Milk

Titel: Milk
Regi: Gus Vant Sant
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Milk är filmen om San Francisco-politikern Harvey Milk som var den förste öppet homosexuella amerikan som folkvaldes till ett politiskt ämbete.

Var det Sean Penn i huvudrollen som Harvey Milk? Jag var tvungen att påminna mig själv om att det faktiskt var det eftersom jag då och då glömde bort vem det faktiskt var som spelade Milk. Med andra ord, en riktigt bra insats av Penn och han knep ju Oscarn framför näsan på Mickey Rourke i The Wrestler. Jag höll på Rourke, delvis för att Milk nämligen var en lite tråkig film. Ja, faktiskt. Ämnet är viktigt och fortfarande aktuellt. Men…

…hmm, jag vet inte, jag hade väntat mig mer. Nu är den är klart sevärd och välgjord med bra insatser från alla skådisar. Emile Hirsch dyker upp som ganska oigenkännlig ung bög. Det tog 10 minuter innan jag insåg att det var samme snubbe som åkte skateboard i Lords of Dogtown och campade i Into the Wild (som ju Penn regisserade för övrigt).

Filmen handlar egentligen mer om hur rörelsen för rättigheter för homosexuella växer fram än om Milk som person. Detta gör att filmen blir aningen tråkig. Inte för att det är ett oviktigt ämne men för att det kanske passar bättre som dokumentär. Amerikansk historia är intressant och jag hade velat veta mer om händelserna, bl a Anita Bryant (en ganska läbbig kvinna med sin obehagliga Save Our Children-kampanj).

Det finns några tillfällen då filmen var på gränsen till för sentimental som när Milk blir uppringd av en rullstolsbunden kille som påstår att Milk räddat livet på honom. Detta sker precis efter att Milks pojkvän tagit livet av sig plus att Milk & Co är på väg att vinna en kampanj för att rösta ner ett förslag som ska minska homosexuellas rättigheter. Det blev för mycket.

Jag vet inte hur man skulle ha gjort filmen intressantare. Kanske skulle man ha fokuserat på en viss sak, en viss händelse. Nu var det, som jag såg att nån skrev, roligare att själv läsa på Wikipedia om Milk, Anita Bryant och Dan White (Milks mördare). Josh Brolin är för övrigt riktigt bra som Dan White, en uppenbarligen störd person. Det verkar inte som om han egentligen hade nåt emot homosexuella utan att han flippade ur för att saker inte gick hans väg. Känslan jag fick var att det hade kunnat handla om nåt annat. Men visst, om man är trångsynt så är man det även mot annat och andra, som t ex svartas rättigheter.

Som sagt, det som gör den här filmen värd att se är Penns prestation som är perfekt utan att kännas överdriven.

Bland andra filmbloggare verkar Fiffi och Movies – Noir vara inne på samma linje som jag medan Plox uppskattar filmen lite mer och förutsäger även Penns Oscarsvinst i sin recension.

3-/5