:- på Coop ett trevligt litet fynd.
Ja, det känns som ett fynd, mycket bra film för 29 kr. Kan vi se fram emot en recension inom en snar framtid? 😉
Kanhända, har högar av film som ligger och ”skräpar” och väntar på sin tur. Men då film är en humörssak kan den mycket väl segla upp till att bli sedd.
Ja, jag känner igen det där. Plötsligt är det dags för en film men man vet aldrig riktigt när.
Är kanske Scorsese bättre på att få bra prestationer från sina skådisar (Robban och Leo) än att berätta en linjär biografisk historia?
Om det är nåt han är bättre på de två sakerna så är det nog att få fram bra prestationer från sina skådisar, ja. Historierna som berättas känns mer som en sorts totalbild med miljöer, händelser som rullas upp. Ett sorts helhetsintryck mer än en linjär story kanske?
Åtminstone när det gäller biopics, kanske? Tex Shutter Island hade ju en hel del historia i sig…
Helt rätt, Shutter Island är en mer rätlinjig historia… trots en del twistar.