A Million Ways to Die in the West (2014)
3 juni, 2014 17 kommentarer
Prrrruuutt! Så skulle man kunna sammanfatta det stora skämtet under slutscenerna i A Million Ways to Fart… ehe Die in the West. Då gör vi väl det.
Jag är inte så bekant med Seth MacFarlane. Det jag kände till innan jag slog mig ner på Rigoletto för att se hans senaste film var att han ligger bakom tv-serien Family Guy, en film om den talande teddybjörnen Ted samt att han var värd på 2013 års Oscarsgala.
Filmen inleds pampigt med en ändlös följd av vackra panoramabilder på de klassiska westernbergen. Ni vet hur de ser ut. Än så länge är det inget som skvallrar om att det här är en komedi eller parodi. Här hade jag faktiskt väntat mig nåt litet skämt. Att man under förtexterna twistat till det lite kring de bilder man visade. Men det enda som stack ut var att förtexterna pågick i vad som kändes en evighet.
Sen börjar filmen och vi får träffa vår (anti)hjälte, fårfarmaren Albert Stark (MacFarlane), precis när hans flickvän (Amanda Seyfried) inser att Albert är en fegis och att deras förhållande inte kommer leda nån vart. Hon hookar istället upp med mustaschprydde Doogie Howser (sorry, jag kan inte se Neil Patrick Harris som nån annan än Dr Howser).
Alberts liv tar en vändning till det bättre, eller åtminstone det oväntade, när Anna (Charlize Theron) anländer till hålan i Arizona. Albert blir förtjust i Anna, och Anna i Albert. Vad Albert inte vet är att Anna är gift med revolvermannen, mannen utanför lagen, hårdingen Clint (Liam Neeson). Kaktusarna darrar.
Jag gillade en del av skämten. A Million Ways to Die in the West är hyfsat underhållande. Det är aldrig tråkigt, även om den är lite för lång förstås. Måste alla filmer klocka över två timmar nu för tiden? Det är låg nivå på skämten, under bältet. Kiss, bajs, sex, sperma, får som kissar, mustaschprydda män som bajsar i cowboyhattar. Men om man skrattar eller tycker det är roligt så skulle jag säga att det är hög nivå.
Filmens humor är inte riktigt min typ av humor så jag skrattade inte så mycket. Skämtet om att prostituerade Ruth (Sarah Silverman) inte vill ha sex… med pojkvännen Edward (Giovanni Ribisi) innan äktenskapet dras två gånger för mycket.
En sak som störde var idioten bredvid som satt och fipplade med mobilen stup i kvarten (eller snarare tre gånger per kvart) under filmens inledande halvtimme. Han försökte dölja ljuset genom att hålla handen framför skärmen men det gjorde egentligen saken värre eftersom det visade att han visste att han gjorde fel men ändå så gjorde han det. Idiot.
Ytterligare en detalj som jag tror störde en hel del var att jag hade sett filmens trailer två gånger. Många av skämten hade jag alltså redan sett och när de var dags för dessa i filmen så blev ju givetvis effekten betydligt sämre. Satans trailers. Ta bort dem.
Många delar av westerngenren driver man givetvis med. Slagsmålen i saloonen, hästparkeringen utanför saloonen, bordellerna, pistolfajterna, indianerna, ja, det mesta. Jag tycker ändå inte man får till en riktigt skarp parodi. Kanske skulle man se Mel Brooks Blazing Saddles för att se om den är bättre? Bäst tyckte jag nästan var när man drev med hur stora ögon Amanda Seyfried har, och det har ju inget med westerngenren att göra. Kanske MacFarlane inte riktigt visste vilken typ av film han ville göra?
Filmen sågs i samarbete med Henke som också skrivit om filmen. Sen tidigare har även Fiffi och Christian delat med sig av sina åsikter.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST
Utan att ens ha sett den är alla jämförelser med Blazing Saddles enbart taskigt mot filmen som inte är Blazing Saddles 😉
Utan att ens ha sett A Million Ways…, alltså…
Japp, Blazing Saddles känns väl som din typ av film. Jag har ju då alltså inte sett den. Borde jag det? Retorisk fråga… 😉
Blazing Saddles är mycket en nostalgifilm för min del. Är man ute efter subtil politikhumor är det _inte_ ett bra val. Egentligen innehåller den säkert lika mycket dumhumor som A Million Ways…, bara mindre kroppsvätskor. Skulle kanske vara metaelementen som står ut lite, plus en del rashumor som nog kan ha varit lite vågad för sin tid.
Ah, nostalgifilm. Det låter farligt. 😉 Subtil politikerhumor? Är det en referens till In the Loop? Är det subtil humor i den? Kanske jämfört med A Million Ways…
Haha, trodde In the Loop var subtil, har ju inte sett den själv…
Humorn är inte speciellt lågmäld, nej. Speciellt huvudpersonen Malcolm Tucker är ju typ motsatsen till subtil. Men visst, han bajsar inte i sin hatt. Haha, nu började jag skratta här på jobbet… 😀
Eftersom du skrev att den här filmen inte är din typ av humor så måste jag ju fråga, vilken är din typ av humor? Har du nåt exempel på film som du tycker är superrolig? 🙂
Min etta från 2009 års lista kanske? 😉
Svårt att säga vilken typ av humor jag gillar. Jag är nog egentligen ganska bred. Jag tar liksom varje film var för sig.
Ja det är klart! Touché! Där har vi en heeeelt annan (kvalité) på humorn 😉
Det är väl en komedi som man mer skrattar inombords till, inte skrattar rakt ut i alla fall…?
Jag vet inte. Citat från min recension: ”Jag tokskrattar ofta”. 😉
Kan hålla med om att humorn inte är klockren (mina favoritkomedier är klart mycket bättre och har högre omtittsfaktor, så att säga). Men man fick ändå till det flera gånger med den råa och elaka humorn, och det gillar jag.
Blazing Saddles är en sevärd västernparodi som lyckas bättre i mycket, men även sämre i annat. Blev besviken på den senast jag såg den (läs här).
Jag gillade en hel del med filmen men jag var inte riktigt med i matchen kände jag. Det kan bero på att jag blivit golvad av filmen jag såg precis innan vi klev in för att se A Million Ways… Recension av den kommer på torsdag.
Oj. 2,5/5 till Blazing Saddles. Ingen hyllning direkt.
Trist att du blev störd av idiot på sidan. Jag uppfattade inte den fadäsen och du var storsint nog att inte gnälla efter visningen.
Visst är det mycket skämt om sperma och sex och en del onödiga kiss och bajs-skämt, men den innehåller så mycket mer… Varför ingen ler på gamla fotografier, varför heter Kansas City det när staden ligger i Missouri, medellivslängden har gått upp till 35 år och ”vill inte vara en ogift ungmö vid 15 års ålder” (brutalt skämt), de skojjade friskt om svarta damers bakdelar osv…
Jag ser redan fram emot att se om filmen. Hoppas den håller upp för flera omtittar…
Jo men visst, de skämt du räknar upp tyckte jag var roliga men de resulterade inte i höga skratt. Kanske kan vara så att jag håller tillbaka en aning när jag är i en biosalong, jag vet inte.