Drive
18 mars, 2012 25 kommentarer
Titel: Drive
Regi: Nicolas Winding Refn
År: 2011
IMDb | Filmtipset
I fredags skrev en journalist i DN om en ny trend inom film (texten finns tyvärr inte på nätet). Ja, i själva verket handlar det väl bara om sätta ord på ett sätt att göra film. Begreppet är slow film. På samma sätt som slow food ska vara mat som är tillagad utan stress och som man äter utan stress, så får det — ska det — i slow film gå långsamt. Snabba klipp är portade. Scenerna får ta sin tid. Som jag skrev så är långsam film ingen nyhet, snarare tvärtom. Till mästarna inom långsam film räknas (enligt DN) bl a Alexander Sokurov, Abbas Kiarostami, Kim Ki-Duk och så förstås Andrej Tarkovskij. Jag skulle själv lägga till Theo Angelopoulos (som tyvärr omkom i en trafikolycka för en tid sen). Några svenskar kan man säkert räkna också. Roy Andersson platsar förmodligen.
Varför skriver jag om det här? Ja, om ni har läst titeln på inlägget så förstår ni att jag har sett filmen Drive. Drive är den perfekta kombinationen av slow film, Michael Mann, film noir, melankolisk synthmusik, bröderna Coen och bilfilm. Jag blev fullkomligt såld på den här filmen. Fullkomligt såld.
Danske regissören Refn är superduktig på att få till en nervig krypande spänning som samtidigt hoppar upp och överraskar ibland. Tidigare har jag sett och gillat Pusher, och Drive har en hel del likheter. Huvudpersonerna hamnar i knipa och får det rejält svettigt, jagade av kriminella högdjur. Skillnaden är väl att Kim Bodnia är Mr Slarver som inte kan göra nåt rätt. Ryan Gosling är en kall katt med en silverjacka med en guldskorpion på ryggen och en tandpetare i mungipan. Men han hamnar ändå i trubbel. Kanske för att han är för snäll, i alla fall mot de som är snälla eller såna som han tror är snälla.
Under filmens första del sitter jag och undrar ”vad har den här killen för story?”. Varför är han så avvaktande hela tiden, på sin vakt. Är det för att han vet att om man känslomässigt ger sig hän så kommer det att gå åt helvete. Vad har han varit med om? Jag pratar alltså om Ryan Goslings karaktär som regissören Refn låtit förbli namnlös. Han är som en robot, och det förblir han egentligen hela filmen. En snäll robot som är duktig på att köra bil. Han skulle kunna vara tagen ur Spielbergs A.I. och där spela robotpappa till robotsonen Haley Joel Osment. I Drive är han plastpappa till Irenes (Carey Mulligan) son Bencio. Ett tag i alla fall. Tills Irenes man Standard (Oscar Isaac) blir utsläppt från fängelset. Pappan är skyldig elaka män pengar. Gosling erbjuder hjälp som förare vid ett rån som de elaka männen vill att pappan ska göra. Det går käpprätt och Gosling får de elaka männen efter sig. Samtidigt måste han ju givetvis skydda Irene och sonen. Hmm, han känns nästan lite väl… snäll.
Stämningen är helt underbar. Bilderna, miljöerna, musiken är precis i min smak. Förtexterna i rosa är ju hur snygga som helst. Jag tänkte inte så mycket på 80-talet. Visst, Miami Vice och så, och lite synthig musik. Men det var ett uppdaterat 80-tal i såna fall. Musiken är superduperbra. Det förekommer ett spår som egentligen inte är en låt utan mer en stämningshöjande dov synthslinga som försätter mig i trance.
Och så var det här med slow film. Scenerna tar sin tid. Inte så mycket sägs. Jag tror det tar 10 minuter innan vi får höra Gosling och Mulligan prata med varandra. Och när det sker sägs det inte mycket. Och det behövs inte. Det här är så långt ifrån en dialogdriven rulle man kan komma. Allt handlar om stämningen och yta. Och dessa två är melankoliskt sköna.
Jag skulle kalla filmen för en neo-noir, och en riktigt bra sådan. Jag tänker på några av bröderna Coens filmer som Blood Simple och No Country for Old Men. Jag tänker även mycket på Michael Mann. Det är machomelankoli. Kvinnorna har tyvärr inte mycket att spela med. Hur man kan ge t ex Heat en etta men Drive en femma har jag lite svårt att förstå. Det är filmer som jag tycker i vissa avseenden är ganska lika. Jag tänker även på Collateral: L.A., natt, neon, bilar, vapen, våld — och snyggt.
Egentligen hade jag nog velat att filmen skulle sluta så här istället:
Spoiler
Gosling blir knivhuggen men dödar skurken, tar pengarna åker till tjejen, lämnar pengarna men dör i sin bil. Det slutar med samma scen som när Gosling sitter med halvöppna ögon och man tror han är död. Fast i min version öppnar han inte ögonen. Slut. Och då ska han verkligen vara död. Undrar om det här var nåt som man funderade på hur man skulle ha det men att filmbolag osv la sig i. Testvisningar och sånt.
Spoiler slut
Återigen är det här en sån där film där våldet gör att man plötsligt blir fokuserad. Utan detta grafiska våld hade filmen helt enkelt inte varit lika bra. Blandningen av arty långsamhetsfilm à la Jessica Hausner och tung våldsaction är hur bra som helst. Min favoritscen i filmen är nog den i hissen som går från kyss till stomp. Ni som sett filmen vet vilken scen jag menar.
Nästan en femma blir det men jag stör mig på att jag inte bryr mig om Carey Mulligans karaktär och att det inte riktigt finns tid för mer kemi mellan Mulligan och Gosling. Visst, det finns några vackra ögonblick och -kast men det är ändå en bisak i filmen. Fast det är väl ok så, jag får väl se Blue Valentine för mer sånt.
4+/5
Många andra filmbloggare har sett Drive. Det känns som om jag var typ… sist. Här hittar ni några andra hyllningar: Movies – Noir, Plox, The Velvet Café, Fiffi, Flmr, Fripp, Royale with Cheese och ExceptFear. De enda som är aningen skeptiska är Voldo och Filmitch.
Uppdatering: Nu har även Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia sett Drive och hon är som vanligt lagom sansad i sin reaktion. 😉
Slutligen, tack till Voddler för filmen. Den här gången frös filmen bara två gånger. 😉
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Underbar recension trots att jag trodde att jag hade läst typ allt om den här filmen redan, men icke.
VARNING för SPOILERS!!!
En grej jag kom på som en personlig förklaring till varför jag tycker att Carey Mulligan får tillräckligt med tid för att hon ska etsa sig fast hos mig känslomässigt är att hon dels är genomgod men också naiv = autoläge för sympatikänslor, men också för att stämningen bygger upp så att det blir en sån där ”kärlek vid första ögonkastet”-kemi som sedan aldrig bryts.
Sedan så vidrörde du en punkt som gjorde att jag också kunde sätta mer konkreta ord på de vibbar jag känt kring Goslings namnlösa karaktär och vad som gör honom så fantastiskt bra. Det känns ju helt klart som att han antagit den ”tysta ensamma mannen”-attityden tidigt i sitt liv för att han – som du säger, vet att om man binder känslomässiga kontakter med andra så blir fallet desto hårdare om något går snett – och när allt sedan går snett så ser vi med honom hur han inte har något annat val än att agera så gott han kan, för att se till att det tar slut innan allt förvärras grad för grad – vilket det också gör, steg för steg för steg. Och varje gång ser vi hur hårt det tar på honom att inte ha kontroll över det som händer i hans liv. Det är nog ärligt talat det bästa med hela filmen, den nedåtspiralen. Och det känns.
Tack. Kul att du gillade recensionen.
Jo, du har rätt, det är kärlek vid första ögonkastet och det går liksom bra ihop med hur resten av filmen är uppbyggd också.
Ja, där sammanfattade du ganska bra vad jag tyckte om ”den tyste mannen”. 🙂 Tack för lång kommentar med mycket innehåll.
(testar för femtioelfte gången med en annan mejladress…)
”Hur man kan ge t ex Heat en etta men Drive en femma har jag lite svårt att förstå.”
Vet inte om det var en känga till mig men jag har ju gjort just detta så jag tänkte försöka förklara mig lite. För mig finns det inte en enda likhet mellan Heat och Drive. Precis allt det jobbiga übermacho som Heat representerar är det jag tycker jag slipper i Drive. Drive är en tyst, eftertänksam och fin film. Stämningen är heeelt annorlunda. Michael Mann är inte känd för högtempofilmer direkt men jämfört med Drive är Heat värsta Tony Scott-filmen.
Men som sagt, i min värld går dessa två filmer inte att jämföra och att den enda fått en etta och den andra en femma är inget konstigt alls. Fullständigt självklart bara. Båda betygen.
Jo, det var en liten blinkning till dig. Jag glömde länka till din Heat-recension.
Hmm, nog finns det likheter mellan Heat och Drive och sen finns det olikheter också. Vi väljer (eller snarare vår hjärna väljer åt oss) vad vi vill se helt enkelt. 😉
Som jag ser det så finns mängder med macho i Drive. Sen att det är bra musik och rosa förtexter det är en annan sak.
För mig funkade det att kommentera iaf, såvida min första kommentar syns för er andra då.
Fiffi: Jag tyckte Heat och Drive hade en hel del liknande stildrag och känsla, men kan förstå att du värderar dem så olika ändå. Karaktärerna i Heat är bland annat mycket mer komplexa personer som inte enbart går att gilla, exempelvis – till skillnad från fördelningen i Drive. Och de befinner sig också i ett annat läge i livet. För att nämna något i alla fall. 🙂
Vad tyckte du om Collateral förresten, Fiffi? (Vet att jag eventuellt kan kolla det på din blogg, men ändå)
Jag tyckte väldans bra om Collateral, kanske den enda Michael Mann-filmen forever and ever som jag kommer gilla, vem vet?
http://www.fiffisfilmtajm.se/collateral/
(Jag kan fortfarande inte kommentera ”som jag” så det blir en variant.)
Ja, Drive är nog mer lik Collateral än Heat.
Haha, intressant det här med Heat, det poppar upp med jämna mellanrum. 😉
Heat är som en finne man inte kan sluta trycka på. Den bara växer och växer tills den *POFF* avslutar sina dagar på badrumsspegeln.
Fast det där var ett drömscenario från min sida. Ain´t gonna happen, jag fattar det. 😉
Elegant uttryckt, my lady. Jag måste läsa om din Heat-recension för att se vad det var du inte gillade med den filmen och tänka efter vad som skiljer som gör att du gillar Drive så mycket.
Får se om det fungerar att kommentera.
Visste inte att du inte hade sett filmen än. Men desto roligare att du gillade den så mycket. Det är inte alltid lätt när man hört/läst mycket om en tokhyllad film som denna.
Jag tycker egentligen du prickar allt som jag också kände. Och likheterna med bröderna Coen, Michael Mann och allt annat stämmer bra, utan tvekan.
Vet inte om du läste det inne hos mig, men bl.a. hisscenen lär Gaspar Noé ha hjälpt till med våldet (likt det i Irréversible). På tal om slutet så vet jag inte om det hade blivit bättre som du föreslog. Men inget är omöjligt. Jag kände ju något liknande med slutet i Collateral om du minns det. En annan sak om slutet, tänkte du på Tarantino där när Goslings karaktär tänker på parkeringen och bakluckan när de sitter inne vid bordet ? Det gjorde iaf jag och det funkade bra.
Finns så många godbitar i denna film. Har sett den tre gånger, en på bio, och det lär bli många fler tittar i framtiden.
Än en gång, kul att du gillade den så mycket !
Det funkar bra att kommentera för dig. Verkar bara vara Fiffi och Plox som det strular för och den gemensamma nämnaren är det har självhostade WP.org-bloggar.
Jo, jag tror det var hos dig jag läste det där om Noé. Och jag förstår det, det är samma teknik som Irréversible och brandsläckarscenen.
Jo, jag minns att du var lite ”irriterad” på slutet i Collateral. 😉
Nej, Tarantino var inget jag tänkte på under den scenen. Däremot tänkte jag på att det var lite annorlunda klippt när man hoppade i tiden lite så där fram och tillbaka (även fast det bara var några minuter det handlade om).
Nej, du är inte sist och ja, jag SKA se den 😉
Haha, tack för det. 😉
Det ser vi fram emot, Sofia 😀
Och jag ska se om den. Vad är det jag inte förstår? 😦
filmitch: Tror inte det är något du ”missar” i sig. Den tilltalar dig helt enkelt inte. Vi som uppskattar den gillar hela paketet, inte minst musiken och mystiken.
Jo musiken gillade jag, storyn gillade jag, skådisarna gillade jag men men sånt är livet 😉
Jag ser fram emot alla eventuella nya recensioner/omdömen från Sofia och Filmitch. 🙂
Hmm, vänta nu, du gillar musiken, skådisarna och storyn… men inte filmen? Huh?
Framför allt är det nog helt enkelt den där speciella känslan från atmosfären, som så många andra verkar känna. Känslor i film är så sköra och ibland känner man dem och ibland inte alls. Det enda som bekräftar att det verkligen finns något där är att flera beskriver liknande erfarenheter av att ha känt just det där svårdefinierbara.
Omgivningen när man ser filmen kan dock påverka känslan av en film enormt – om det är mörkt, ljust, vilka man ser filmen med, ljud, föregående magkänsla. Vi är komplicerade människor så klandra inte bara dig själv för att du inte hittade känslan i just Drive, Filmitch. 🙂
Där har vi svaret – omgivningen. Såg den tillsammans med två ganska pladdriga vänner – kanske inte riktigt den bästa av miljöer.
Pingback: Bilfest: The Driver (1978) & Drive (2011) | Addepladdes j-vla filmblogg
Bra skriven text även om jag själv inte var helsåld! Jag hittade din kommentar på min text om Drive, den hade hamnat bland spamkommentarerna av någon anledning… 🙂
Kul att du gillade texten även om du inte var helsåld på filmen. Ja, spamfilter är bra ibland, ibland inte.
Tack för ping! Återigen känns det som om vi gillade ungefär samma delar i filmen, du gillade dem bara lite mer. Nu har jag ju inte sett Only God Forgives men ska man se till utvecklingen mellan Bronson och Drive känns det som om Refn har slipat av de råaste kanterna i Drive. Går det åt samma håll efter Drive kan det förstås bli lite utslätat…
Vore som sagt intressant att se om du skulle komma överens med Only God Forgives. Jag gjorde det inte kan jag säga. Den recensionen skrevs i ett upprört tillstånd.