The Squid and the Whale
17 april, 2013 12 kommentarer
Titel: The Squid and the Whale
Regi: Noah Baumbach
År: 2005
IMDb | Filmtipset
The Squid and the Whale såg och skrev jag om sommaren 2006. Jag och min bror gick och såg filmen och vi gillade båda den skarpt. Den kommande julen gav jag dvd-versionen i julklapp till mina föräldrar eftersom jag tyckte det var en så bra film. Så här i efterhand kanske det inte var en klockren present dels med tanke på filmens tema – och dels med tanke på att de inte hade en dvdspelare. 😉
Nu när jag varit ledig har jag faktiskt lyckats komma iväg på bio ett antal gånger (well, två gånger, men ändå). Den här gången var det dags för en liten filmpärla som jag hoppas inte drunknar bland blockbustrarna den här sommaren. Bläckfisken och valen utspelas på 80-talet i New York och handlar om en familjs skilsmässa.
Mamman (Laura Linney) och pappan (Jeff Daniels) kommer inte överens. Pappan är en ganska cynisk självupptaget författare på dekis som inte verkar särskilt omtänksam mot sin fru. Mamman känns mer sympatisk men vänsterprasslar. Nu vet jag inte om mammans otrohet i sig är det egentliga ”felet” utan kanske snarare är ett symptom på det som är fel i deras äktenskap.
Hur som helst, skiljs gör de och barnen, storebror Walt och lillebror Frank, blir inte glada (förståeligt). Ett schema görs upp och pappan, som har flyttat till ett nytt hus, får ha barnen varannan dag och mamman varannan. Nu börjar det förstås snackas skit, pappan om mamman (mest) och mamman om pappan (en del). Barnen väljer sida: Walt som vill vara sin pappas son väljer förstås sin coola och cyniska pappa medan den yngsta sonen Frank nog stannar vid sin mammas sida (han gör dock uppror på sitt egna lite annorlunda sätt).
Som sagt, jag tyckte det här var en liten filmpärla. För min del var det lite förvånande eftersom Wes Anderson var inblandad. Har inte varit stormförtjust i nån av hans filmer som jag tycker har en tendens att vara ytligt sköna, t ex Life Aquatic (min kommentar: och många andra av hans filmer). Nu hade ju bara Anderson producerat och då blev det alltså bättre. Noah Baumbach som skrivit och regisserat har nämligen lyckats skapa en personlig film som är rörande, innehåller en både skön och svart humor, och dessutom med riktigt bra och äkta skådespelarinsatser. Jag skulle kunna slänga in en brasklapp när det gäller Daniels som är bra men som har en ganska tacksam roll då han faktiskt inte utvecklas nåt vidare som karaktär utan är sitt cyniska jag hela filmen och känns därför aningen orealistisk. Men just därför är han rolig.
Humorn är med hela vägen genom filmen och det ger en skön känsla utan att man för den skull tappar bort allvaret och de frågor som tas upp. Viktigaste karaktären känns det som storebror Walt är. Han är på nåt sätt navet och det hela berättas lite utgående från honom. Det hela bygger ju också på Baumbachs egna upplevelser på 80-talet och jag gissar på att det är han som är Walt.
Titeln på filmen syftar på en historia om hur Walt som liten inte vågade titta på bläckfisken och valen på ett museum utan mamman fick berätta om det för honom i efterhand. Just denna kontakt med mamman fanns innan Frank föddes och nu saknar Walt den fast han inte vill erkänna det eftersom han nu ska vara pappans coola son. Riktigt rörande när Walt vågar erkänna det här för sig själv och just därför tyckte jag just slutet var riktigt bra. Min nöjdhetskänsla infann sig i alla fall!
4/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Haha, ja det var en lite märklig julklapp. Vad var det egentligen du ville ha sagt där? 😉
Jag tyckte otroligt mycket om den här filmen även om den var hemsk på många sätt. Den var verkligen bra på det sättet att det inte fanns någon ensidigt god eller ond person. Alla fick ta plats och ha en historia.
Haha, ja, jag vet inte riktigt. Blev kanske lite fel där. 😉 Japp, ingen enbart god eller ond var nåt jag uppskattade också.
Mycket trevlig liten film detta, en personlig favorit. Jag har alltid antagit att Walt ÄR Noah B, men kommer inte ihåg om jag läst eller hört det från källan eller om det bara varit ett antagande.
Ok, då slår vi fast att Walt är Noah, det måste ju vara så helt enkelt. 🙂
Såg den förra året och den kom med i 2012 tio i topp – gillar slutet men lägger man in en låt med Lou Reed är det svårt att misslyckas.
2012?!… just det du kör din egen logik när det gäller listor. 😉 För mig är det sannolik att den skulle finnas med på 2005 års topp-10-lista
Mycket som är bra med den här. Mycket som är briljant, till och med. Jag tycker även Greenberg av Baumbach är väldigt bra, men inte bättre än The Squid.
Och för att knyta an till Wes Anderson, Baumbach var ju medförfattare till Life Aquatic. Lite märkligt att just den blev så tom med tanke på hans uppenbara talang.
Greenberg har jag inte sett, det är väl Stiller som gör mig skeptiskt. Aha, var Noah med skrev Life Aquatic. Hade inte full koll på det. Mm, den kändes tom, verkligen.
Gillade också filmen och gav den 4/5. Skulle gärna se om den någon gång i framtiden…
Ja, de flesta verkar gilla filmen. Har faktiskt inte hört nån som inte gillar den.
Jag var tvungen att se om den för att gilla, men då gick den hem. Alla fyra huvudpersonerna gör riktigt starka insatser även om främst Daniels förstås är den där som man älskar att hata.
Japp, Daniels har väl den mest tacksamma rollen.