The Bling Ring

Titel: The Bling Ring
Regi: Sofia Coppola
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Sophia Coppola gör filmer som tilltalar mig. Det finns en lätthet och melankoli i dem som gör att de är filmer som trevliga att avnjuta. Det enda problemet kan vara att de kanske inte gör nåt vidare intryck vare sig under eller efter filmen. Det kanske delvis är därför jag aldrig kom mig för att se Somewhere på bio. Det kan också bero på att jag tyckte Marie Antoinette var ett sömnpiller. Jag hade helt förträngt den filmen men hittade min recension nu när jag kollade upp vad jag tyckte om Soffias filmer.

Jag har fortfarande inte sett Somewhere. Det var nåt med handlingen i den som bara lät tomt och tråkigt. Det finns nåt här som verkar vara återkommande i Coppolas filmer. Yta, en känsla av tristess, ett sökande efter nåt, vet inte riktigt vad, jag skulle kunna dra till med några klyschor, typ ”att bli sedd”.

Varför såg jag The Bling Ring på bio? Jag hade hört talas om den en hel del i de podcasts jag lyssnar på, bl a hade Kino sett den i Cannes och tyckte den bra. Jag gillade storyn som baseras på verkliga händelser. Det var händelser jag inte hade hört talas om innan men när jag fick höra vad filmen handlade om så blev jag nyfiken.

I Marie Antoinette hade Coppola och hennes team tillgång till slottet Versailles i Paris. Här har man fått tillåtelse av Paris Hilton själv att filma i hennes lilla stuga. Detta gav en autentisk eller i alla fall dokumentär känsla. Hilton är själv med som sig själv vid nåt eller några tillfälle. Undrar hur det är för Paris att ha kuddkrig hemma hos sig själv?

Vad handlar det hela om? Jo, om uttråkade och kändisfixerade valley girls i Los Angeles som för att de kan det rånar kändisar när dessa kändisar är bortresta. Paris har t.o.m. lämnat nyckeln under dörrmattan (tydligen sant). Eller handlar filmen egentligen om det? Jag tycker nästan det är två filmer i en. En film om The Bling Ring som rånargänget kallades och en film om Marc som var huvudperson i mina ögon. Marc (Israel Broussard) är en ung kille som känner sig utanför. Tydligen flyttar han från skola till skola. Jag minns inte riktigt varför. Hamnade han ofta i trubbel, det kändes inte riktigt så? Visst var han gay också? Marc kändes som en person som inte ville hamna i bråk med nån, men men…

När kommer till en ny skola i Hollywood träffar han snabbt och blir jättebundis (utan nån tydlig anledning) med Rebecca (Katie Chang). Rebecca och hennes kompisar är… inte trevliga. Alla huvudpersonerna i filmen motsvaras av verkliga personer som jag inte tänker följa på Twitter, inte googla för att se hur de ser ut, jag tänker anstränga mig för att inte komma ihåg deras namn. Men det är svårt. Man vill ju gärna se hur dessa idioter ser ut, inte sant?

Den enda någorlunda sympatiska personen är Marc. Det känns som han dras med lite mot sin vilja även om den viljan är ganska svag när väl rånarhjulet är satt i rullning. Sen hade han väl kanske också nån sorts kläddesignerambitioner vilket var mer än de andra tjejerna hade. Har jag helt fel eller är Israel Broussard en kommande ungdomsstjärna? En lite tjockare variant av Justin Bieber liksom.

Det är lustigt att jag gillar filmen. Jag borde nästan inte det. Det mesta jag skrivit om hittills har inte varit speciellt positivt. Det är som två olika filmer, det skaver lite, personerna som skildras är osympatiska, allt är yta, filmen har ingen egentlig historia, ingen av personerna utvecklas eller genomgår nån förändring. Den känns tråkig.

Men. Ändå gillar jag den. Jag tror det kan vara själva skildringen av det här tråkiga och ytliga. Det är en bra bild av vårt mobiltittande, Twitterföljande och Instagramfotande samhälle helt enkelt. Sen förekommer det även två scener som var det gjorde att det blev en fyra till filmen. Ett: Marc dansar, åmar sig, klär sig framför sin datorkamera i en scen som stack ut. Två: Rebecca (Katie Chang) betraktar sig själv med en äcklig självuppskattning (kanske lite förakt?) i en spegel hemma hos nån kändis. Det här var långa scener, längre än vanligt, och det fanns nåt hos dem som gjorde att tiden stod stilla.

Jo, just det, jag höll ju på att glömma. En viss annan filmspanare nämnde i sin recension att Emma Watson inte var bra, att hon spelade över. Jag tyckte hon fick till det ganska så perfekt. Jag tror det är en ganska bra återgivning av stilen som gäller i dessa kretsar. Det finns en skön scen när Emmas rollfigur, efter att ligan åkt fast, ska bli intervjuad i nåt sorts hemma hos-reportage som var spot on. Hennes sätt att försöka hindra mamman från att ta fokus var klockrent. Apropå mamman (som var ett stort fan av självhjälpstekniken The Secret) så tyckte jag Leslie Mann var bra i den rollen. Uuuuuh, läbbigt.

4-/5

Andra som har sett The Bling Ring: Henke (som inte var ett fan och kallade mig troll som gillade den) och Fiffi som ska ge utslagsröst… och det ser inte bra ut tyvärr (men jag lurade henne att se den på bio i alla fall :)).