The Filmitch Mellanöstern Challenge: Zero Dark Thirty (2012)

Zero Dark ThirtySista filmen ut bland de tre jag valde för det här lilla ”terrorister i Mellanöstern”-temat är en som jag direkt visste måste vara med. Dels för att Filmitch inte hade sett den förstås, men främst för att det är en riktigt bra film. När jag nu läser igenom min recension så drar jag direkt paralleller till en film som Spotlight som jag också gillar väldigt mycket. Bägge filmerna skildrar det envisa gnetandet som krävs för att nå fram till ett mål. I fallet Zero Dark Thirty handlar det förstås om att fånga in Usama bin Ladin. Förutom det envisa gnetandet får vi även en olidligt spännande sluträd.

Klicka på länken nedan för att komma till min recension.

Zero Dark Thirty

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tycker då Filmitch om Zero Dark Thirty? Är det nu han sparkar bakut? Här hittar du svaret.

10 i topp: Filmer 2012

2012Som jag nämnde när jag gjorde min topp-10-lista över mina favoritböcker av Stephen King så fick lite blodad tand för just det här med listor. Även om jag har gjort listor tidigare så har jag varit lite skeptisk men nu mer eller mindre lovade jag att komma med årsbästalistor när det gäller filmer. Jag hade väl tänkt att komma med en lista med mina favoritfilmer från 2012 så småningom. Nu kommer den listan lite tidigare än planerat och det skyller jag på Fiffi och Henke som lurade med mig i detta listfrenzy.

Här nedan kommer alltså mina favoritfilmer från 2012. Men vänta nu? Vilket år gjordes en film egentligen? Det är en ganska klurig fråga. Ska man räkna med den första gången den visades, kanske på en ”obskyr” festival i Grekland? Eller ska man räkna med när den hade biopremiär i Sverige? Själv har jag kommit fram till att jag räknar med när den har sin biopremiär på en bredare skala världen över, och framförallt i Europa. Det må vara en ganska trubbig skala men den funkar. Om filmen i fråga har haft bred premiär (filmfestivaler borträknade) i fler än fem länder 2012 så är det en 2012-film.

Tillägg: Om den har blivit nominerad i nån kategori i Oscarsgalan så är det en 2012-film. Om den haft premiär i Sverige 2012 så räcker det för att göra det till en 2012-film.

****

10. Prometheus
Prometheus
Jag försökte se den här Alien-föreföljaren två gånger. Första gången gick min ena kontaktlins sönder. Den delades helt enkelt i två delar och föll ut ur ögat under förtexterna. Jag fick lämna salongen. Andra gången gick det bättre och jag sögs in totalt av filmen. Ni får plocka hur många löss ni vill, jag gillar Prometheus.

9. The Raid
Mad Dog
The Raid: Redemption, som den lite krystat egentligen heter, är helt galen martial arts som bara måste platsa på min lista. Förutom tokaction fick jag dessutom lära mig att indonesiska är ett vackert språk, en sorts blandning av spanska och thailändska.

8. Avalon
Avalon

Avalon är en den första svenska filmen på listan och jag har inte recenserat den än. Johannes Brost vann en Guldbagge för sin roll och det är han värd. Det är möjligt att filmen är en lite trött skildring av trötta män som försöker leva upp en sista gång men jag blev gripen av stämningen. Slutscenen med helt fantastisk musik av Johan Berthling and Andreas Söderström är trollbindande.

7. Snabba Cash II
Snabba Cash II
Här hittar vi den andra svenska filmen på listan. Precis som i Snabba Cash så är stämningen i filmen desperat. Faktum är att stämningen är än mer desperat i tvåan. Joel Kinnaman, Matias Varela och Fares Fares (of Zero Dark Thirty fame) imponerar.

6. Palme
Palme
Oavsett hur gammal man är eller vilken koppling man har till Olof Palme så tror jag dokumentären Palme är en film som man kommer att uppskatta. Det är en bild av hur Sverige såg ut under Palmes, och senare i filmen även min, uppväxt, samtidigt som det är en film om Palme själv.

5. The Master
The Master

The Master är en stor film. Den greppar över mycket och känns episk. Även rent tekniskt är det en stor film eftersom den är inspelad i 70 mm och oj vilken grej det hade varit att se den i det formatet. Nu var det vanlig 35 mm som gällde i Sverige men filmen är ändå förstås underbart vacker och förbryllande.

4. Sinister
Sinister

Jag tyckte det var en härlig känsla att se den här Sinister, och speciellt att se den på bio i en fullsatt salong där alla är på helspänn. Det var lite som att vara på tivoli och åka en superläskig berg-och-dal-bana. Bitvis hade jag rysningar i hela kroppen. Vissa scener är långa utdragna skräckuppvisningar.

3. Cloud Atlas
Cloud Atlas

Jag såg Cloud Atlas i torsdagskväll och den åker direkt in på topplistan. Hur den här filmen inte kunde få en Oscars-nominering i kategorin Bästa klippning är för mig ett mysterium. Cloud Atlas är en unik film. Det är sex filmer samtidigt men ändå en film. De tre timmarna flög fram.

2. Searching for Sugar Man
Sugar Man

Det har pratats väldigt mycket om den här filmen. För mig är det är inte en historia om Rodriguez utan en historia om hans historia ur andras synvinkel och då är det en fantastisk historia… värd en Oscar.

1. Zero Dark Thirty
Zero Dark Thirty
Det här är var min givna etta på listan och den hamnade även etta till slut (se varför i kommentarerna). Zero Dark Thirty är en film jag känner för att se om. Det är inte ofta det händer, kan jag säga. Om jag hade fått bestämma så hade den vunnit en Oscar för Bästa Film och Kathryn Bigelow hade vunnit Bästa Regi.

****

Några bubblare: Lawless, Killer Joe, Argo.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, här är några: Silver Linings Playbook, Weekend, Compliance, Les Misérables, Oslo 31 augusti, The Sessions, Amour, A Royal Affair. Det finns säkert fler och vilka dessa är hoppas jag bli påmind om i kommentarer till detta inlägg!

Vill ni ha en ännu mer nyanserad bild av 2012? Kolla in Henkes och Fiffis listor som publiceras samtidigt som min lista. Listigt, eller hur?

Zero Dark Thirty

Zero Dark ThirtyTitel: Zero Dark Thirty
Regi: Kathryn Bigelow
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Oj, tyngden av den här filmen gjorde sitt till slut. När den sista delen (räden!) vevar igång är jag helt, totalt – fullkomligt – investerad i filmen, lika investerad som Jessica Chastains rollfigur Maya är i sitt jobb; sitt jobb att fånga in… eh, ja, eller döda Usama bin Ladin. (Ja, ”investerad” är förmodligen en ful direktöversättning från engelskan men så där är det ibland.)

Maya lever för sitt jobb och i över tio år har hon jobbat med att hitta bin Ladin. Vad ska hon göra sen? Jag vet inte om slutscenen är övertydlig eller perfekt, politisk eller mänsklig, men bra är den. Under filmens gång får vi endast en kort kort scen där Maya och hennes jobbarkompis Jessica (spelad av Jennifer Ehle) pratar i kanske en minut om nåt annat än jobbet. Om att varva ner och kanske flörta med nån av kollegorna. Sen smäller en bomb och de får annat att tänka på.

Jag lärde mig ett nytt (engelskt) ord när jag lyssnade på en podcast om filmen. Ordet är procedural. Zero Dark Thirty är en procedural. Bigelow har rakt upp och ner skildrat det ibland långtråkiga och tröstlösa jobbet med att hitta bin Ladin. Det är just det jag gillar. Den långsamma uppbyggnaden, det envisa nötandet ger en känsla av realism som samtidigt ger en känsla av spänning och nerv. Man känner tyngden.

En annan sak som jag tyckte var intressant var hur CIA-agenter är vanliga knegare som de flesta andra. Själv är jag programmerare och jag känner igen det där när man grottar ner sig i ett problem, en bugg som man inte kan släppa. Just idag har jag stångats med en sur jävla bugg som gjorde att jag fick ställa in det planerade biobesöket där Django Unchained skulle ses (gah!). Men, men, det får bli på söndag istället. Nåväl, jag grottar ner mig i buggar och åker ibland till Polen eller Kanada för ”fältverksamhet”. Ungefär som Maya alltså, fast med den skillnaden att CIA-agenterna riskerar livet med jämna mellanrum.

Zero Dark Thirty är en film som jag faktiskt känner för att se om. Det är en lång film full med detaljer, detaljer som är lätt att missa men som när man lägger märke till dem ger mer djup eller förklaringar till vissa saker. Filmen är också en film i princip helt utan de där mer känslosamma ögonblicken. Man tragglar på bara. Men det finns faktiskt ett nästan glatt eller ljust ögonblick i filmen, när faktiskt Maya spricker upp i ett leende. Ett riktigt leende, inte ett sånt där artigt när man hälsar på sin nya chef. Det är när Maya är tillsammans med insatsstyrkan på basen varifrån räden ska utgå ifrån. De skämtar med varandra och kastar nån variant av varpa fast med hästskor (det finns säkert nån som kan upplysa mig om vad den sporten kallas). Fasiken, de där killarna i insatsstyrkan skulle jag inte vilja bråka med.

Sista delen av filmen när man ska slå till mot huset där man tror bin Ladin befinner sig är olidligt spännande. Det är så bra gjort med tysta helikoptrar som rör sig in genom bergslandskapen. Det hela känns som det sker i realtid. Det är egentligen ingen musik förutom kanske nån dov musik som ger tung stämning. Sen när teamet är på plats sker allt utan några vanliga spektakulära Hollywood-inbrytningar. Nej, här jobbar man metodiskt och dödligt.

Sen var det alltså slutscenen. Den är omtalad och den sitter kvar. När jag såg filmen så uppfattade jag den som en rent personlig scen för Chastains karaktär men i efterhand inser jag ju också att man kan se den mer symboliskt.

Som avslutning konstaterar jag att regissör Bigelow har haft en hel del beslut att ta när det gäller hur man ska framställa vissa saker i filmen. Vad ska man visa, vad ska man inte visa? Hur ska man visa det man visar? Hon tar rätt beslut i, i princip, alla fall.

4/5

PS. Kul att Fares Fares är med så mycket som han är. Han verkar snäll även som CIA-agent.

%d bloggare gillar detta: