The Imposter

Titel: The Imposter
Regi: Bart Layton
År: 2012
IMDb | Filmtipset

”Jag gillar inte filmer om korkade personer”. Jag börjar den här recensionen med ett citat som Henke från Filmspanarna kläckte ur sig på t-banan efter att vi hade sett dokumentären The Imposter tillsammans med Fiffi och Joel. Citatet sammanfattar faktiskt problemet med filmen. The Imposter handlar om ett problembarn, ett problembarn som egentligen är vuxen men som rymmer från barnhem till barnhem i Europa. Han, vem han nu än är, antar olika identiteter och påstår sig vid ett tillfälle vara Nicholas, ett försvunnen barn från Texas. Grejen är att problembarnet är 23 år och det försvunna barnet ska vara 16 år gammal.

Det är en fascinerande dokumentär, det är helt klart. Bedragaren är en läskig och slemmig person som bara tänker på sig själv. Filmen försöker i några korta ögonblick berätta hans barndomshistoria och varför han agerar som han gör, men fokus är helt klart på hur den här familjen från Texas låter sig luras av Bedragaren som alla vet inte är Nicholas. Innan man ser filmen får man för sig att det handlar om en väl genomtänkt plan men det handlar om slumpen mest. Bedragaren kör liksom bara på. Utan att tänka på hur andra ska känna.

Han vill egentligen inte spela sin roll men familjen omfamnar honom med öppna armar och då trivs han. Han får åka amerikansk gul skolbuss. Som tittare undrar man hur i helvete familjen kunde ta fel eller inte ta fel med ändå acceptera den här mannen. Kan det vara så att de inte har rent mjöl i påsen? Finns det en bakomliggande historia här? Här blev filmen intressant och samtidigt äcklig.

En privatdetektiv får upp spåret på historien och kan inte släppa den. Han intervjuar personer i familjens närhet. Vad har egentligen hänt? Vad hände egentligen när Nicholas försvann? Är familjen inblandat på nåt sätt? Det var här filmen lyfte, när den mysige deckaren trädde in. Början av filmen hade dragits ut på lite för mycket så när privatdetektiven med en skön röst klev in så blev filmen bättre.

För oss som tittar och även för Bedragaren är det uppenbart att han inte är familjens son, han är nån annan. Ändå släpper familjen in honom och accepterar honom som sin familjemedlem. Varför? Det är ju det som är filmens fokus? Filmen ställer frågan om det är så att familjen faktiskt har mördat Nicholas och när den här psykopaten dyker upp och påstår att han är Nicholas så tar man chansen att få ett vattentätt alibi. Om Nicholas lever så kan man ju inte ha dödat honom.

Precis som Henke är inne på så är det en film om korkade personer. Texas-familjen är ett gäng obehagliga idioter där den ena är mer korkad (ja, så är det tyvärr) än den andra. Känslan jag får är helt enkelt att familjen har nåt att dölja. Som film kommer man tyvärr inte fram till så mycket förutom att vi har att göra med vrickade, korkade personer.

3/5

****

Läs nu vad mina Filmspanar-kollegor tyckte om The Imposter:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm