Flicka och hyacinter
6 september, 2012 6 kommentarer
Titel: Flicka och hyacinter
Regi: Hasse Ekman
År: 1950
IMDb | Filmtipset
Jag har nog skrivit det förut (typ i det förra inlägget, haha) men det är värt att upprepas: Hasse Ekman är en regissör som växer mer och mer i mina ögon. De filmer han gör sträcker sig från tramsiga musikalkomedier till råa dramamysterier. Flicka och hyacinter är kanske hans mest hyllade film i våra dagar. Filmen handlar om Dagmar (en sagolikt bra Eva Henning) som i filmens inledning hittas död, hängandes från en takkrok i sin lägenhet. Efter sig har hon lämnat ett brev riktat till grannparet Anders (Ulf Palme) och Britt (Birgit Tengroth). Anders beslutar sig för att ta reda på varför Dagmar har tagit livet av sig. Han söker upp personer ur hennes liv och vi som tittare får följa med på resan fram till hennes död.
Det finns mycket att säga om Flicka och hyacinter. Ingmar Bergman sa t ex ”Ett absolut mästerverk. 24 karat, fulländat”. Mja, så långt vill jag nog inte sträcka mig men det är en riktigt bra film, det är det inget snack om. Jag vill inte spoila nåt för de som inte sett eller hört nåt om filmen så jag säger bara så här: för sin tid var den nog riktigt utmanande när det gäller de ämnen som den behandlar. Tydligen fattade inte en stor del av publiken (enligt Ekmans själv) filmens slut och vad det egentligen innebar. Storyn är riktigt smart berättad. Den känns modern på ett sätt som jag inte riktigt väntade mig. Eller jo, efter att ha sett Flickan från tredje raden så visste jag att Ekman har ett kreativt sätt att berätta. Han har lånat ganska mycket från Hollywood (det smarta moderna Hollywood), vilket han pratar om själv i en intervju som ingick i extramaterialet till den dvd som jag var tvungen att köpa för att se Flicka och hyacinter.
När det gäller skådespelarinsatser så är den ljuvliga Eva Henning strålande som Fröken Ensam. Just Fröken Ensam skulle filmen ha hetat men filmbolaget tyckte det var ett för deprimerande namn så det blev Flicka och hyacinter istället. Båda namnen syftar på en tavla som förekommer i filmen, som trots ändrad titel ändå är lika deprimerande faktiskt – på ett bra sätt. Till slut måste jag även nämna Anders Ek som gör en alkoholiserad konstnär på ett trovärdigt desperat sätt. Jag önskar att jag kunde hitta ett speciellt klipp då Henning och Ek träffas i filmen men jag kan inte hitta på det nånstans. Hmm, kanske skulle man ge sig på att försöka lägga upp det själv på YouTube?
4-/5
PS. Apropå det där med att jag var tvungen att köpa filmen på dvd för att kunna se den: några veckor efter att jag sett den visade givetvis SVT den i form av en vardagsmatiné. Nåväl, nu fick jag i alla fall se den intressanta intervjun med Ekman som ingick i extramaterialet. DS
Uppdatering: Och här har ni mötet mellan Ek och Henning.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Mmm, kul att Flicka och hyacinter gick hem hos dig. Jag gillade hur slutet fick ihop storyn och höjde filmen ett snäpp. Tyvärr tyckte jag den var lite för tråkig under stora delar av filmen. Det var under sista biten jag började uppskatta hur det var berättat. En stabil trea blev det från min sida.
Just det, hade velat se mer av Stockholm. Blev lite för mycket inomhusscener för min smak.
Håller med om att det är en riktigt bra film. Hasse Ekman är en kompetent regissör vilket han visar här med sin noir-inspirerade film. Har inte sett extramaterialet än, men det kommer!
Ja, se den där intervjun, den var klart intressant.
Jag vet inte om du har sett Banketten men den tyckte jag nästan var snäppet bättre och även den går åt noir-hållet speciellt mot slutet.
Banketten har jag inte sett men den går på TV imorgon så jag ska försöka se den då!
Det var ju ytterst påpassligt av SVT. 🙂
Pingback: Måndags-Ekman: Flicka och hyacinter (1950) | Rörliga bilder och tryckta ord