Mulholland Drive

Titel: Mulholland Drive (Mulholland Dr.)
Regi: David Lynch
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Plox nyligen skrev om Mulholland Drive så postar jag här en gammal recension av Lynchs mytiska och mystiska film från 2001. Recensionen skrevs efter den andra gången jag såg filmen och, ja, jag uppskattade den bättre den gången. Filmen växte, åtminstone ett snäpp. Innan ni läser vidare så ska ni vara medvetna om att det förekommer grova spoilers i texten. Se det som en varning om ni av nån märklig anledning inte har sett filmen än. 😉

Eftersom jag nu hade en egen tolkning av vad som händer så kunde jag bara njuta av stämningen och samtidigt lägga märke till nya detaljer. I själva verket är det ju en ganska enkel och inte så invecklad tragisk historia. Det handlar om tjejen, Diane (Naomi Watts), som kommer från landsbygden till Hollywood för att försöka bli skådis. Hon blir älskarinna åt en kvinnlig stjärna, Camilla (Laura Harring), och lyckas på så sätt få en del småroller i Camillas filmer. Diane tar deras romans på allvar och när det visar sig att Camilla betraktat Diane som en trevlig leksak blir hon ledsen och besviken. Dessutom förödmjukas Diane genom att Camilla tar med henne på en fest bara för att där meddela att hon ska gifta sig med regissören Adam. Diane blir så desperat att hon lejer en mördare för att döda Camilla. Sen drivs hon till vansinne av inre demoner och tar till slut sitt eget liv.

Även om det, som sagt, är en enkel historia i grunden, så är det ju så att ca 2/3 av filmen är en (önske)dröm som Diane har. Här är Diane den oskuldsfulla Betty, som precis som Diane kommit till Hollywood för att pröva lyckan som skådis. Camilla ”spelar” i drömmen rollen som en kvinna (sig själv) som tappar minnet efter en bilolycka och sen gömmer sig i huset som Betty hyr av sin moster. Tillsammans söker de två efter Ritas riktiga identitet (Rita är det namn Camilla i drömmen tar efter att ha sett en affisch med Rita Hayworth). Parallellt med detta, men fortfarande i drömmen, får vi följa regissören Adam (Justin Theroux) och hans arbete med en film. Speciellt gäller det frågan om vem som ska spela den kvinnliga huvudrollen, vilket en del mafiosos har åsikter om och det gillar förstås inte Adam som vill bestämma själv.

Det första jag tänkte på var den stämning som Lynch tillsammans med kompositören Angelo Badalamenti bygger upp. Det börjar direkt med limousinen som färdas i den mörka Los Angeles-natten till småkuslig musik. Den här stämningen finns kvar hela filmen. Man känner liksom att nånting är fel, nåt kusligt pågår här. Det går inte riktigt att ta på. Ta bara den märkliga scenen med mannen på fiket (Winkie’s) som ska berätta för en vän om en dröm han har haft. Den scenen är ruggigt bra gjord, och jag fattar inte, men fast jag vet vad som ska hända så är den riktigt obehaglig. Sånt här är Lynch riktigt bra på. Likadant när den äldre kvinnan vid namn Louise Bonner (plastikopererad till max, precis som hyresvärdinnan Coco) knackar på hos Betty och Rita, och säger att nån är i trubbel och nåt otäckt håller på att hända. Nåt med hur ljuset faller på hennes ansikte gör att hon ser riktigt läskig ut och hela scenen känns obehaglig på det där märkliga Lynch-sättet. Sen kommer Coco är ber om ursäkt för den förvirrade Louise, ljuset förändras i Louises ansikte, och då bryts den läskiga stämningen men den finns ändå hela tiden kvar i bakgrunden.

När jag såg Mulholland Drive första gången så gillade jag inte den del av handlingen där vi fick följa regissören Adam så mycket. Jag vet inte, jag tyckte inte den tillförde något och tyckte inte den hängde ihop med resten av filmen (precis som Winkie’s-scenen för övrigt, även om just den scenen var bra). Nu njöt jag även av den historien, och tyckte att Adam var en bra karaktär, vilket jag inte tyckte första gången, då jag störde mig på honom. Hela scenen där mafioso-snubbarna träffar Adam m.fl. för att diskutera den kvinnliga huvudrollen är ju underbar. Mafioson som är espresso-gourmet spelas för övrigt av Angelo Badalamenti. Likaså är det så skönt Lynchigt när Adam åker för att träffa den i mystiska gåtor talande The Cowboy.

Och sen har vi slutet av Dianes dröm som utspelas på klubben Silencio. Oj, oj, vad bra detta är! Vackert, mystiskt och läskigt på en gång. Samtidigt som det är vackert känner man ju att nåt inte står rätt till här. Rebekah Del Rios sång är underbar. Sen har vi bara de sista ca 20 minuterna kvar då Diane har vaknat upp ur sin dröm. Vi får se vad som egentligen har hänt i en serie flashbacks. Här har vi ju en del surrealistiska inslag, bl a då det äldre paret (som i drömmen har träffat henne på flyget) kommer ut ur uteliggartrollets påse i form av minimänniskor och tar sig in Dianes lägenhet och driver henne till vansinne så att hon slutligen tar livet av sig. Förmodligen är det hennes föräldrar.

Nu finns det ju en massa andra analyser och tolkningar man kan göra, men det känns ganska meningslöst att aktivt ägna tid åt det… även om jag har gjort just det, haha. Jag undrar fortfarande lite över uteliggartrollets roll i det hela. Hon (det är faktiskt en hon!) symboliserar väl förmodligen något, kanske den mörka bittra sanningen, eftersom hon i slutet sitter och håller i den blå lådan. Hur som helst, efter att jag förstod (i alla fall för mig själv och hade min egen tolkning) vad som hände i filmen så är det liksom bara att njuta av filmen. Om man sen råkar se något i Dianes dröm som man sen kopplar ihop till något i Dianes verklighet, eller nåt symboliskt som man tycker man har en förklaring till, så är det ju bara positivt. Men bara man har ”the big picture” klar så räcker det.

Jag måste även säga att Naomi Watts gör en grym insats, först som den äppelkindade Betty som tycker allt är ”oh, wow”, och sen som den verkliga, slitna och bittra Diane. Just ja, scenen med Betty på audition är ju underbar. Hela scenen är rolig med den frånvarande regissören som droppar floskler och sen Watts metaskådespeleri mot den där typiske manlige såpaskådisen med de grå tinningarnas charm… ja, det är underbart.

Det är vilket fall en underbar film, och den får snäppet högre betyg denna gång, men till femman räcker det inte än så länge. Filmen känns lite spretig fortfarande, och ibland var jag inte helt uppslukad av det som hände och då blir det ingen femma.

4+/5

PS. Apropå uteliggartrollet så förgyller det för övrigt filmbloggaren Micke sida BlueRoseCase. Där har vi för övrigt (igen) under den senaste tiden kunnat ta del av den ultimata Twin Peaks-analysen: Karaktärerna, Symbolerna, De lösa trådarna, Sambanden.