The Constant Gardener
11 september, 2011 10 kommentarer
Titel: The Constant Gardener
Regi: Fernando Meirelles
År: 2005
IMDb | Filmtipset
Med anledning av att Filmitch precis skrivit om och gillat The Constant Gardener så kommer här mitt några år gamla omdöme om samma film. Tydligen hade jag vid den här tiden fått en sorts fixering på filmen Saw eftersom jag får för mig att jämföra dessa två filmer, eller åtminstone klippningen i dem.
Efter den framgångsrika Guds stad ”fick” den brasilianske regissören Fernando Meirelles chansen att göra en tysk- och engelskproducerad film med bl a Ralph Fiennes och Rachel Weisz som skådisar. Filmen bygger på en roman av John le Carré som handlar om trädgårdsintresserade diplomaten Justin Quayle som råkar ut för en tragedi när hans fru dödas i Afrika. Frun, spelad av Weisz, var något av en aktivist (jobbade för nån hjälporganisation verkade det som) och kom, tillsammans med en afrikansk läkare, några skumma läkemedelsföretag på spåren. Spoiler Det handlade om att testa nya, och potentiellt farliga, läkemedel på fattiga afrikaner Spoiler slut.
Det första jag la märke till när jag såg filmen var fotot, klippningen, och i viss mån musiken. Det hela kändes lite konstnärligt fast på ett bra sätt, inte på det där videoinstallations-sättet om ni förstår vad jag menar. Här tyckte jag det hetsiga fotot och den nerviga klippningen bidrog till att skapa en viss (obehaglig) stämning som kändes rätt i filmen. I t ex Saw, där filmmakarna verkade tycka att hetsig klippning har ett egenvärde i sig, var det bara jobbigt.
Det andra som stack ut lite var att själva historien berättades ganska fragmentariskt, men ändå i en viss logisk ordning. Dels får vi följa hur vår godhjärtade och lite tillbakadragna diplomat (spelad Fiennes alltså) träffar yrvädret Tessa (Weisz). De båda blir kära, gifter sig, väntar barn. Dels får vi följa Tessa som tillsammans med den afrikanske läkaren utreder skumraskaffärer både i fattiga afrikanska byar och på nätet. Och slutligen får vi följa Justin efter sin frus död, då han försöker förstå vad som har hänt och vad som ligger bakom. Dessa historier blandas det med lite fram och tillbaka.
Just berättarstilen, klippning och foto gav filmen en känsla som jag uppskattade. Det är en sorglig men vacker film tycker jag. Historien i sig är ganska enkel, inga obligatoriska vändningar och sånt (det slipper man). Det känns mer som om det är fokus på känslorna — vilka Fiennes gestaltar utmärkt. Jag gillade även Danny Huston, från bl a Silver City, i sin slemmiga roll. Även Bill Nighy (också han i en slemmig biroll) var bra. Ja, det var bra skådespelare genomgående.
Jag kan inte låta bli att tänka på filmer som Hotell Rwanda och Darwins mardröm. Det finns en hel del likheter, bl a den ”lev för dagen”-livsglädje som afrikaner (främst barn) visar trots i våra ögon ganska eländiga förhållanden.
4-/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Som jag skrev hos filmitch, den här blev aldrig någon hit för min del och jag kan egentligen inte ens förklara varför. Ibland blir det så 🙂
Ja, om inget händer så är det inget som händer. Det är ju skillnad om man verkligen ogillar nåt. Då brukar det vara lättare att förklara varför. Antar du alltså inte har en recension uppe? 😉
Nope, den sågs pre-blogg.
Ah, pre-blogg. Ja, det var en skön tid när man slappa skriva om varje film man ser. 😉
Å andra sidan fanns det ju inte en massa trevliga människor man kunde diskutera dem med heller 😉
Ja, det är ju häftigt vad mycket det finns att diskutera med så många.
Tackar för länkningen 🙂 Ja vi tyckte ungefär likadant, nu blev jag aningens sugen på Guds stad det var en herrans massa år sedan jag såg den.
Varsågod. Ja, Guds stad minns jag som riktigt bra. Fast idag kanske den inte känns riktigt lika häftig som när den kom.
The Constant Gardener såg jag när den kom och hade en del förväntningar på då jag gillade Guds stad. Minns att jag inte riktigt tyckte den grep tag i mig som den borde ha gjort, men är lite sugen på att se om den då jag gärna vill ge den en ny chans.
Ja, The Constant Gardener är ju… vad ska man säga… lite konstnärligt gjord vilket kan göra att det kanske är svårare att komma in i filmen. Den är inte så direkt utan mer poetisk kanske.