Into the Wild: Cast Away (2000)

Vet ni vad? Vi kör ytterligare en film i Överleva i vildmarken-temat! Det handlar om Cast Away i regi av Robert Zemeckis och med Tom Hanks i huvudrollen. Det var Flmr-Steffo som nämnde filmen när jag inledde temat och jag konstaterade då för mig själv att jag faktiskt inte hade sett den från start till mål. Jag har sett stora delar av Hanks vistelse på den öde ön när filmen fladdrat förbi på nån tv-kanal. Men jag har aldrig satt mig ner och tittat på den på riktigt. Bättre tillfälle att kryssa den får jag nog inte.

Cast Away är en ganska lång film. Den största delen utspelar sig förstås på ön men det är inte försumbara delar som äger rum före respektive efter ”äventyret”. Under titten kom jag att tänka på en film som Gravity. Den filmen är oerhört slimmad. Allt fett har skurits bort och kvar har man en hård och nervig pärla till film. I Cast Away har hela Hanks vistelse på ön efter flygkraschen samma närvarokänsla som Gravity hade. Sen har man lagt till en inledning och en avslutning runt detta och jag är inte helt säker på att det gör filmen bättre. Fast det där är orättvist eftersom Cast Away har ett annat fokus än Gravity. Filmen handlar inte bara om att överleva utan om vad som händer när en person som alla har trott varit död återkommer efter fyra års frånvaro. Med det sagt så gillade jag ändå sekvensen på ön klart bäst.

En detalj jag undrade över är hur mycket FedEx har betalat för sin produktplacering. De måste ju ha toksponsrat filmen. FedEx framställs som nån form av världsförbättrare som binder ihop alla jordens länder, inklusive USA och Ryssland. Hanks spelar en effektivitetsexpert (överstepräst/evangelist?) som reser runt och kollar att alla FedEx-filialer sköter sitt jobb som de ska. Det är just på en sån resa som olyckan är framme. Flygkraschen är för övrigt riktigt bra skildrad. Nästan lite First Man-vibbar när jag tänker efter, just för att det inte handlar om några maffiga scener och specialeffekter utan för att det känns som att man är ombord på det där planet när det störtar mot havet.

Har alla som jobbar på FedEx i filmen norska ättlingar? Jag frågar eftersom åtminstone alla män har stickade ylletröjor med vad jag tyckte var norska mönster.

Filmen är alltså som bäst när vi får se Hanks försöka klara livhanken på ön. Det är otroligt bra här. Jag verkligen känner hans utsatthet och förvirring. Hur han sakta börjar acceptera livet på ön och vad han behöver göra för att överleva. Hela sekvensen när han försöker göra upp eld är klockren.

”Aaahaaa. Look what I’ve created. I have made FIRE!”

Det som jag kanske gillar mest med ö-delarna är att det inte är nåt ljudspår alls, som jag minns det i alla fall. Detta faktum gav mig en total närvarokänsla. Att jag nämner just detta beror på att det var just musiken som tyvärr sänker filmen en aning för mig. Det börjar när Hanks har lyckats lämna ön på sin flotte. Musiken känns övertydlig och sentimental. Det hade blivit mer effektfullt med tystnad. Alla förstår ju vad han känner ändå. Jag behöver inte a swelling score för att förstå det. Men det fick vi och det gjorde att jag togs ur filmen istället för tvärtom.

Det var samma sak när han blir av med sin volleybollvän Wilson. Det blir övertydligt, påklistrat och förtar känslan snarare än att förstärka den. Tycker jag alltså. Andra tycker säkert precis tvärtom. Jag kanske har sett för mycket europeisk film som ju ofta inte har nåt ljudspår alls, förutom diegetisk (hej, Sofia!) musik.

Det var riktigt synd det där med musiken. Jag ogillar den skarpt. I övrigt är nämligen det här en rejält mäktig film. Hanks är borta från världen i fyra år. Sen ligger han där på sin flotte och så passerar ett gigantiskt lastfartyg. Vilket uppvaknande. Och sen då relationen till Helen Hunts rollfigur, som han skulle gifta sig med så fort han kom tillbaka från sin jobbresa. Hon har ju gått vidare i livet, gift sig och fått barn. Jobbig situation. Men det är fint hur Hanks hittar nytt liv i livet då där han står i sitt vägskäl.

Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch!
Miljö: En liten Söderhavsö med fin sandstrand, en liten djungel och en bergsknalle.
Djurattacker: Hmm, det är snarare så att det är Tom Hanks som attackerar djuren. Krabbor och fiskar fångas flitigt.
MacGyver: Många livsnödvändiga lösningar för att överleva. Nummer ett är väl att göra upp eld. Nummer två kanske är att fiska med en tyllkjol. Ett par konståkningsskridskor visar sig fungera utmärkt som kniv och yxa, och som tandläkarverktyg inte minst. Slutligen bygger han sig även en flotte med åror och ett plastsegel för att kunna ta sig från ön.

Tillägg angående hur mycket FedEx betalade för sin produktplacering: The Interwebs låter berätta att de inte betalade nånting alls. Från början var de i själva verket väldigt tveksamma till att alls vilja vara med eftersom ett av deras flygplan kraschar i filmen. De kom dock på andra tankar så småningom. Så hur mycket betalade FedEx? De betalade ingenting i form av faktiska pengar. Däremot så bidrog de förstås med uniformer, lastbilar, flygplan, paket och t.o.m. sin egen VD.

Därmed så är mitt Into the Wild-tema slut på riktigt, så nu får mitt Bergman-tema fortsätta alldeles allena. Kolla in vilka vildmarksfilmer som jag har sett på tema-sidan. Där finns betyg och länkar till alla recensioner. Over and out!