Hitchcock: Rear Window

Titel: Rear Window
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Vi förlänger Hitchcock-temat lite. Rear Window har jag sett tidigare så här kommer mina gamla tankar om den.

SVT visar lite 50-tals-Hitchcock och jag tittar. Först ut var Fönstret åt gården där allas vår James Stewart spelar en våghalsig fotograf som varit så våghalsig att han brutit benet och nu sitter med benet i gips hemma i lägenheten. Dagarna (och nätterna) spenderar han mestadels med att ganska oskyldigt studera sina grannar eftersom han har fönster åt gården. Det hela blir mer allvarligt när han tror att ett mord har begåtts. Grace Kelly spelar hans flickvän som till en början är skeptiskt till Stewarts misstankar, men som sen själv dras in i deras egna privata detektivutredning.

Hmmm, jaha, det här var ju en mysig matinéfilm. Men ett mästerverk? Nä, det har jag svårt att tycka. Det är möjligt att det är ett mästerverk för vissa, men inte för mig. Problem nummer ett är att den inte är riktigt spännande förrän mot slutet, då vi bjuds på lite klassisk spänning som jag känner igen från andra filmer av Alfred. Problem nummer två är att den känns alldeles för helylleamerikanskt klämkäck för att jag ska beröras av nån av karaktärerna. Skådisarna gör ok insatser, där har jag inget att klaga på, men stämningen som jag får känns mer som The Wizard of Oz än thriller.

Grace Kelly och James Stewart har ett bra samspel och Stewarts assistent är lite rolig med sina rättframma repliker men jag tycker ändå aldrig det hettar till på riktigt. Jag har helt enkelt svårt att ta det hela på allvar. Det är nåt med den där 50-talsaktiga känslan som gör att det blir väldigt mysigt hela tiden men samtidigt aldrig riktigt bra eller spännande. Nåja, mot slutet visar Hitchcock lite klass när Stewart skickat ut Kelly på uppdrag och själv maktlöst betraktar vad som händer med sitt teleobjektiv i sin rullstol. Filmen hade kunnat få en fyra om den hade lyckats skapa den här stämningen lite mer. En sak som jag gillade var vad som hände med Fru Ensamma Hjärtan på slutet, även om det var förenklat.