My Dinner with Andre (1981)

Efter att det kört ihop sig ordentligt på jobbet på sistone så har jag tyvärr inte så mycket tid eller ork att få fram en riktigt genomarbetad recension av den här fredagens decenniefilm. Vår projektledare (hej, Henke!) på jobbet har t.o.m. börjat yra om att våra sen länge godkända julsemesterdagar inte längre är godkända. Så därför blir detta en klassisk ”skjuta från höften”-recension, vilket förmodligen ändå är det bästa sättet att skriva på när det kommer till kritan. 😉

My Dinner with Andre är egentligen inte en film, i alla fall inte en filmfilm. Den hade kunnat göras som radioteater utan problem.

Vi har alltså två snubbar, gamla vänner inom teatervärlden, som träffas över en middag efter att inte ha sett varandra på ett bra tag. Den ene, Andre (Andre Gregory), har varit borta från världen men har nu kommit ner till jorden så att säga. Den andra, Wallace (Wallace Shawn), är nervös för att träffa honom eftersom han misstänker att Andre kanske har psykiska problem och att det därmed kan uppstå pinsamma situationer.

I princip hela filmen utspelas på restaurangen med närbilder på Andre och Wallace när de sitter och pratar. Till en början är det i princip bara Andre som håller låda och berättar om sina flummiga äventyr i Skottland, Polen, Indien och andra ställen där han deltagit i moderna konstprojekt, det ena flummiga än det andra.

Alltså. Den här filmen, om man nu kan kalla den en film, ska ju bara inte funka. Det finns inget spektakulär med hur den är filmad, rent visuellt. Inget, inget, händer, förutom att de två pratas vid.

Men hur i helvete kan det då vara möjligt att jag verkligen gillade filmen! Haha, detta är helt otroligt.

Någon dag innan jag såg My Dinner with Andre så hade jag sett ett avsnitt av pratshowen Skavlan. Det var ett ganska lättsamt avsnitt med bl a John Cleese som komiskt centrum. Stämningen var god och alla skrattade. Sen kom det in en gammal japansk kvinna som var en överlevande efter atombombningen av Hiroshima. Det blev plötsligt en tät och intensiv stämning som gick att ta på. De andra gästerna satt på helspänn, helt fokuserade på kvinnan och gripna av det hon berättade.

Något liknande hände medan jag tittade på My Dinner with Andre. Jag minns inte exakt vad det var som Andre berättade men plötsligt fann jag mig själv sitta på helspänn och lyssna på det som han hade att säga. Fascinerande. Det var något med rösten och hur han berättade det han berättade.

My Dinner with Andre påminde mig även om en kort episod som utspelade sig på en restaurang i Amsterdam för några år sen där jag var på en jobbresa tillsammans med några kollegor. Under middagen berättade en kollega om en tragisk händelse då han och hans fru hade förlorat ett barn. Mitt under berättandet kom servitrisen och undrade om vi ville ha något mer och även för att hämta tomma talrikar och glas. Servitrisen schasades snabbt bort av en annan kollega med orden ”tyst, försvinn, vi är mitt uppe i något känsligt här, kan du försvinna”.

I My Dinner with Andre dök kyparen upp mitt under en djup filosofisk diskussion med frågan ”är ni redo för dessert?!”. Jag fann detta roligt.

Det som till slut lyfte filmen till mitt (oväntade) slutbetyg var att Wallace äntligen, vilket var tur, började delta i diskussionen själv. Ibland är han med på noterna, ibland är han mer skeptisk till det som Andre lägger fram. Det fanns en intressant dynamik här.

Jag överraskar alltså de flesta, inklusive mig själv, med slå till med en fyra till denna radioteater.

Nu är jag nyfiken på två saker: vem valde filmen och vad tycker de andra decenniespanarna om den?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och trycka ord
Fiffis filmtajm