We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

Titel: We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks
Regi: Alex Gibney
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Efter att jag sett We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks på Stockholm Filmfestivals förhandsvisning kände jag mig äcklig och trött. Jag ville åka hem och ta en dusch, vilket jag gjorde. Detta är historien om WikiLeaks. Det är historien om en grupp tragiska eller trasiga människor som ingår eller har ingått i den organisationen eller som påverkats av den. Vi får berättat för oss om hur Julian Assange (aka Den Vithårige Galningen) som tonåring med linux-hästsvans härjade på Internet innan Internet var Internet och så småningom grundade WikiLeaks. Till en början framstår Julian som en smart och (nästan) sympatisk figur som vill avslöja obekväma sanningar – och avslöja obekväma sanningar gör han eller han ser i alla fall till att de blir publicerade. Vi får bl a se den obehagliga filmen inifrån en amerikansk helikopter då dess skytt dödar civila i Irak. Det filmklippet ger mig en läbbig datorspelskänsla, kanske en känsla som delas av skytten på helikoptern, och kanske ett sätt att hantera situationen för samme skytt.

Den där helikopterfilmen var en del av ett stort material som läcktes av en den andra huvudpersonen i filmen, den sorgsna figuren Bradley Manning. Manning är bög, vill vara kvinna, tar värvning i armén, vantrivs i armén, klarar inte av allt material som han tar del av. Hans jobb gick ut på att leta efter information för att hitta terrorister. Detta gjorde att Manning hade tillgång till en stor mängd hemligt amerikanskt hemligt militärt material. Till slut, i nån sorts desperation, läckte han information till WikiLeaks samtidigt som han chattade om saken med den amerikanske gråhackaren Adrian Lamo. Lamo var typ den enda som han kunde tala om saken med.

Dokumentären är gjord av en snubbe som heter Alex Gibney som verkar vara en filmmakare som fokuserar på samtida historier om vårt samhälle, att försöka blottlägga sanningar som andra försöker dölja. Gibney fick en Oscar för dokumentären Taxi to the Dark Side som handlar om en afghanistansk taxichaffis som slogs till döds av amerikanska soldater i ett fångläger. Iiiiinte några lätta frågor direkt. Kan man säga att Gibney är en amerikansk Stefan Jarl? Ja, det kanske är en bra jämförelse.

Ju längre den långa filmen pågick ju mer funderade jag på om Gibney skulle ta upp Assanges sexskandal i Stockholm. Inledningsvis får man känslan av att det är en pro-Assange-film men efterhand ändras detta. Filmen är en objektiv skildring av Assange och detta är inte till Assanges fördel. Han är ett svin, det är inte svårare än så. Som sagt, jag kände mig äcklad av filmen.

En sak som fascinerad mig är hur filmen på ett väldigt bra sätt visar hur till synes små saker, till synes små människor hänger ihop med och orsakar stora globala världshändelser och hur dessa händelser sen påverkar andra ”små” människor. En annan bra sak med filmen är att den låter ”bägge” sidor att komma till tals och inga framställs som ”galningar” eller ”extrema”. En av de talking heads som förekommer i filmen var en en öppenhjärtig och underhållande amerikan. Någon som vet vem det var? Jag pratar inte om den f.d. militären utan om den andra.

Filmens problem är att den – hur intressant den än är, hur många ”sanningar” den än för fram – är för lång, för resonerande, för lik ett förlängt Rapport-reportage. Jag tycker heller inte riktigt uppdelning mellan Assange och Manning funkar. Vem fokuserar filmen på? Jag får träsmak, vilket i och för sig inte är så svårt på biografen Skandia. Jag hade hellre sett filmen hemma SVT Play-soffan. Jo, förresten, plötsligt, i slutet av filmen, så försöker Gibney få fram känslor när Lamo gråter över att han angav Manning. 2 little 2 late (istf 2 fast 2 furious), och det blev nästan provocerande och spekulativt än något annat.

3-/5

Andra som skriver om The Story of WikiLeaks idag är Henke och Fiffi.