Manchester by the Sea (2016)

Jag visste inte speciellt mycket om Manchester by the Sea innan jag satte mig ner för att se den. Jag visste nog precis lagom mycket. Casey Affleck skulle spela en snubbe som återvänder till sin familjs hemstad efter att hans bror har dött och upptäcker där att han har fått ansvaret för sin tonårige brorson.

Ja, mycket riktigt, Casey Affleck spelar Lee som jobbar som vaktmästare i Boston. Lee har inte ett trevligt liv. Han är frånkopplad från allt normalt socialt liv vad det verkar. Det sociala liv han har består av att mucka gräl på den lokala puben efter för många öl eller att gräla med hyresgästerna där han jobbar.

Nånting har uppenbarligen hänt i Lees liv som gjort att han blivit så frånkopplad som han är. Vad det är vet vi inte som tittare. En dag ringer en av hans brors kollegor och berättar att brodern dött i en hjärtattack. Lee tar bilen norrut till den lilla kuststaden Manchester-by-the-Sea.

Det som förvånade mig en hel del var att Manchester by the Sea visade sig innehålla så pass mycket humor som den faktiskt gjorde. Det började direkt i inledningen när vi får se hur Lee gör hembesök hos de olika hyresgästerna han ansvarar för. Lee är som ett isblock av känslor och kontrasten som uppstod gjorde mig full i skratt. Dessutom var det talande att hyresgästerna alla hade sina egna problem med familj och släkt, problem som vi fick kortkorta inblickar i. Det visar att historier värda att berätta finns överallt.

En bra bit in i filmen är det en sorts mysteriefilm. Vad är det Lee har råkat ut för? Alla i den lilla staden vet förstås om det men det är inget som det pratas om med Lee, i alla fall inte nu. Så småningom får vi givetvis reda på vad som har hänt men mer om det senare.

Det första scenen där jag tänkte att det var nåt speciellt med filmen var nog när Lee ska berätta för brorsonen Patrick (Lucas Hedges) att hans pappa har dött. Det var en fin scen, som utspelar sig på en hockeyträning. Träningen avbryts och brorsonen åker fram till Lee vid sargen samtidigt som de andra spelarna står kvar på andra sidan rinken. Vi som tittare betraktar Lee och Patrick på avstånd precis som Patricks lagkompisar. Just i detta ögonblick är Lee och Patrick som i en egen bubbla där de andra inte kan komma in. För lagkompisarna går dock livet vidare när det ögonblicket är över. Det gör det ju även för Patrick, men på ett annat sätt.

(Scenen ovan fick mig att tänka på en liknande scen i avsnittet ”The Body” från tv-serien Buffy the Vampire Slayer där Buffy ger ett tungt besked till sin syster Dawn. Ni som sett avsnittet vet vilken scen jag menar.)

Nu har vi kommit fram till pudelns kärna om man säger så. Vad är det som har hänt med Lee? Vi som tittare får reda på det i en flashback-sekvens som jag spelade om i huvudet efter att jag sett filmen. Det var en magisk serie med scener som samtidigt gjorde mig illamående. Här kände jag att filmen verkligen lyfte. Musiken var strålande och små detaljer gjorde stor skillnad, som t ex ljudet av stolar som skjuts ut från bordet när man reser sig efter ett polisförhör. Illamående.

Tillbaka till humorn. Det känns helt bisarrt att filmen är så rolig när det samtidigt är så mörkt. Men det är kanske därför som jag gillar filmen så pass mycket som jag gör. Filmen är faktiskt rolig i dess allra mörkaste stunder, hur konstigt det än kan låta. Det är lite som en skräckfilm där man kanske skrattar när anspänningen blir för stor.

Relationen mellan Patrick och Lee tyckte jag var underhållande. Patrick spelar oberörd och lever som vanligt med kompisar och dubbla flickvänner som han jonglerar med. Lee agerar motvilligt chaufför. Det förekommer en hel del roliga scener då Lee dras in i Patricks intriger.

Hur skötte sig Michelle Williams, och är hon värd sin Oscarsnominering? Mycket bra, och ja. Det är just det här biroller handlar om: att skapa en trovärdig rollfigur som känns som en del av filmen och med en egen backstory. Det tycker jag Williams lyckas utmärkt med. Att göra det med så kort speltid är imponerande.  Det är kvalitet det handlar om, snarare än kvantitet. Den näst sista scenen hon är med i mot Affleck är rörande och mycket bra.

Slutligen gillar jag verkligen miljöerna – den isiga snön, det blå havet, fiskmåsarna (eller inbillar jag mig dem?), fiskebåtarna, villorna, den vintriga känslan – i samhället Manchester-by-the-Sea och i filmen Manchester by the Sea.