Filmspanar-tema: Överdrifter – The Mask

Överdrifter. ÖVERDRIFTER! Oj, nu tog jag kanske i lite men Filmspanartemat den här månaden är nämligen överdrifter. Temat den här gången kom vi fram till på litet annorlunda sätt. De filmspanare som inte är lokaliserade i närheten av Stockholm fick nämligen komma med förslag på teman. Nu skulle de egentligen ha tagit fram ett och endast ett tema men så är det där med att komma överens. Så på den förra träffen i Stockholm hade vi en liten lista på sju åtta förslag och en omröstning fick avgöra.

Vann gjorde alltså Överdrifter, och det var faktiskt även det förslag jag själv röstade. Just då lät det som ett bra tema. När jag väl skulle välja film och inriktning undrade jag lite hur jag hade tänkt. Fast visst hade jag en film i åtanke redan från början… jag skulle se Marco Ferreris Brakfesten (La grande bouffe), en film som jag sett hela eller delar av som liten och blivit fascinerad av. Den handlar om fyra livströtta gubbar som åker till en lyxvilla för att äta ihjäl sig (bokstavligen). Jag började också titta på filmen men fann den trist och lite jobbig med tal på franska och italienska men det var bara textat på engelska när det pratades franska. Hmmm. Jag får lov att erkänna att jag gav upp. Jag bytte film. Det blev istället något lättsammare…

****

The Mask (1994)

Jim Carrey kan vara vår tids mest over the top-skådis. Eller? Kanske i konkurrens med en skrikande Al Pacino eller en besk Jack Nicholson. I The Mask spelar Carrey den för snälle bankkontorsråttan Stanley Ipkiss (bara det namnet…). Stanley får inget gjort på tjej- eller jobbfronten. När han ska bjuda en tjej på konsert slutar det att han ger bort sin biljett till tjejens tjejkompis. Men så dyker bombnedslaget Tina upp på kontoret och väljer av nån märklig (nähä!) anledning ut Stanley för att få hjälp. Lite senare träffar Stanley på Tina utanför en nattklubb och blir återigen förnedrad och bortgjord. Något behöver uppenbarligen hända. Och det gör det. Stanley hittar en mask som flyter i vattnet under en bro (en bro där Stanleys bil packat ihop). Något med masken lockar och han tar den med sig hem. När han placerar masken framför ansiktet så förvandlas han till ”alteregosuperhjälten” The Mask, en sorts allsmäktig gestaltning av Stanleys innersta drömmar. När Stanley är The Mask kan han göra vad han vill och med vem han vill.

Som The Mask går han på nattklubben igen där Tina är sångerska. På nattklubben finns också slemmige gangstern Dorian som vill ta över som maffiakung i Edge City. Japp, Edge City så heter stan där det hela utspelar sig. The Mask sätter dock käppar i hjulet för Dorian och en stor belöning utfästs för den som kan fånga den grönansiktade The Mask. Givetvis söker även polisen efter The Mask.

Så. I filmen bjuds vi alltså på överdrifter både i form av Carreys vanliga överspel nrä han är Stanley men också på serietidningsliknande sekvenser när han är The Mask. Inledningsvis har jag riktigt roligt. Jag är en av de som gillar Jim Carrey. Jag gillar även Jack Black. Men jag gillar inte en komiker som Roberto Benigni. Jag tål inte karln. Jag blir trött bara jag ser honom. Så är det väl med den här typen av utstuderade skådisar (eller författare, musiker, konstnärer…). Om man gillar det, så gillar man det. Om inte så hatar man det.

Om det är nåt annat som är överdrivet i filmen så är det… det mesta. Skurkarna är serietidningsaktigt slemmiga, Cameron är en tiopoängare, poliserna är töntiga, musiken är bombastisk. Det kanske inte är så konstigt eftersom, lärde jag mig precis, filmen bygger på en Dark Horse Comics serie The Mask.

Apropå skurkarna. Slemmigare skurkar var det länge sen man såg i alla fall när det gäller frisyrerna. Backslick fast med kall hjässa och så en hästsvans på det eller hockeyfrillornas hockeyfrilla.

Fantasin i filmen är ganska skön och Carrey passar ju som handen i handsken i rollen. Scenerna med The Mask är filmens bästa men samtidigt kanske det kan bli lite för mycket av det goda. När The Mask är på nattklubben gör han ett långt musikalnummer med jobbig swing (åh, jag ogillar verkligen den musikstilen).

Ganska länge ligger filmen på en trea men efterhand tycker jag man kanske får slut på idéer. Det handlar mest om att Stanley ska sätta på sig masken och börja härja. Nu är det faktiskt några andra som testar masken och vi bjuds på ganska skön humor när Stanleys hund förvandlas till den hund han vill vara. Apropå hunden. Det var en väldresserad jycke måste man säga. Det förekommer en hel del scener där han får briljera.

The Mask är en ostig 90-talsrulle och gillar man Carrey är den ett måste.

Nu vill ni väl kolla in vilka överdrifter de andra filmspanarna har att komma med. Eftersom jag för närvarande är i Alperna och åker skidor så kommer länkarna att dyka upp här lite senare än vanligt. Men ni kan ju alltid hitta alla länkar hos någon av de andra spanarna. Kolla in hos Fiffi t ex.

Uppdatering: Och här kommer alla länkar. 🙂

Except Fear
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (podcast)
Filmparadiset
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm