Proof (1991)

En positiv sak med Henkes och Christians deceinnieprojekt är att det inte är jag som väljer de gemensamma fredagsfilmerna. Nej, det sköter de båda själva, efter intrikata och långa diskussioner har jag förstått. För mig är det lite som en present att få en film tilldelad till mig som jag ska se och skriva om. Det är som en filmutmaning i miniformat varje fredag. Det allra bästa är när det är en film som jag inte ens visste existerade. Då får jag den där mysiga känslan av att gå på filmfestival. Du kliver in i salongen och i princip det enda du vet om filmen är titeln och kanske några av skådisarna. Vad väntar? Bu eller bä? Precis så var det med den australiensiska filmen Proof från 1991.

Proof. Jag hade aldrig hört talas om rullen. Det enda jag visste var att Hugo Weaving och Russell Crowe skulle vara med. Jag visste inte om det var ett drama, en komedi, en thriller. Det var faktiskt riktigt spännande att slå sig ner i filmsoffan och låta filmen rulla igång.

Det visade sig att Hugo Weaving spelar Martin, en blind man som går omkring med en kamera och fotograferar sin vardag. Att ta bilder är för Martin ett sätt att se den verklighet han inte kan se. Han tar sina bilder och sen ber han personer i sin närhet (de få som finns) att beskriva dem. Det här har Martin sysslat med ända sedan han fick en kamera som barn.

Martin har en anställd hushållerska, Celia (Geneviève Picot). De har ett komplicerat förhållande och det pågår hela tiden ett maktspel mellan de båda. Martin avskyr henne men samtidigt låtar han henne vara kvar. Jag ska inte gå in mer på varför deras relation var som den var men det var i alla fall mycket intressant. Celia är oftast den som beskriver Martins bilder för honom. Men inga tjänster är gratis…

En dag träffar Martin av en slump på Andy (en ung och smal Russell Crowe). Andy är en happy-go-lucky-snubbe som jobbar på en restaurang. De två blir vänner och ett triangeldrama mellan Martin, Andy och Celia tar sin början.

Haha, vilken positiv överraskning det här var! Så rackarns roligt. Filmen inleds som en mysig indiekomedi. Hugo Weaving har en underbar skön torr stil och hans samspel med Crowe gör filmen till en sorts buddy-film. Sekvensen med Andy och Martin på drive-in-bio var helt underbar. Ja, det är klart man kan gå på bio även om man är blind. Jag skrattade högt, helt oväntat. Jag fick en mysig The Station Agent-känsla. Skönt. Lustigt också att Martin skrattar precis på samma sätt som Agent Smith från The Matrix.

Efter en inledning som går i ”må bra”-stil så blir filmen sen även gripande och tänkvärd när vi får veta mer om Martins bakgrund och hans relation till sin mor. Varför är det så viktigt för Martin att ta sina bilder och få dem beskrivna för sig på ett sanningsenligt sätt?

Ja, det här var verkligen en positiv överraskning. Proof är en rolig, intressant och bitvis rörande film om tillit, brist på tillit, sadism och maktförhållanden.

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om Proof. Blind kärlek?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer