The Dark Tower (2017)

Bland folk i min sociala och digitala omgivning (vänner, bekanta, poddar och bloggar alltså) så verkar det inte vara speciellt många som faktiskt har läst böckerna i Stephen Kings, enligt uppgift enormt populära (?), bokserie The Dark Tower. Själv har jag läst alla böckerna i serien, och de flesta två gånger.

I slutet av 90-talet i samband med att bok nummer fyra, Wizard & Glass, kom ut var jag en fullfjädrad Dark Tower-junkie. Ja, det var så vi kallade oss själva. Jag fullkomligt älskade serien. När den sjunde och sista boken kom ut 2004 så hade mitt intresse svalnat något och som jag minns det blev jag något besviken på avslutningen.

(Obs! Det finns två verk till som är en del av bokserien/världen. Dels kortromanen The Little Sisters of Eluria som publicerades 1998 som en del av antologin Legends, och dels The Wind Through the Keyhole (2012) som är en brygga mellan Wizard & Glass och den femte delen Wolves of the Calla.)

När det gäller The Dark Tower-filmen så har det spekulerats i åratal om den bland Stephen King-fans. För 20 år sen när jag hängde på nyhetsgruppen ABSK = alt.books.stephen-king var ett mycket populärt ämne Dark Tower casting. Vem skulle spela Roland? Några förslag på den tiden, för 20 år sen alltså:

Sam Elliot, Clint Eastwood (för gammal redan då), Scott Glenn, Rupert Everett (who?), Tom Skeritt, Sean Connery (för gammal redan då väl?), Mel Gibson, Rutger Hauer, Viggo Mortensen (ooooooh!!!!!!! – och det här var före Sagan om ringen), Daniel Day-Lewis, Keanu Reeves (bara nej) och många fler. Vi som var där då trodde nog aldrig att det skulle komma en film men jag tror vi alla hade varit supernöjda med Idris Elba.

(Nyhetsgruppen?! WTF is that?!)

Nu när det efter många om och men till slut har kommit en film så bidde det inte mer än en tumme. För mig känns inte det här som nåt som jag riktigt kan bedöma som en Dark Tower-film. Det är inte en episk film som tar med helheten från alla böcker när det gäller karaktärer och viktiga händelser. Det är inte heller första delen i en tänkt serie av filmer. Jag vet egentligen inte vad det är. Det är en sorts förkortad, avskalad, förvrängd version av bokserien som mestadels bygger på första boken The Gunslinger men som tar med detaljer från den sista boken The Dark Tower och kanske fler småsaker från andra delar. Ett mycket märkligt upplägg.

Och ändå så kan jag inte låta bli att gilla filmen och det faktum att den finns. Filmen ger oss en version av historien, en version av Roland. Det är inte riktigt samma Roland som i böckerna. Han känns annorlunda här.

Den första boken The Gunslinger inleds med meningen: ”The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed”.

I böckerna är han inte besatt av hämnd per se. Han är besatt av Tornet, han vill se det, och få en förklaring till Allt. Walter, The Man in Black, är mannen som ska leda honom dit. Han vill hitta Walter för att hitta Tornet.

I böckerna (framförallt The Gunslinger) är Walter en luddig, lustig figur, nästan en skojare och inledningsvis är man inte säker på om han är god eller ond. Det är helt enkelt den person som Roland försöker hitta, komma ifatt, för att få veta mer om Tornet.

Men jag köper att det här inte är Roland eller Walter från böckerna. Det är inte böckerna, det är en film. Ändå är det som att jag samtidigt känner att jag får mer ut av filmen just eftersom jag har läst böckerna och därför kan fylla i de luckor som den här märkligt korta filmen (95 minuter!) har.

Det som jag gillar bäst med böckerna (och filmen) är blandningen av science fiction, fantasy och postapokalyps. Hur vår värld är sammanlänkad med andra fantastiska världar via portaler. I böckerna är dessa portaler tillverkade av människor med hjälp av teknologi och vetenskap precis som i filmen. Men det finns även (i böckerna) mer magiska sätt att färdas från en värld till en annan.

Miljöerna i Mid-World som King målar upp i böckerna är precis min grej. Mid-World är en värld som har gått vidare, ”moved on” som det sägs, från en teknologiskt avancerad kultur till ett sorts western-samhälle. Överallt finns resterna kvar av den tidigare civilisationen i form av byggnader, manicker och portaler. Själv gillar jag ju att utforska övergivna gamla byggnader så det känns som att King skrivit The Dark Tower speciellt för mig.

Filmen lyckas för min del att få fram just den här känslan av en tidigare högteknologisk värld som råkat ut för nån form av katastrof.

Filmmakarna har valt att lägga fokus på pojken Jake som drömmer mardrömmar om The Gunslinger och The Man in Black och som sen hittar en portal och hamnar i Mid-World tillsammans Idris Elbas Roland. För mig så funkar det. Till formen är det som vilken YA-historia som helst men jag har inget större problem med vinklingen. Eftersom jag har läst böckerna så känner jag redan till Rolands riktiga historia så att filmen gav fokus till nån annan var inte jättefel.

Det som är lite synd är att filmen inte är lite matigare, lite längre, och med en större budget. Slutet kommer hastigt, för hastigt. Effekterna är inte heller av toppklass. Ofta är det mörkt och grått så att det lite svårt att urskilja vad som händer. Lite som i slutfajten i Wonder Woman. Jag får helt enkelt se fram emot tv-serien som det ryktas om. I den ska man försöka täcka in fler böcker om jag har förstått saken rätt och framförallt Wizard & Glass som är favoriten i serien.

Det finns direkt dåliga scener, som t ex när Roland och Jake övar prickskytte med Rolands pistoler. Det kändes helt omotiverat speciellt eftersom Roland avslutar sessionen med att konstatera att pistoler är inget för Jake.

Ett annat bottennapp är när Roland i slutet bjuder med Jake tillbaka till Mid-World eftersom Jake ju inte har nåt kvar av värde i vår värld. Jake glatt tackar ja. I böckerna är det helt annorlunda. Där finns en hel familj bestående av fler karaktärer (Susannah, Eddie och inte minst Oy!) och det känns logiskt att Jake vill vara med dem. I böckerna alltså.

Apropå just familj, så är karaktärerna i The Dark Tower-böckerna ett typexempel på en sån där omaka (och nuförtiden populär) grupp personer som förs samman och bildar en… familj. I böckerna alltså. I filmen har vi bara Jake och Roland och det är inte riktigt tillräckligt.

Nej, nu känns det som att jag har brett ut mig tillräckligt för den här gången. Filmen The Dark Tower är ingen höjdare, det är bara att konstatera, men jag kan ändå inte såga den. Det var en trevlig upplevelse (mestadels) att se den. Jag skulle kunna gnälla på fler saker, som det faktum att Roland utbrister ”Beamquake” när Walters barntelepatiska energistråle orsakar Mid-World-bävningar. Filmen har ju inte ens förklarat vad en Beam är för nåt! För en Beam är inte den där energistrålen!

Gah, nu får jag sluta innan jag sänker min trea till ett lägre betyg. 😉

PS. En sista sak jag gillade med filmen var förstås att den var strösslad med referenser till andra Stephen King-böcker. Och apropå andra Stephen King-böcker så kan du hitta min topp-10 lista över mina favoriter bland Kings verk här.

Andra som sett och skrivit om Det mörka tornet är: Sofia, Fiffi, Steffo, Henke och Filmitch.