Ur marionetternas liv

Titel: Ur marionetternas liv
Regi: Ingmar Bergman
År: 1980
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Ur marionetternas liv är Ingmar Bergman med ett ganska mörkt sinne, vilket kanske inte är så konstigt eftersom filmen gjordes under hans exil i Tyskland. Det är psykoanalys på film. Karaktärernas innersta känsloliv läggs fram helt öppet. Tankar om livet, åldrande, sex, döden var uppenbarligen nåt som tog upp en stor del av Bergmans känsloliv. Bitvis blir filmen en form av gestaltning av Bergmans text och kanske inte så mycket en film som står på sina egna ben.

Filmen har dock ett ganska trevligt upplägg rent ytligt. Den är uppdelad i episoder som inleds med en text om vad scenen kommer att handla om, som vanligt är det vit text på svart bakgrund. Inledningen av filmen är på ett sätt slutet av hela filmen. Vi får i början alltså se ”katastrofen” som den kallas och sen sekvenser med olika personer både före och efter denna händelse. Som vanligt handlar det om ett par i övre medelklassen som är framgångsrika karriärmässigt men som har ett något stört känsloliv, inte minst mot varandra. Mannen drömmer drömmar och tänker tankar om att döda sin fru. Fast han drömmer även mer trevliga drömmar där det är närhet och ett lugnt sinne som dominerar. Fast mest är det ångest och ångest för ångesten.

En del scener känns kanske lite lösryckta som om de inte hör ihop med resten av filmen. Fast det är alltid riktigt bra skådespelarinsatser, foto, osv så det gör inte så mycket. Bitvis känns det som ett gäng kortfilmer ihopsatta till en långfilm. Det gör inte heller så mycket, det finns ett tema som binder ihop det hela. Nästan i alla fall.

Mmm, jag gillar det. Det är en enkel, skarp film med Bergman på ett bra filmhumör. De tyska skådisarna gör ett bra jobb. Skönt med lite tysk Bergman, det ger en annan känsla. Bergman leker en del med formen. Prologen och epilogen är i färg medan allt där emellan är i riktigt snyggt i svartvitt. Fotograf är givetvis parhästen Sven Nykvist.

3/5