True Grit (2010)

Unga Mattie letar efter sin fars mördare och får hjälp av en enögd alkad gammsheriff och en naiv Texas Ranger… Först måste jag berätta en liten anekdot. Jag har en kompis som är ett stort fan av bröderna Coens filmer men grejen är att han inte riktigt hänger med i film- och biosvängen, vilka nya filmer som har premiär och så. Jag föreslog i ett mail att vi skulle se True Grit och beskrev den som bröderna Coens nya västernfilm. Förslaget accepterades och vi såg filmen. Det roliga var att min kompis inte hade uppfattat att det var en Coen-film (trots mitt mail) utan trodde bara att det var nån ny västernfilm. Och just västern var inte alls min kompis favoritgenre, snarare tvärtom.

Efter visningen kom det fram att min kompis en bit in i filmen hade suttit och stornjutit då han ganska tidigt började inse att det faktiskt måste vara en Coen-film. Det vi båda konstaterade efteråt var att det endast i en Coen-film kan förekomma små scener — Matties förhandlingsscener med affärsmannen i början t ex — som först inte verkar vara viktiga alls men som sen fortsätter längre än förväntat, en sorts transportsträckor som växer, pågår, fortsätter pågå med välskriven (inte realistiskt) dialog som är härlig att lyssna på.

Som ni kanske förstår tyckte jag True Grit var en ganska härlig Coen-film. Det är underhållande hela tiden och välgjort rent tekniskt (inget annat att vänta från bröderna). Filmen är matinémysig, rolig, och mot slutet riktigt spännande. Plötsligt, mitt i all mysighet, fick vi oss även lite trevligt ultravåld till livs.

Hailee Steinfeld som spelar Mattie är helt underbar. Hon leverar sina repliker med pondus och på ett härligt envist sätt. Jeff Bridges är perfekt som drucken lagman med hjärtat på rätta stället. Mellan Matt Damons Texas Ranger och Bridges U.S. Marshal uppstår ett härligt gnabb och även en plötslig skytteuppvisning på fyllan. Nä, jag kan inte låta bli att gilla detta. Skönt att bröderna är tillbaka efter den rejäla svackan med Burn After Reading.