Enter the Void

Som utlovat kommer alltså nu en recension av Irréversible-regissören Gaspar Noés Enter the Void. Jag såg den på Stockholm Filmfestival 2009 varför jag även skriver lite om visningen och den efterföljande intervjun av Noé.

Ett ord: Pust!

Det var med blandade känslor som jag ganska trött och utmattad lämnade visningen av Enter the Void. Jag måste börja med att säga att när jag betygsätter film så är det egentligen inte filmen i sig jag betygsätter. Jag betygsätter hela min upplevelse av att se filmen just vid det aktuella tillfället. Det här gör att andra saker än filmen självt kan påverka betyget. Det kan vara yttre störningar eller vilket humör man är på. Jag skriver mer om själva visningen och det Face2Face som var efteråt lite längre ner.

Gaspar Noé slog fullständigt knock på mig med Irréversible så förväntningarna var ganska högt ställda. Detta trots att jag egentligen inte visste nånting om filmen. ”Tyvärr” visade det sig att Enter the Void i ganska mycket var lik Irréversible. Noé nämnde att Enter the Void använde sig av samma teknik och sätt att jobba som man använde i Irréversible (som han kallade en sorts övningsfilm). I det här fallet var övningsfilmen bra mycket bättre än den ”riktiga” filmen. Ganska ofta är det tvärtom. Saker faller på plats, man får högre budget, man har testat en gång, och andra gången blir det riktigt bra.

Irréversible hade inte en död stund. Den var kompakt, tät, ständigt intensiv. Enter the Void, som använder sig av samma snurrande bildspråk, är… övertung, överbelastad. Det blir för mycket av allt. Filmen är helt enkelt för lång, i alla fall kändes det så just under denna visning. Bitvis är det givetvis briljant. Visuellt är det en tripfest, ett mästerverk. Men nästan tre timmar tar på krafterna. Efter Irréversible mådde jag fysiskt dåligt och var tagen. Efter Enter the Void var jag mer trött i huvudet än nånting annat. Många scener är, som sagt, otroliga. En del scener är riktigt otäcka, speciellt en av <spoiler>de återkommande där Linda efter kraschen sitter i bilen och skriker av skräck</spoiler>. Vissa scener funkade dock inte alls lika bra. Jag tänker t ex på <spoiler>befruktningsscenen som kanske skulle vara sällsam men som mest blev nån sorts buskis</spoiler>. Inledningen där vi får följa med huvudpersonen Oscar på en drogtrip är fascinerande men på tok för lång. Fascinerande men för lång är en ganska bra beskrivning av vad jag tycker om filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det kan hända att filmen faktiskt är en fyra men visningen var bara en trea. Nånting gjorde att jag inte riktigt drogs in filmen. Kanske att jag hade en kompis bredvid mig som satt och vred på sig och kollade på klockan var 10:e minut. Gah. Sen var det även lite svårt att höra vad skådisarna sa, speciellt i början. Dessutom upplevs stolarna på Bio Rio som något hårda efter ett par timmar. Namnet Rio är för övrigt kvar från tiden då bion var en av de gamla Ri-Teatrarna.

Tyvärr var Face2Facet efteråt ganska dåligt. Noé var ok men intervjuaren var helt borta. Kanske var han tagen av filmen. Rundgång i högtalarna i början av samtalet gjorde att den flummiga stämningen från filmen fortsatte. Tyvärr gjorde detta även att det var svårt att höra vad som sas. Noé var ganska tystlåten, lite lurig, men rolig. Han var intresserad av vad publiken tyckte och verkade besatt av att göra porrfilm (ett ämne som intervjuaren så småningom försökte styra samtalet bort ifrån, utan att lyckas, haha). Noé berättade även att många av skådisarna i filmen inte alls var skådisar utan kom med mer eller mindre slumpmässigt. Oscar t ex spelades av en snubbe som sålde t-shirts i en butik i en amerikansk stad utan att veta att han en vecka senare skulle befinna sig i Tokyo och spela in en film med Noé.

Några filmer som inspirerat Noé: Strange Days (inledningen givetvis), Lady in the Lake, Soy Cuba (I Am Cuba). Samtalet borde ha kunnat vara mer intressant men nu förstörde alltså intervjuaren en del. Jag vet inte, det kändes nästan som om han var rädd för Noé.

Totalkänslan var ändå: nu har verkligen festivalen startat på allvar!

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

6 Responses to Enter the Void

  1. Fiffi says:

    Din text känns på nåt sätt som ett bevis för att hur man upplever den här filmen har jättemycket med omständigheterna _kring_ filmen att göra. Den hade lika gärna kunnat vara en svag tvåa som en stark fyra för dig, kanske? Filmen behöver liksom att man hamnar i en ”knarkvänlig bubbla” av nåt slag 😉

    • Jojjenito says:

      Verkligen. Om man hamnar i bubblan, som jag gjorde med Irréversible, så blir det en upplevelse utöver det vanliga. Nu bidrog min skruvande kompis plus Bio Rios säten till att bubblan inte riktigt höll. 😉

  2. Sofia says:

    Som Fiffi kommenterade, det känns som om detta är en film som är väldigt beroende av sina omständigheter. I ditt och mitt fall: förväntningar vs första film, bio vs soffan

  3. Kul och intressant läsning om visningen och F2F. Vet precis känslan när intervjuaren är kass. Har hänt vid flera tillfällen och det är väldigt synd. Många gånger tycker jag synd om regissören som kommit till festivalen och så förstörs det hela. Noé är dock alltid intressant, håller med dig.

    Så här skrev jag om filmen när jag såg den (noterar bl.a. att jag skulle ha sett den på filmfestivalen (samma visning förmodligen), men hoppade den p.g.a. feber): https://moviesnoir.blogspot.com/2011/01/enter-void.html

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.