En film som jag ångrar att jag sett
13 april, 2012 22 kommentarer
En alternativ titel på det här inlägget är En film som jag ångrar att jag sett — två gånger. Förklaringen får ni om ni fortsätter läsa.
I slutet av mars besökte jag Liljevalchs vårsalong. Ja, den kallas vårsalongen trots att den börjar i januari och är slut innan april börjar. Nåväl, när jag var där såg jag en tavla av konstnären Olof Astrup Hällqvist. Titeln på tavlan var Jag minns det som mycket större och temat var det här med hur allt liksom var så mycket större när man var liten. Det kan handla om skogen bakom huset som upplevdes som rena Mörkmården eller om en trädkoja som kändes som Minas Tirith. Jag blev fascinerad av tavlan och den satt kvar i huvudet ett tag.
När Filmitch skickade ut en förfrågan om att skriva ett inlägg på temat En film som jag ångrar att jag sett var jag sugen på att haka på. Problemet var att jag inte visste vilken film jag skulle skriva om. Efter att som Professor Balthazar ha tänkt och tänkt och tänkt kom jag till slut fram till att jag ungefär som Olof Astrup Hällqvist skulle besöka ett barndomsminne. När jag var liten såg jag nämligen filmen Det spökar på Hill House (The Haunting) — och blev fullkomligt vettskrämd. Skrämd från vettet. Hur gammal var jag? Ja, kanske 10 eller 11. Jag tyckte nog att jag var för gammal för att gå in till mamma och pappa men jag kunde inte sova den natten så det fick bli att knacka på och krypa in mellan dem. Ångrade jag att jag såg filmen? Ja!
Vissa minnesbilder från filmen har alltid funnits kvar, fastetsade för evigt. Det är en bild av en flickas ansikte som åldras till ett lik på några sekunder (ja, det var i alla fall minnesbilden). Det är en bild av en spiraltrappa av järn som skakar. Det är en bild av en dörr som skakar, bågnar av en ond kraft som vill in. Jag kan fortfarande känna den där rädslan som jag kände då när jag såg filmen som barn. I vuxen ålder har mitt självklara tips alltid varit Det spökar på Hill House när någon frågat om en riktigt läskig film att se. Läskigare film har jag faktiskt aldrig sett. Hmm, fast det är inte riktigt sant längre. Varför? Jo, jag beslutade mig nämligen för att se om Robert Wise svartvita klassiker från 1963. Är det ett beslut jag ångrar? Ja, lite grann faktiskt.
När jag ser filmen igen så blir jag förstås inte vettskrämd men de scener som jag blev räddast av känner jag igen mycket väl. Jag har ändå lite svårt att förstå hur jag kunde bli så rädd. Jag undrar om det har med ens egen fantasi att göra. Blir den mindre med åren? Nej, jag tror inte det. Den blir bara annorlunda. Man fantiserar om andra saker helt enkelt. Kanske om vad den där tjejen mitt emot dig på tunnelbanan sitter och tänker på när hon stirrar ut genom rutan på väg över Tranebergsbron.
Det spökar på Hill House är en duktigt snygg film med sitt svartvita foto. Handlingen är klassisk. En professor får nys om ett stort gammalt gods som sägs spöka. Nu står det tomt. Professorn bjuder in ett antal personer med paranormala förmågor för att studera huset under några dagar… och nätter. Muhahaha. Ja, fast det där muhahaha är sagt med glimten i ögat förstås, för speciellt läskig är filmen inte.
Filmen är mysig och charmig — snarare än läskig. Några scener är lite obehagliga och det förekommer en bra hoppscen. Men hur det än är så ångrar jag lite att jag såg filmen igen. Barndomens magiska skräcknatt framför teven gör att jag blir lite besviken eftersom den där skräckmagin är borta. Det spökar på Hill House är en bra film även idag men den känns lite för snäll för att kallas skräckfilm.
Här hittar ni länkar till andra filmbloggares inlägg om vilken film som just de ångrar att de sett:
Filmitch
Addepladdes j-vla filmblogg
Rörliga bilder och tryckta ord
BlueRoseCase
Fiffis filmtajm
Filmr – En sorts filmblogg
Fripps filmrevyer
Plox – Om film
The Velvet Café
ExceptFear
Voldo’s Filmblogg
Mickemovie
Royale with Cheese
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: En film jag ångrar att jag sett « Rörliga bilder och tryckta ord
Pingback: En film jag ångrar att jag sett « Flmr – en sorts filmblogg
Vilket underbart inlägg Jojje. Kudos till dig. Du har hittat ännu en vinkel på detta tema. Ännu en personlig vinkling.
Jag har en liknande upplevelse med 60-talsthrillern The Ipcress File med Michael Caine. Det var den första barnförbjudna film jag fick se med mina föräldrar och jag tyckte att den var oliiidligt spännande. Har inte vågat se om filmen som vuxen.
Och kudos till Filmitch som initierade detta projekt.
Pingback: En film jag ångrar att jag sett: FLYING VIRUS
Håller med Henke, rolig vinkel och en väldigt fin text. På ett sätt är det förstås synd att inte alla filmupplevelser håller i sig, å andra sidan känns det som en utveckling som ändå är både bra och nödvändig. Nu blir jag nästan lite orolig, har The Haunting liggande för en förstatitt. Men den kanske är läskigare första gången? 😉
Pingback: En film jag ångrar att jag sett | Addepladdes j-vla filmblogg
Pingback: En film som jag ångrar att jag sett | FILMITCH
Det är faran med att se om gamla favoriter, allt åldras inte med värdighet. Har sett filmen och läst boken – bägge är bra men hör inte till mina favoriter.
Pingback: Jag ångrar att jag såg… « Voldo’s Filmblogg
Vilken fin text, du får mig att förstå precis hur du känner. 🙂
Själv har jag hemska minnen av Professor Drövels hemlighet, den norska BARN-serien som gick på TV när jag var liten. Jag tyckte den var hemsk, jag grät mig till sömns för att den var så läskig och jag vill inte – vågar inte – se om den i vuxet tillstånd för TÄNK OM jag fortfarande blir lika rädd nu när det ändå gått över litegrann 😉
Pingback: En film som jag ångrar att jag sett: det lättsamma melodramat « ExceptFear
Pingback: Movies we regret we’ve seen – if there are any? « The Velvet Café
Pingback: En film jag ångrar att jag sett… |
Snyggt fångade tankar om att viss film är förknippade med vissa minnen från speciella tider.
Och att man inte alltid ska ge sig på att rota i det. Här känner man igen känslan, helt klart!
Stiligt! 🙂
Jag börjar så smått nå åldern då man får ta med år sedan sist i beräkningen när man tänker på vissa filmer. Jag gillar det dock och det är väldigt intressant att återuppleva samma saker med nya ögon. Roligt och tänkvärd vinkel på inlägget!
Henke: Japp, kudos till filmitch och kul att mitt inlägg uppskattas. Ja, det finns många exempel på tv-serier och filmer från förr som liksom… bleknar när man ser dem nu. Just The Ipcress File såg jag för några år sen och minns den som helt ok.
Sofia: Kul att du gillade texten. Ja, det vore ju konstigt om man tyckte precis lika nu som när man var tio. Alltså The Haunting är ju en klassiker och en bra film, trots att jag inte upplevde den som läskig. Jag tror inte du blir besviken.
Filmitch: Just när det gäller The Haunting så är jag faktiskt inte besviken på filmen alls, egentligen. Jag uppskattar den, men på ett annat sätt. Det handlar mer om att den där magin som fanns i barndomen inte längre finns på samma sätt. Nu finns den kanske på andra sätt men inte på samma.
Fiffi: Haha, ja, Professor Drövel, det är ju rena skräckserien… NOT. 😉 Kul att jag lyckades förmedla mina tankar i min text.
Steffo:Kul att du tyckte det blev ett stiligt inlägg. Om man rotar så får man räkna med att bli, kanske inte alltid besviken men det kommer helt enkelt inte vara samma sak.
Pladd: Ja, det är ju tjusningen, att man kan se helt nya saker. Tack för beröm. 🙂
Verkligen en härlig vinkel på temat! Och skriver ju under på precis varenda rad. Det är vanskligt det här med återbesök av film och oftast är det bästa att låta minnena få vara. Men det är svårt, jävligt svårt, att låta bli ibland. Man vill ju tillbaka till en svunnen tid och känslorna de gav.
Och efter alla filmsnacks-år har jag nu fått en förklaring på varför du ogillar omtittar. Så nu ska jag sluta tjata om det i framtiden. 😉
Åh! Härligt minne! Känner igen mig i det där med att skrämmas av något som liten och sedan se om det i vuxen ålder och undra vad det egentligen var som var så otäckt… när det gäller själva filmen har jag dragit ut på att se den alltför länge. Läste Shirley Jacksons förlaga i gymnasiet och älskade den.
Plox: Mm, de flesta har ju varit inne lite på samma linje. Min vinkel var kanske lite egen fast. Just The Haunting har ju inte blivit en sämre film, det var ju bara det att minnesbilden av den inte stämde med hur jag upplevde den nu, och konstigt vore ju annat. 😉
Haha, skönt att slippa tjatet. 😉 Fast att jag inte ser om filmer väldigt sällan handlar mer om att jag tycker det är roligare att se en ny film.
BRC: Ja, det finns mycket som man undrar över hur man kunde tycka det var bra eller läskigt. Rocky IV och tv-serien V för att ta två exempel. Ser fram emot att läsa om vad du tycker om The Haunting, det är en klart sevärd film, riktigt snygg.
Tack för inlägget. Jag har letat efter filmen eftersom jag har exakt samma minne av den som du har. Jag vill se den igen för att se om mina minnen stämmer: spiraltrappan som skakar, ansiktet som avtecknar sig vilket var otroligt läskigt. Visste inte vilken film det var, trodde att det var ”Spiraltrappan” från 1946, alt 1975 men kom fram till att det var en annan film. Tack vare att dina minnen av filmen och ditt inlägg kunde jag hitta hit via Google.
Och jag måste instämma, det är en av de absolut läskigaste filmer som jag sett som barn. För min del gör det inget om jag ser den igen och upptäcker att den inte är så skrämmande – byter mer än gärna ut ett hemskt minne 🙂
Vad roligt att du hittade hit och därmed hittade filmen. Den där Spiraltrappan verkar ju förresten ganska intressant den med. Tack för tips om den. 🙂
Pingback: The Haunting (1963) | Rörliga bilder och tryckta ord