10 i topp: Mina Stockholm Filmfestival-favoriter genom åren

På onsdag börjar Stockholm Filmfestival, ditt ljus i novembermörkret. Det kommer att bli några hektiska dagar och som vanligt kommer jag skriva om filmerna jag ser här på bloggen. Som en liten uppladdning tänkte jag lista mina personliga favoriter som jag har sett genom åren. Men innan vi kommer till själva listan lite om min festivalhistoria.

För mig började egentligen Stockholm Filmfestival med popcorn. Popcorn undrar ni? Vad menar han nu? Jo, i slutet av 90-talet fanns faktiskt två filmfestivaler i stan. Först Stockholm Filmfestival och sen en utbrytarfestival som kallades Popcorn Filmfestival. På Popcorn köpte man ett medlemskort för 225 kr och sen fick man se alla filmer gratis. Givetvis gällde det att vara på plats i tid på visningarna då det var först till kvarn som gällde. Men på ett sätt är det fortfarande först till kvarn eftersom man måste vara på plats i tid för att få en bra plats, även om man har biljett.

Det här var första gången jag fick en smak för det här med filmfestival. På Popcorn 1999 såg jag bl a kultklassikern Office Space, John Waters-rullen Pecker och en retrospektiv över Chris Cunninghams musikvideor (oh, how sweet wasn’t that?). Det var en mycket trevlig festival som senare övergick till en ren musikfilmfestival och sen tyvärr somnade in.

Mitt första år på Stockholm Filmfestival blev 2001 då jag bl a såg Citizen Toxie: The Toxic Avenger Part IV, Vampire Hunter D: Bloodlust och The Pledge. Efter det har jag besökt festivalen varje år. Många filmer har det blivit och att lista tio favoriter var inte helt lätt. Jag fuskade lite så det blev faktiskt elva filmer.

Uppdatering: Jag glömde alldeles bort att länka till Henke som några dagar efter mitt inlägg gjorde samma topp-10-lista. Här hittar ni hans inlägg.

 

10. Mean Creek (2004)

Under 2004 års festival hann jag bara med fyra filmer vilket kändes som något av ett fiasko. Det positiva var att jag såg åtminstone en riktigt bra film, och den filmen hamnar på plats tio på listan. Mean Creek är ett ganska mörkt drama om lojalitet och rädslor med strålande unga skådisar som gör trovärdiga porträtt. En yngre och tyngre version av Josh Peck från The Wackness är med i rollen som mobbaren som en grupp ungdomar beslutar sig för att hämnas på.

9. Durval Discos (2002)

Jag kan inte säga att jag minns jättemycket från den här brasilianska filmen. Det jag minns är att den gav mig en riktigt skön känsla plus att jag aldrig kommer glömma titeln. Det är en absurd komedi om en supernördig skivförsäljare som vägrar sälja cd-skivor; det är vinyl som gäller. Han bor ovanpå sin skivbutik ihop med sin mamma. De båda får en liten flicka på halsen vilket leder till oväntade förvecklingar för stackars Durval.

8. Bibliothèque Pascal (2010)

Ungerska Bibliothèque Pascal skulle kunna vara en blytung rulle om prostitution och människohandel som bara är ren misär, och därmed tråkig. Som tur är så är filmen berättad med en kreativitet, lekfullhet och surrealism som friskar upp. Filmen är ett visuellt mästerverk som trots en sagolik stämning aldrig tappar skärpan, vilket inledningen och avslutningen ser till.

7. The Station Agent (2003)

På plats sju är hittar vi urtypen för begreppet ”skön film”. The Station Agent är en varm, men aldrig töntig, komedi om tre personer, alla med sina problem, som mer eller mindre motvilligt blir vänner. Det här är amerikansk independent när den är som bäst. Har ni inte sett den? Se den!

6. Paranoid Park (2007) & Elephant (2003)

Nu fuskar jag lite då plats sex innehas av två filmer. Men det är samma regissör i alla fall. Gus Van Sant har med dessa filmer gjort poetiska men samtidigt knivskarpa dramer. I Paranoid Park står Christopher Doyle för ett suddzoomigt vattenfoto som är ett konstverk. Stämningen i Elephant är bitterljuv samtidigt som katastrofen hänger över oss som ett mörkt moln.

5. Play (2011)

Det här blir den första och enda svenska filmen på listan. Om man vill se svensk film med dialog som låter äkta och inte klingar falskt eller teater så ska man titta på Ruben Östlunds filmer. Play är inget undantag. En film som spelar med våra fördomar. Det handlar om rasism, rädsla för våld, politisk korrekthet, rädsla för att ingripa eftersom det kan vara obehagligt, hot om våld, hur man beter sig när man är över- eller underläge. Och så är den är märkvärdigt rolig ibland.

4. Carnages (2002)

2002 tyckte jag filmer med flera parallella historier var det bästa som fanns. Magnolia var min favoritfilm. Så när en ung fransk debutantregissör vid namn Delphine Gleize gör en sån film så kan jag bara kapitulera. Det som knyter samman personerna i filmen är en tjur som dödas på en tjurfäktningsarena. Nån köper ett ben till sin gigantiska hund, en forskare får ögonen att studera, en mamma köper hornen i present till sin son. Bitvis är filmen väldigt rolig som t ex under en scen när en grupp män och kvinnor, nakna, har primalskriksterapi i stadens simhall.

3. The Wrestler (2008)

Filmen som kanske borde ha gett Mickey Rourke en Oscar? Jag undrar om det nånsin funnits en roll som passat en skådis så väl som den här rollen passade Rourke. Regissören Darren Aronofsky har än så länge inte gjort en dålig film, inte ens i närheten. The Wrestler tillhör toppskiktet. En sorglig och bitterljuv historia om tider som inte kommer igen, hur mycket man än vill det.

2. Gomorra (2008)

En film som fick mig att börja fundera på tillståndet för arten Homo sapiens. Allt handlar om makt, våld och pengar. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Ett slag i magen.

1. No Country for Old Men (2007)

Det var en underbar känsla att se No Country for Old Men på festivalen. Sjukt snygg, sjukt spännande och sjukt bra insatser från skådisarna. Jag satt och toknjöt. För mig är det bröderna Coens bästa film sen debuten Blood Simple.. No Country for Old Men är mörk men inte utan humor. Den har en noirkänsla precis som Blood Simple., och så har den Anton Chigurh i form av Javier Bardem.

 

That’s it. Nu ser vi fram emot årets festival. Jag undrar vilka guldkorn den kommer att bjuda på. För jag vet att det kommer bli några.