Medicinen (2014)
29 augusti, 2014 8 kommentarer
Hmm, snitsla, klittra, nulla…?
Har ni haft den där känslan när ni inte vet vart ni ska ta vägen? Ni vill sjunka genom jorden för att det är så pinsamt. Det har ni säkert. Verkligheten är pinsam ibland, och ibland vill man bara försvinna. Men har ni haft den känslan på bio? När man sitter i det lugna trygga biomörkret? Det kan väl aldrig bli pinsamt då? Jag har nog i alla fall inte haft den känslan på bio, att jag bara vill springa ut. Jag har varit uttråkad, somnat, blivit arg kanske, men att känna sig så obekväm med det man ser att man bara vill bort, det har aldrig hänt. Fram tills i tisdags kväll vill säga. Då såg jag nämligen Colin Nutleys senaste film Medicinen på Malmö Filmdagar.
Medicinen är en tokspretig film som är drama, satir (?) och komedi samtidigt. Allt är inslaget i ett pinsamt paket med omslagspapper av improviserad dialog som kan vara den sämsta jag hört.
Helena Bergström spelar frånskilda tvåbarnsmamman Johanna som jobbar på en damtidning och inte riktigt trivs med livet. Efter att hon börjar delta i en försöksstudie för en medicin mot munsår förändras dock hon och hennes liv. Hon tar för sig, både på jobbet och på krogen…
Filmen har en överdos av igenkänningshumor som jag inte kände igen mig i och därför föll den tokplatt. Det värsta är nog dialogen som efter vad jag läst mig till i mångt och mycket är improviserad. Det är tydligen så Colin Nutley gillar att jobba. Den funkar inte. Den är pinsam. Just dessa långa scener som aldrig verkar vilja ta slut där karaktärerna stammande försöker prata med varandra är en plåga. Jag ville boooort!
Ewa Fröling. Jag kan ändå inte låta bli att gilla henne. Ewa är med i en annan film. Hon är med i en satir över hur det (inte!) fungerar på arbetsplatser, i det här fallet en damtidning, eller kanske ska man kalla den ett livsstilsmagasin. Hon är fullkomligt over the top som tidningens chefredaktör och är faktiskt ganska rolig att se och höra på. Ewa är snubblar inte på karikatyrgränsen som t ex DN:s Helena Lindblad skriver i sin recension. Nej, hon hoppar ett Bob Beamon-hopp långt in över den gränsen. Resten av ensamblen kan inte matcha henne utan spelar vanlig dramakomedi.
En positiv sak, förutom Ewa, var Johannas barn som spelas av Saga Samuelsson (aha, från Mig äger ingen, jag tyckte väl jag kände igen henne!) och Anton Samuelsson Forsdik. Jag tyckte de var naturliga och charmiga.
Ibland är Medicinen så absurt spretig att den blir absurt roligt men ingen medicin i världen kan rädda den från att få en etta.
Jag såg alltså filmen under Malmö Filmdagar som avslutades igår. Här listar jag länkar till fler recensioner av Medicinen från de filmspanare som var med nere i Malmö när de dyker upp:
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: Medicinen (2014) | Rörliga bilder och tryckta ord
Jag skämdes kanske inte lika mycket som du där i biofåtöljen, men den var fan ta mig inte bra. Visst är det trist när svenska filmer inte håller måttet alls?
Tycker det är trist när vilken film som helst inte håller måttet. 😉
Kanske var det en kombo av att scenerna både var pinsamma som scener (typ överraskningsmötet i trappen efter Mede-besök) plus att de var pinsamt gjorda (dialogen främst).
Pingback: MEDICINEN
Jag skämdes inte heller riktigt på samma sätt som du men jag förstår att du tycker det var jobbigt. Obekväm är väl det sista man vill känna sig som i en biosalong, i alla fall av den orsaken du menar.
För mig känns det obegripligt att man kan misslyckas så till den milda grad med ett manus som detta. Allt är liksom….fel.
Jag tycker det känns som man försökt för mycket när det gäller det mesta. Filmen känns stressad, alla försöker fööör mycket. Då kan det bli en soppa av allt ihop.
Haha, skön bild med Bob Beamon rakt in i parodin 😀 Och jag håller med om att barnen faktiskt var bra (på riktigt, inte bara braförattvarasvenskfilm)
8.90. 8.90. 8.90. 🙂 Barnen var bra, japp.