L’avenir (2016)

lavenirJag tycker att Isabelle Huppert är en oerhört fascinerande kvinna – eller skådespelerska kanske jag ska säga. Jag vet egentligen ingenting om henne. Jag har inte sett speciellt många av de över 100 (!) filmer hon har gjort. Men varje gång jag ser henne så blir jag av mer eller mindre besatt av henne. Hon har ett utseende som känns tidlöst. Rödhårig, blek, nästan genomskinlig hud, fräknar. Ålder okänd. Nej, givetvis inte okänd, men det finns något evigt över henne. Att hon dessutom, är jag säker på, hållit sig borta från plastikkirurgskalpellen känns befriande. Här har Hollywood-aktriser/aktörer något att lära av sina franska kollegor.

L’avenir, filmen det handlar om idag, är en fransk pratfilm. Ja, det finns gott om sådana. Oftast brukar jag inte uppskatta dessa typiska franska filmer där det dricks vin och pratas filosofi ute vid villan i Provence. Jag brukar inte ogilla dem heller, men ganska ofta så passerar pratet ovanför mitt huvud. Det finns några undantag, som t ex Se mig och En erotisk affär, filmer som har det lilla extra.

I Dagen efter denna, som L’avenir kallas i Sverige, spelar Huppert Nathalie, en gift medelålders lärare med utflugna barn. En dag deklarerar hennes man plötsligt att han har träffat en annan och att han vill skiljas. Samtidigt blir hennes gamla mamma mer förvirrad och sjuk. På jobbet får hon veta att hennes gamla läroböcker i filosofi behöver uppdateras eller bytas ut. Ut med det gamla och in med det nya. Men vad är det nya för Nathalie?

Jag gillar hur filmen helt fokuserar på Nathalie (filmen påminner en del om Almodóvars Julieta i det här avseendet). Vi får följa henne i hennes vardag när livet förändras. Det är lågmält berättat utan stora dramatiska scener. Ändå känner jag några gånger hur det blir lite dammigt i biosalongen. Huppert är en riktig fena på att förmedla djupa känslor med enkla medel. Här spelar hon en kvinna som går in i ett nytt skede i livet. Det gamla smulas sönder, det är ofrånkomligt. Men livet går vidare. Det finns något både sorgligt och vackert med detta och det tycker jag filmen får fram bra.

När hennes liv faller samman så hamnar Nathalie i ett sorts vakuum där hon inte vet var hon passar in. Det finns inte längre någon som behöver henne, förutom hennes mammas gamla katt, om ens den. Hon spenderar en del tid med sin f.d. elev Fabien (Roman Kolinka) och hans polare ute i en stuga på landet. Men det är tydligt att hon inte känner sig hemma där heller. Den femte hjulet-känslan är uppenbar. De unga vuxna pratar filosofi och revolution men Nathalie har levt livet och gått vidare. Hon har inget att hämta där.

L’avenir är inte en spektakulär film men det är en äkta film i all sin enkelhet. När franska filmer funkar för mig så får de till en vardaglig känsla där jag känner att det är på riktigt. I L’avenir blir det ett bra drama men utan att kännas dramatiserat.

Och så är Isabelle Huppert strålande förstås.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallL’avenir (a.k.a. Dagen efter denna) har biopremiär idag och om du normalt är ett fan av Isabelle Huppert (och gillar franska pratfilmer) så tror jag inte filmen kommer göra dig besviken!

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

 

Därmed avslutar  jag rapporteringen från Malmö Filmdagar för den här gången med den absolut finaste bilden från L’avenir. Framtiden…

livet

Midnight in Paris

Titel: Midnight in Paris
Regi: Woody Allen
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Midnight in Paris är Woody Allen-filmen alla hyllar. Well, eller hyllade när den var aktuell. Woody Allen är lustig. Han gör en film per år och det är ju praktiskt taget omöjligt att alla hans filmer ska vara bra. Det går ju bara inte. Jag vet inte riktigt hur den allmänna uppfattningen om hans filmer är men jag tycker ungefär: en hyfsad, en dålig, en bra, en riktigt bra och sen börjar vi om. Det känns som de flesta tyckt att Midnight in Paris hör till kategorin ”riktigt bra”. Jag tyckte både Match Point och Cassandra’s Dream var riktigt bra medan Vicky Cristina Barcelona var hyfsade.

På senare år har Allen åkt från stad till stad och spelat in en film eller två eller tre. Först var han i London, sen Barcelona, sen Paris och nu senast var han i Rom (To Rome with Love). Den film jag nyss har sett utspelas alltså i Paris (duh). Det har gått rykten om att Köpenhamn är nästa destination men det förnekar Allen som säger att det är L.A. som gäller härnäst.

Owen Wilson spelar Gil, en tönt som är i Paris på semester med sin fästmö och hennes föräldrar. Gil är manusförfattare med viss framgång men i Gils ögon är det mest skräp han står för. Han vill bli författare, och inte bara manusförfattare utan Författare av Romaner. I Paris känner han historiens vingslag och hur det var så mycket bättre och mer kreativt förr i tiden. Speciellt 1920-talet lockar. I slutet av en fyllekväll dyker plötsligt en gammal bil upp som tar med honom på en tidsresa. Gil dras in i en nostalgisk nattdröm.

Det är en mysig film, det går inte att förneka. Ja, faktum är att jag gillar filmen tillräckligt mycket för att dela ut en svag fyra. Stämningen är underbar och det är en riktigt rolig idé och filmen är gjord med Allens vanliga lätta hand. Det förekommer några riktigt roliga scener med Gils fästmös odräglige kompis Paul (Michael Sheen). Normalt har jag lite svårt för Owen Wilson. Han känns som en pojkman och jag har svårt att ta honom på allvar. Fast han stör inte här utan är helt ok, och Marion Cotillard är bedårande.

4-/5

%d bloggare gillar detta: