Återkomsten

Titel: Återkomsten (Возвращение, The Return)
Regi: Andrej Zvjagintsev
År: 2003
IMDb | Filmtipset

När filmitch i en kommentar till min recension av Brända av solen efterfrågade tips på ryska filmer så kom jag osökt att tänka på det ryska mästerverket Återkomsten. Därför kommer här en recension av Andrej Zvjagintsevs debutfilm!

En pappa återvänder till sin familj efter 12 års frånvaro. Han tar med sig sina två söner på vad som är tänkt att bli några dagars fisketur. Varken sönerna eller vi som betraktare vet var pappan har varit under dessa 12 år. Vi vet inte heller varför pappan måste till en viss ö eller vad han ska göra där. Det hela utvecklar sig till en psykologisk maktkamp mellan de tre skulle man kunna säga.

Det är inte ofta man stöter på filmer som inte ser ut som andra och som man samtidigt gillar skarpt. Stämningen i den här filmen fångade mig från början. Det var något med ämnet, fotot och musiken som fick mig att bara sitta och njuta. De två skådisarna som spelar bröderna gör det ruggigt bra. Speciellt lillbrorsan förstås eftersom det är han som är lite av navet i filmen. Han är den som har starkast vilja och därför också har svårast att anpassa sig till den nya situationen med pappan som dyker upp. Den äldre brodern är mer anpassningsbar, mer villig att rätta sig efter pappan (eller kompisar, genom att hoppa från höga hopptorn). Lillbrorsan vill säkert än mer att pappan ska tycka om honom också men inte genom att han ska förnedra sig.

Ett exempel på utmärkt skådespel/regi och perfekt fångade känslor är t ex scenerna i början vid middagsbordet då pappan delar ut mat och vin till sina söner. Storebror tittar på sin ”nya” pappa med en blick som är en blandning av beundran och rädsla, medan lillebror trotsigt liksom utmanar pappan. Allt perfekt fångat på några ögonblick. Ett annat exempel är när pappan och pojkarna är på väg till ön med den lilla båten. Plötsligt trivs lillbrorsan, de är på väg mot något spännande och han kan kanske to.m. börja gilla sin pappa, och han spricker upp i leende.

När det gäller stämningen i filmen så påminde den mig ibland om äventyrliga upptäcktsfärder som man kunde göra som liten (well, fortfarande). Just att klättra upp i höga torn, eller hoppa från hopptorn, är det något kittlande med. Även scenen då lillbrorsan spanar med kikaren har en skön känsla av upptäcktsfärd. Visst blir allt lite mer spännande genom en kikare? Sen vilar en annan känsla av melankoli över filmen, mycket pga det utomjordiska fotot (gjord av en debutant precis som regissören, otroligt men sant). Hur som helst så gillar jag alltid melankoli i filmer. Till detta bidrar också regnet och det vidsträckta vattnet som spelar en stor roll i filmen. Jag gillade även musiken som även den bidrog till och passade perfekt med stämningen i filmen.

Fotot var det, ja. Varje bild är ett litet konstverk och uttänkt in i minsta detalj (kändes det som i alla fall). Det var bara att sitta och njuta. Det är många (kanske för många faktiskt) sugande vackra svepande Tarkovskij-tagningar. Ibland annorlunda bildlösningar som var originella och gjorde att filmen inte kändes som andra filmer. Serien med svartvita foton som visas i slutet var sen den perfekta avslutningen. Inte eftertexter direkt utan nu kunde man istället smälta filmen samtidigt som man tittade på fotona och mindes scener ur filmen. Och framför allt, man kunde göra det utan att störas av den stressrusning mot utgången som brukar inträffa så fort eftertexter börjar rulla på bio.

Förutom det jag skrivit ovan är filmen även spännande nästan hela tiden, dels pga av det täta psykologiska dramat och dels eftersom handlingen är gåtfull, bara små ledtrådar ges till vad som ligger bakom allting. Det finns mer att skriva om egentligen men nu tar jag och slutar med att säga att betyget bara kan bli en klockren femma.

5/5

Spoiler
Är det bara jag eller hade pappan försvunnit från det svartvita fotot pojkarna hade och som de tittade på igen i bilen i slutet (efter att pappan hade försvunnit ner i sjön i båten). Sen en annan grej jag tänkte på: När de fastnade med bilen i leran så lärde ju pappan ut hur man gör för att komma loss med hjälp av grenar under hjulen. Hur gjorde pojkarna sen för att släppa pappans kropp genom skogen till båten? Just det.

Sen måste jag säga att det var skönt att storebrorsan inte anklagade (well, inte öppet i alla fall) sin bror för pappans död utan i stället blev mer ansvarsfull och liksom tog hand om sin bror (t.o.m. bokstavligt visat när han hjälper honom ur båten på slutet).

En sak jag undrar är om manusförfattare och regissör vet vad pappan har gjort under de 12 åren och vad som finns i den där lådan han gräver upp? Är det något byte efter ett rån? Har pappan suttit i fängelse och nu återvänder han för att hämta det? Har han varit ute i krig, pilot har ju mamman sagt? Jag tyckte den där lådan såg lite militärisk ut.
Spoiler slut