The Great Gatsby
22 maj, 2013 28 kommentarer
Titel: The Great Gatsby
Regi: Baz Luhrmann
År: 2013
IMDb | Filmtipset
Eftersom Star Trek Into Darkness redan hade haft premiär veckan innan så valde Jessica från The Velvet Café att vi skulle se The Great Gatsby. Det kändes som ett ganska sjävklart val även om jag hade lite dålig koll på vilka andra filmer som fanns att tillgå. Nåväl, nu blev det spektaklet om Jay Gatsby som bygger på romanen The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald.
Det som oroade mig en aning var att regissören hette Baz Luhrmann (nej, inte Luhr Bazmann, Henke). Moulin Rouge! fick jag ont i huvudet av och Australia var ett överdådig episkt matinédrama (som jag ändå gillade hyfsat). Nåt mer av herr Luhrmann har jag inte sett så jag kanske inte ska säga för mycket men nån favorit är han inte.
Början av filmen gav mig om inte huvudvärk så i alla fall en viss yrselkänsla. Lurhmann går all in för att skildra New Yorks partyliv i början av 1920-talet. Filmens berättare Nick Carraway (Tobey ”fortfarande Peter Parker” Maguire) flyttar in bredvid den mystiske Gatsbys enorma ”villa” på Long Island. Gatsby ordnar spektakulära fester dit hela New Yorks societet och partymänniskor (eller är det partydjur man säger?) kommer. Första halvtimmen av filmen är en enda stor och färgsprakande fest för ögat. Det dansas, sjungs, dricks, badas i pooler, dricks i pooler, dricks i pooler tittandes på fyrverkerier. På IMDb namnges inte mindre än 30 dansare i rollistan som Party Dancer, Puff Dancer, Speakeasy Dancer eller Dancing Couple. Musiken är en blandning av modern R&B, hiphop (Jay-Z bidrar inte bara med några låtar utan är också en av filmens exekutiva producenter) och 20-talsjazz (en musikstil som jag har väääldigt svårt för).
Japp, jag gillade inte början. Jag behövde lugn kände jag. Min hjärna gick in i overload och 3D:n gjorde nog inte saken bättre. Tobey? Jag vet inte, han kändes som en ganska ointressant karaktär. Nu ska han vara filmens berättare och bör kanske vara mer anonym. Nu försöker Baz få in honom i storyn (och det är möjligt att det är så i boken) men han förblev ointressant för mig. Jag hade hellre sett mer fokus på Gatsby själv. I själva verket dröjer det förvånansvärt länge innan Gatsby ens dyker upp. I början av filmen följer vi nämligen Tobey när han kommer till New York och sugs in i dess excesser.
När Gatsby väl träder in i handlinge så sjunker tempot (tack och lov!) och man kan börja, börja försöka i alla fall, se några personer under all yta. Det funkade väl så där för mig. Filmen blir bättre men det räcker inte riktigt. Jag antar att filmen är en ganska rak överföring från boken och att man berättar historien på ungefär samma sätt. Det funkar säkert jättebra i boken men jag kände att jag hade föredragit att få lära känna Gatsby från början. En historia om Gatsby från A till Ö, hans uppväxt, hans kärlekshistoria med Daisy (Carey Mulligan), hans framgångssaga och hans fall. Jag behövde inte twisten som vi nu presenteras. Men det är säkert bara jag. 😉
Det finns givetvis saker att uppskatta i The Great Gatsby som t ex det omöjliga i det som Gatsby försöker uppnå. Han eftersträvar det perfekta men då kan han aldrig bli nöjd eftersom inget och ingen är perfekt. Han vågar inte ta steget om han inte har sett till att allt först är perfekt men det blir det ju aldrig så då blir det liksom inget steg. Det här är intressant men tyvärr blir det för lite och för sent. Jag gillar också ”höstlöv i en pool”-känslan i slutet av filmen men det räcker tyvärr inte till att rädda filmen.
eller uttryckt i siffror 2+/5
Vad tyckte mina filmspanarkompisar om partyt? Vände de i dörren eller stannade de till långt in på småtimmarna?
The Velvet Café
Fredrik on Film (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: My first encounter with Gatsby – a story in three acts | The Velvet Café
Pingback: The Great Gatsby (2013) | Rörliga bilder och tryckta ord
Pingback: DEN STORE GATSBY
Pingback: The Great Gatsby « Har du inte sett den?
En svala gör ingen sommar och några höstlöv i en pool gör ingen film? 😉 Du är inte ensam om den känslan.
Precis så. Om det bara hade varit några fler löv och några fler pooler så hade det kanske blivit godkänt, haha. 😉
Ja, boken är en ganska så rak överföring av filmen, bortsett från att ramgrejen med Carraway som sitter och skriver och pratar med psykiatern är ett eget (och måhända lite onödigt) påhitt.
För mig funkar det bra att historien berättas på detta sätt. Man får faktiskt lite mer i boken kring Gatsbys bakgrund, dock egentligen först mot slutet, som ger en fördjupad bild som filmen inte riktigt förmår.
Ja, jag förstod att ramhistorien med Carraway var tillagd. Jag måste säga att jag aldrig förstod varför han blev deprimerad (eller vad han nu var?). Var det typ New York som käkade upp honom och sen spottade ut honom?
Ok, då är alltså boken uppbyggd på samma sätt, intressant. Jag hade som sagt velat ha lite mer bakgrund till Gatsby och kanske lite mindre Tobey. 😉
Ja, det kan man väl säga. I boken återvänder han till där han kom ifrån, åker hem till landet så att säga. Västerut, vilket det nog också ligger symbolik i. Lite stukad och besviken. Dock inte psykpatient vad jag förstod…
Alright. Jag antar att de lagt till ramhistorien eftersom det ger Tobey (Carraway) en ”anledning” till att berätta historien. Han blir ju t.o.m. tillsagd av sin psykiater att göra det, haha. Nja, jag förstod aldrig varför han var så förkrossad, men men…
Såg trailern till denna på bio för flera månader sen och kände direkt – nej. Tror inte på den och vill inte se. Har varken sett Australia eller Moulin Rouge! så har inte så mycket att gå efter, men har valt bort dem av en anledning 😉
Haha, du kände direkt – nej. Jag kan tänka mig det. Du menar att du inte har sett nån film av Baz alltså? Australia är i alla fall tittningsbar. 😉
Hmm, jag har nog sett Romeo + Juliet, men det var när den kom så har inget minne av hur den var. Så nej, har i princip inte sett något. Av de klipp, trailers och handlingen jag sett/läst till hans filmer så är det inget för mig.
Egentligen är det inget för mig heller men jag är mer öppen (eller självplågande) än du. 😉
Hur kan man _inte_ gilla 20-talsjazz?! 😉 Kanske hade det funkat bättre i filmen att ha en A-Ö-historia med avseende på Gatsby, men hela poängen är ju att han ska vara lite av ett mysterium, mer en symbol än en man.
Det går alldeles utmärkt. 🙂 Jag är mer av en blues-snubbe om man ska snacka gammal musik. Den där jazzen (precis som swing) är alldeles för hetsig och hattig för min smak. Är liksom inget skönt sväng (trots namnet swing), bara jobbigt sväng.
Just som filmen var gjord i stilen så kan det vara så att den hade funkat bättre som en A-Ö-historia. Man hade fått veta mer om Gatsby. Men som du säger, det var lite poängen att han var mystisk.
Yrselkänsla är ordet! När filmen väl börjar på riktigt var jag redan förlorad, även om det för all del fanns en del fina moment.
Ja, men då kan vi ta i hand på det. Yrsel! 🙂 Förresten, har du nån recension på g?
Nej, tyvärr. Det får nog bli en omtitt om det ska bli av. Som sagt, jag var ju förlorad. 😉
Ok, du lämnade alltså biosalongen, jag förstår. 😉
Haha, det vore ett oväntat drag. Jag lämnar inte ens ”salongen” när jag ser filmer hemmavid. Det gäller att vara konsekvent, annars blir det inte många filmer sedda. 🙂
Jag är likadan. Jag har aldrig inte sett klart en film. En gång lämnade jag en biosalong men det berodde på att mitt sällskap ville gå eftersom filmen (Michel Gondrys Human Nature) hatades. Sen såg jag klart hela filmen dagen efteråt. 🙂
Hm jag gillar (gillade) Baz fram till pekoralen Australia (orkade ej se klart) nu får jag blandade känslor från Henkes sågning till halvljummet gillande. Veckans bio får blir Spock och gigantiska ögonbryn istället.
Henke är orimligt kinkig men visst jag gillade inte heller The Great Gatsby.
Ah, Spock och Kirk, trevligt. Ser fram emot din recension. 🙂
Baz. Baz! Enkla poänger Johan. LOL.
Som jag skrev hade kanske filmen kunnat få en tvåa för den orgasm av bilder och färger vi bjöds på före Leo gjorde entré. Men när jag sedan utsattes för Lost highway före jag hann skriva av mig om denna film så kändes det omöjligt, ja till och med orättvist, att ge den något annat än det lägsta betyget.
Du är nog inne på rätt spår när du beskriver Gatsby som en drömmare som sträcker sig efter det ouppnåeliga, det perfekta. Men tänk på hur många sätt hans och Daisys historia kunde berättats på… Tänk hur sorgligt fattig deras resa blev i denna film. Baz, BAZ, la ner 95% på spektaklet och 5% på det intressanta, essensen i historien, relationen mellan de två, eller mellan de tre för den delen.
Jag är kanske kinky. Jag ser själv en likhet i mina reaktioner för denna film och för Avatar av alla filmer. Den gav jag en tvåa. Den var trots allt överdjävligt bra gjord. Men Cameron satsade 95% av sin energi på ny kamerateknik och 5% på att kopiera ”Dansar med vargar”-manuset. Det är för slappt. Gör filmer med bra och originella historier, med riktiga karaktärer man kan känna för, de behöver inte vara realistiska eller verkliga, men vi måste kunna känna för dem!
Kinkig? Bläh. 😀
Haha, enkla poänger ja, men ändock poänger… eller vad säger du? *host*Vitalic*host*
Jo, jag håller med dig i det du skriver om hur Baz valt att berätta historien. Som jag förstått det så är det i boken egentligen inte en kärlekshistoria utan mest tragiskt redan från början. Eller nåt, jag har ju inte läst den. Men intressant att t ex Sofia tycker kärlekshistorien funkar… jag menar om nu Daisy är en sån vedervärdig människa… som de flesta som läst boken tycker att hon är… och det framstår hon ju faktiskt som i filmen också i slutändan… och det gör väl Gatsby också, eller kanske snarare besatt.
Gillar nånstans hur digital du är.
Ja, Carraway var verkligen ljummen mjölk. Tobey lyckades göra en tafatt spider man igen. Spela ut människa! vill jag skrika till honom.
Alltså, det märkligaste var hans berättarröst. I början lät han som 70-årig gubbe. Eftersom jag inte hade läst boken så hade jag ingen koll på storyn utan trodde det var en åldrad Gatsby som pratade, haha.