SFF13: Blackfish

Titel: Blackfish
Regi: Gabriela Cowperthwaite
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Blackfish är det namn som den amerikanska ursprungsbefolkningen använde på späckhuggare och de ansåg att det var ett heligt djur och att det skulle lämnas ifred. I den här dokumentären som heter just Blackfish skildras vad som händer om man inte lämnar späckhuggare ifred, om man istället gör precis tvärtom, om man fångar in späckhuggare och låter dem ”bo” i begränsade bassänger för att delta i uppvisningar för en mänsklig publik.

Ja, ni hör kanske på min ton att jag är lite upprörd. Fast det är märkligt, jag har liksom aldrig tänkt det här extra varvet. Hur mår egentligen djur i djurparker? Eller jo, jag har nog tänkt på det men anledningen till att man i första hand inte tänker på just delfiner och späckhuggare är att de ser ut att ha så roligt i showerna de deltar i. Däremot räcker det ju att se ett lejon eller en tiger gå runt i cirklar i en liten bur, om och om och om igen. Man känner instinktivt att nåt är fel. Av det som visas i Blackfish är det ganska mycket som är fel.

För några år sen såg jag den omtalade dokumentären The Cove som handlar om organiserad slakt av delfiner i en japansk bukt. Det var en ganska vidrig skildring. På nåt sätt kan jag tycka att det man gör mot späckhuggarna på t ex SeaWorld nästan är värre. När delfinerna i The Cove dödas så slipper de i alla fall lida. Späckhuggarna, de får leva hela sina liv i en bassäng på SeaWorld när de egentligen ska ha ett stort stort hav att simma i. Och anledningen är att roa människor. Nu kan det finnas fler anledningar till att hålla djur inhägnade på det här sättet men jag återkommer till det senare.

Som dokumentären så är inledningen, om jag ska vara ärlig, ganska tråkig. Vi får se de vanliga talande huvudena: forskare, experter på späckhuggare och så en grupp f.d. tränare för späckhuggare från SeaWorld. Man visar hur man under 60- och 70-talet började fånga in späckhuggare och ordnade med vattenshower i liten skala. Vi får följa hur en speciell späckhuggare vid namn Tilikum fångades in på 80-talet och fördes till den lilla vattenparken Sealand of the Pacific.

Nånstans här ändrades plötsligt tonen i dokumentären. Fram tills nu hade det varit som en ordinär tv-dokumentär som inte gav nåt speciellt. Nu blev den plötsligt väldigt mörk och obehaglig. Tilikum är inblandad i ett första dödsfall. En tränare på Sealand of the Pacific råkar ramla i bassängen och Tilikum var en av tre valar som drog ner henne under vattnet för att slutligen döda henne. Tilikum säljs nu till den större anläggningen SeaWorld i Orlando. I februari 2010 omkommer den erfarna tränare Dawn Brancheau under en show när Tilikum tar tag i hennes arm och drar ner henne under vattnet.

Varför blev filmen mer engagerande nu? Jag undrar om det är så enkelt och grundläggande att det bara handlar om att det är äckligt fascinerande och svårt att titta bort när man får se obehagliga och spektakulär filmklipp av olika slag. Jag fick den känslan, att det kanske bara är spekulativt. Det går liksom inte att titta bort. Ett visst filmklipp har etsat sig fast. Anledningen till att det visas i sin helhet (i princip) är att det gick bra just den gången. Klippet med Dawn får vi givetvis inte se. Men det vi bl a fick se var när en annan tränare råkade ut för en späckhuggare som bet sig fast i foten och sen drog ner tränaren under vattnet, och så upp igen ett tag, och sen ner igen, och sen upp igen. Tränaren håller sig på nåt obegripligt sätt lugn. Han hyperventilerar för att förbereda sig på nästa nedstigning mot botten den djupa bassängen. Efter ett antal turer under vattnet fortsätter tränaren att vara lugn även fast han känner att han kanske inte klarar en till vända neråt. Till slut släpper späckhuggaren taget och han lyckas komma undan. Under det här klippet kunde jag knappt andas. Samtidigt kände jag att det var spekulativt och kanske tog fokus från det som filmen försökte säga.

Vad försökte filmen säga? Ja, att det är fel att hålla späckhuggare i fångenskap, helt enkelt. Det är inte rätt, så enkelt är det, jag håller med. Det är en onaturlig situation för valarna. De är tillsammans med andra valar som inte tillhör deras grupp, som de kanske inte trivs med. Vissa valar blir utstötta, som Tilikum. Deras beteende blir inte naturligt. De blir frustrerade. De har ingenstans att ta vägen. Att då även låta människor interagera i vattnet med dessa djur verkar inte riktigt vettigt. Efter Dawns dödsfall förbjöds SeaWorld att låta tränare vara i närkontakt med späckhuggarna men SeaWorld har överklagat detta.

Nu tillbaka till det positiva med djurparker och vattenparker som SeaWorld. Jag tror de gör en hel del nytta när det gäller utrotningshotade djur t ex. Man kan låta föda upp djur, förhoppningsvis i stora hägn, och sen placera ut dem i det vilda och hoppas på att de ska hitta partners och fortplanta sig. Vid problem med t ex inavel i en mindre population kan man använda sig av djur från djurparker. Om man har djuren i stora hägn som jag tror man har på t ex Kolmården så tror jag inte djuren vantrivs, men jag vet inte. Även när det gäller vård av upphittade, skadade djur gör man nog en bra insats. Fast här kan man ju fundera på vilken insats det är rätt att göra. En strandad val gör ju att människan rycker ut direkt och valen ska räddas för varje pris. Men det kanske bara är naturens gång.

Att ha djur i små trånga burar för att visas upp för människor, det känns osmakligt, så är det bara. Samma sak gäller att hålla späckhuggare i stora badkar under ett helt liv.

4-/5

PS. En bra double feature: Blackfish och Free Willy! Eller?

Om visningen: Jag flexade ut tidigt från jobbet för att hinna med visningen på Skandia som började 15.30. Jag hade inte dåligt samvete eftersom jag hade gått ganska mycket plus under resten av veckan och dessutom infann jag mig hyfsat tidigt på jobbet på morgonen. Som vanligt tog jag plats långt bak på Skandia för att få plats… eller vänta, jag kanske inte borde nämna det här. Då kanske fler kommer att hitta dessa platser, i alla fall de som mot förmodan läser den här bloggen. 😉

Lite kul, och till en början oroande, var att det satt en grupp kvinnor på raden bakom mig som i början av filmen inte kunde sluta prata. De noterade att salongen inte var helt full. De trodde det berodde på att det var en dokumentär. Igår kväll hade de sett en film med ”sånt där meningslöst våld” och då hade det minsann varit fullt.

Efter ett tag insåg jag att de inte riktigt hade koll på vilken film de egentligen skulle se. Jag förstod inte riktigt men det verkade som de bara hade gått in i salongen på vinst och förlust. När filmen var slut diskuterade de om de skulle se en film till i samma salong, vilken film det nu än skulle bli.