Stockholm Filmfestival: Beasts of the Southern Wild

Titel: Beasts of the Southern Wild
Regi: Benh Zeitlin
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Under de första minuterna av Beasts of the Southern Wild trodde jag att jag skulle få se en toppfilm. Jag gillade verkligen miljöerna, Hushpuppy (namnet på den lilla tjejen som filmen handlar om), stämningen och musiken. Vi befinner oss i Louisiana i det träskiga området mellan havet och skyddsmuren som ska hindra vattnet från att forsa in vid översvämningar. Här bor Hushpuppy med sin pappa Wink i ett litet samhälle. På andra sidan muren finns civilisationen men här i gränslandet mellan hav och land råder en speciellt stämning och det finns en känsla av gemenskap. Mörka moln tornar dock upp sig. En storm är på väg, både bildligt och bokstavligt för supertjejen Hushpuppy.

I början var jag alltså helt indragen i filmen men tyvärr tappade jag eller filmen fokus efter ett tag. Jag blev sömnig och hade problem att hålla mig vaken trots idoga försök med att nypa mig i det tunna skinnet på insidan av handlederna. När jag nu i efterhand läser igenom filmens handling på dess Wikipedia-sida inser jag att jag nog var halvborta under en ganska stor del av filmen. En del av det jag läser där fick mig att tänka ”jaha, jaså, gjord hon det?, jaha, det gjorde dem?!”. Det är inte ofta jag somnar när jag ser film på bio. Tarkovskij är undantaget, jag har somnat på biovisningar av både Solaris och Stalker. Det händer ibland när jag ser på film hemma men då är det ju bara att ta en snabb tupplur.

Det var synd att jag somnade till och nästan missade en del av filmen. Fast somnade och somnade. Man hamnar i ett konstigt tillstånd där man glider runt i ett gränsland och varken sover eller är helt vaken. Det är smått obehagligt faktiskt. Man vill inget annat än att slumra in och om man hade suttit på ett tåg eller ett flygplan så hade det bara varit skönt. Nu satt jag och kämpade emot (förstås). Jag kom tillbaka under de sista 10 minuterna och då jag var klarvaken men tyvärr hade jag då tappat känslan för filmen.

Jag gillade 6-åriga Quvenzhané Wallis i rollen som Hushpuppy. Hon var en underbar tjej som levererade, inte en lillgammal stereotyp utan en stark karaktär. Tyvärr tyckte jag Dwight Henry som pappan överspelade nåt enormt. Henry är en ren amatör och därför känns det fel att klaga för mycket. Alla i filmen är i själva verket amatörer och de gör ändå hyfsade jobb men det är inte en skådespelarfilm. Quvenzhané är inte skådis utan en naturkraft. Det finns en del fantasyelement i filmen som jag borde ha gillat mer än jag gjorde. Det var liksom ett barns syn på världen som vi fick se. Lite som i Where the Wild Things Are där jag inte heller blev helt övertygad. Det jag betygsätter nu är inte filmen utan min upplevelse av hela filmvisningen just vid detta tillfälle och då blir det inte mer än en stark tvåa.

2+/5

Om visningen: Jag mötte upp med Henke och Johan från Har du inte sett den? innan visningen på Victoria. Jag tyckte det var lite synd att man inte körde filmen i salong 1 men det visade sig att tvåan inte var så liten som jag trodde. Vi fick helt ok platser och det hela avlöpte utan några problem, förutom att jag hade John Blund på ena axeln. Efter filmen var det ett Face2Face och enligt uppgift skulle en av filmens producenter dyka upp. Både Johan och jag tyckte det var lite… meh. Det var ju regissören man ville höra. Men till allas glädje så var det regissören själv, Benh Zeitlin, som klev upp på scenen efter visningen och blev intervjuad av en skallig långskäggig glasögonprydd mysfarbror som tog cykeln från biografen efter Face2Facet.

Benh visade sig vara en trevlig och vältalig man som berättade om inspirationen till filmen, hur han hade råkat ut för en bilolycka och spenderat ett antal månader hemma hos sina föräldrar i sina hemtrakter för att rehabilitera sig. Medan han låg där så kände han nån sorts nostalgi över just dessa hemtrakter och han ville göra en film om det. Plus att han ville göra det till en episk saga. Just episka stora historiska berättelser, myter, är nåt Benh är intresserad av. I filmen finns det ett referenser till såna myter, bl a till Noaks ark. (Apropå det så håller ju Darren Aronofsky just nu på med en film om Noaks ark som ska ha premiär i mars 2014.)

Hur många Hushpuppys hade man på audituion frågade någon? 4000 blev svaret. Sen hittade man Quvenzhané. Apropå hushpuppy så är det en maträtt, nämligen friterade majsbollar. Det känns som sån där mysig riktigt god soulfood som jag skulle vilja testa nån gång.

En sak jag blev lite besviken på, eller åtminstone fundersam över, var att Benhs nästa film skulle spelas in i samma miljö och på samma sätt. Nå, det kanske fanns så mycket att ösa ifrån här (efter stormen Katrina, ehe) men borde man inte göra nåt nytt? Dessutom gjorde han 2008 en kortfilm som är inspelad i samma område. Well, if it ain’t broke, don’t fix it.

Efter Face2Facet hade Henke bråttom då han skulle på en middag i närheten av Kista som började om typ 20 minuter. Han bestämmer sig för att ta en taxi istället för att strula med t-bana, buss och vad som nu behövdes. Då händer nåt som man bara brukar se på film. En sekund efter att Henke kommer ut från bion så vinkar han världsvant in en taxi som kommer åkandes på andra sidan gatan. Taxin gör en u-sväng och han hoppar in. Fast om ni följer Henke på Twitter så vet ni att den där taxiresan hade ett pris. 😉