The Rock (1996)

I den här dokumentären får vi följa Dwayne Johnson och hans första stapplande steg i wrestlingkarriären. Det är lite som The Wrestler fast med en ung och lovande brottare istället för en sliten Mickey Rourke. Eller vänta, fel film. Den här korta preblogg-texten om Michael Bay-filmen The Rock skrev jag i september 2005.

Ho! Högoktanig action producerad av framlidne Don Simpson och livs levande Jerry Bruckheimer i regi av The Island-regissören Michael Bay. Det kan ju inte bli fel! Nej, just det, det funkar, det rullar på, det är lättuggat och lättsmält och alltså perfekt som underhållning efter jobbet när jag vill se en film där jag kan checka in min hjärna i kylskåpet medan jag ser filmen. Sean Connery är skön som rymningsexpert som typ har doktorerat i Alcatraz-kunskap, och dessutom rymt därifrån.

Nicolas Cage var riktigt bra i Adaptation, men det är nog den enda film (som jag har sett) där han funkat fullt ut. Här, och i andra filmer, är det nåt som känns lite fel. Jag vet inte vad det är riktigt. Hans något nervösa skådespelarstil passar i just Adaptation, men inte i andra filmer. Han känns tillgjord och som om han hela tiden är bajsnödig eller nåt. I övrigt är filmen faktiskt helt ok, och det blir spännande mot slutet. Förutom Cage så är det en väldigt bra skådisensemble med utmärkte favoriten Ed Harris i spetsen som skurk med rent mjöl i påsen. Min kommentar: Dessutom ser vi även David Morse, Michael Biehn, Philip Baker Hall och John C McGinley!

Japp, filmen är en välgjord actionrulle med bra tempo och en intensiv upplösning. Det är bara att luta sig tillbaka och dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Terminator 2: Judgment Day (1991)

Terminator 2: Judgment Day är väl känd som en av få uppföljare som håller samma eller t.o.m. bättre klass än originalet. James Cameron står bakom en annan i och med Aliens (som just jag i och för sig tycker är 1,5 snäpp sämre än Ridley Scotts Alien). Vad har vi mer? Gudfader 2 och The Empire Strikes Back. Några fler?

Det bästa i mina ögon med T2 är att Sarah Connor i form av Linda Hamiltons seniga kropp blivit en tuff badass som sätter männen på plats, som t ex den slemmige psykologen, spelad avEarl Boen, som återkom från ettan. Efter händelserna i ettan har Sarah blivit hård och paranoid, ständig redo att möta en terminator. Pga detta har hon spärrats in på en anstalt. Hon får inte träffa sin son John (Edward ”är han jobbig eller inte?” Furlong). John bor istället hos, givetvis klyschigt otrevliga, fosterföräldrar. Men fosterföräldrarna ligger givetvis risigt till när en (uppgraderad) terminator skickas tillbaka i tiden för att döda John.

Jag vet inte, är det nåt fel på mig som inte tokhyllar denna film? Jag kan bara tycka att det är en underhållande actionrulle, en riktigt bra sådan, men inte mer. Den där wow-faktorn saknas. Det är egentligen inget fel på storyn, inget fel på effekterna, inget fel på skådisarna. Edward Furlong är irriterande, ja, men på ett sätt är det liksom så han ska vara. Han ska vara orädd och kaxig mot terminator-Arnold. Fast det blir nog lite för mycket ibland, typ när han ber Arnold att stå på ett ben. Då kändes filmen som en sketch ur Saturday Night Live.

Linda

”Ok, I’m having a bad hair day. What about it?”

Som sagt, effekterna tyckte jag höll måttet, vilket förvånade mig en del. När filmen var aktuell minns jag att jag blev totalt blown away (svenskt alternativ, tack?). Nu höll effekterna måttet vilket inte riktigt är samma sak som att bli blåst av banan. Möjligen används samma grepp lite för mycket, som t ex när T-1000 finfördelas till en massa droppar som sen flyter ihop.

(Förresten, en parentes, varför förklaras aldrig hur en T-1000 kan göra tidsresan? Reese nämner ju i den första filmen att det bara funkar med organiskt material. Metall inneslutet i organiskt material funkar så man kan ju tänka sig nån sorts skyddande ”hud” eller att T-1000 imiterar en yttre hud. Men det förklaras aldrig. Kanske finns i nåt extramaterial.)

Actionsekvenserna var underhållande, inget snack om saken. Stora lastbilar, motorcyklar, guns, lots of guns, och så givetvis en slutuppgörelse i en fabrik. Det enda jag blev lite besviken på var att det inte var Sarah själv som sköt det avgörande skottet som till slut skickade Robert Patrick ner i den flytande metallen. Men det funkade med Arnold också. Robert Patrick för övrigt riktigt bra som T-1000. Kall och hård som den metall han var gjord av.

Men ändå, trots lovorden, så blev det aldrig en riktigt maffig wow-upplevelse vid denna omtitt så jag hamnar på samma betyg som ettan fick.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

PS. Efter att jag såg Terminator 3: Rise of the Machines på bio när det begav sig så gav jag den en svag fyra. Hur är det möjligt? Alla andra verkar ju mer eller mindre avsky den. Min gamla text om den kommer på torsdag. Jag kommer inte se om den. DS.

Seraphim Falls (2006)

BrosnanDet här tycker jag är en märkligt bortglömd film. Det kanske har med genren att göra. Western är väl inte det hippaste man kan göra. Seraphim Falls är klassisk hämndfilm där en man (Pierce Brosnan) jagas genom vild natur av en annan man (Liam Neeson). Och jagad av Liam ”I will look for you, I will find you, and I will kill you” Neeson vill man inte vara. Men Brosnans rollfigur är en påhittig rackare som lyckas slippa undan när det ser kört ut. Jag gillade den enkla berättelsen, miljöerna och stämningen. Mot slutet när de båda befinner sig i en öken blir tonen surrealistisk. Den enda märkliga är kanske Pierce Brosnans skägg. Det klär honom inte.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Sofia har också skrivit om Seraphim Falls.

Safe

Titel: Safe
Regi: Todd Haynes
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

Ah, jag kör en gammal recension ikväll. En recension av en film som kanske gått under radarn för många. Jag säger så här: Om man gillar Julianne Moore så är Safe ett hett (eller säkert) tips från mig. Filmen kan beskrivas som ett Julianne Moore-frossorama.

Oj, vilken överraskning. Perfekt stämning från början. Bilderna, bilderna. Musiken, musiken, musiken. Tydligen var musiken inte av Angelo Badalamenti (vilket jag trodde under filmen) men i kombination med bilderna av en bilfärd gav musiken inledningsvis samma känsla som i inledningen av Mulholland Drive. Julianne Moore är obehagligt bra som den bräckliga hemmafrun Carol i det övre medelklass-området i San Fernando Valley i Kalifornien på 80-talet. Här är det aeorobics, fruktdieter, soffgrupper, hårspray och hälsosekter som gäller.

Carol, som är perfekt gestaltad av Moore, dras in i en sorts psykos där hon blir sjuk av minsta fel i tillvaron. Hon lockas så småningom till en sorts hälsosekt ledd av en karismatisk (givetvis) Peter Friedman, där hon, och vi tittare, får träffa andra som blivit sjuka av det samhälle som de lever i. Vad är det som är sjukt? Samhället eller människorna som lever i det? Är det kanske en sund reaktion på ett sjukt samhälle? Eller är det bara psykiskt instabila människor det handlar om? Safe är en riktigt välgjord, vacker och välspelad film som ger en bild av ett 80-tal där den snygga ytan regerar.

4/5

Kick-Ass


Titel: Kick-Ass
Regi: Matthew Vaughn
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Kick-Ass är superhjältefilmen som inte är nån superhjältefilm. Eller vänta, det kanske är en definitionsfråga. Serienördgrabbarna i filmen diskuterar vem som egentligen har rätt att kalla sig superhjälte. För att vara superhjälte bör man ju ha superkrafter kan man tycka. Men vänta, Lädderlappen han är ju bara en vanlig snubbe som är rädd för fladdermöss. Visst, han har en massa dyra gadgets och det är tydligen det som kvalificerar honom till att få kallas superhjälte.

Skolkillen Dave i filmen bestämmer sig plötsligt för att bli superhjälte. Han beställer en dräkt via nätet, går ut på stan för att slåss mot drägget, typ de lokala väskryckarna. Varför vill han bli superhjälte? Ja, förmodligen för att bli cool och få brudar. Som t ex Sofia skriver så känns Kick-Ass ibland som en skruvad version av American Pie och det var ganska tröttsamt.

Ungefär samtidigt som Dave blir Kick-Ass så träffar vi på far (Nicolas Cage) och dotter (Chloë Grace Moretz) Macready när dottern tränar sig på att bli skjuten i bröstet… med skyddsväst på är väl bäst att tillägga. Pappa Macready lär upp sin dotter om allt som har med vapen och våld att göra. Efter vilken agenda familjen Macready jobbar är till en början oklart men att det har nåt med gangstern Frank D’Amico (Mark Strong) att göra står klart. Dave/Kick-Ass kommer även han att trassla in sig med både far och son D’Amico.

Så här efteråt och framförallt efter all hajp som varit kring filmen så är det bara att konstatera att jag blev lite besviken. Vi tar det bästa först: Hit-Girl kickar gangsterstjärt så det står härliga till. Hon är en fruktansvärt grym och annorlunda karaktär. Ibland är det nästan så att det blir för mycket. Det är inte en barnfilm det här direkt. Eller inte alls snarare. Body counten är hög. Varken Hit-Girl eller Big Daddy tar några fångar. Om du är gangster så dör du. Jag vet inte, är det verkligen superhjältebeteende? Det känns snarare som The Punisher-beteende. Nej, den enda som möjligen försöker vara superhjälte är väl Kick-Ass. Hit-Girl och Big Daddy är snarare desperata hämnare.

Det är nåt med humorn i filmen som inte går hem hos mig. Jag har lite svårt för collegefilmshumorn som jag tycker förekommer. Nördiga grabbar som försöker få ihop det med snygga tjejer i skolan. Det känns väl så där spännande. Den intressanta historien är ju den med Big Daddy och Hit-Girl. Hela Dave-historien och hans krångel med sin tjejkompis Katie (Lyndsy Fonseca) är mest tröttsam.

Filmen är sevärd och snyggt gjord men jag tycker den är lite spretig och det är framförallt Dave-historien som är tråkig. Det känns nästan som två filmer: en skolfilm om Dave och sen en hämnarfilm om familjen Macready. Och så vet jag inte om jag kanske blivit blödig med åren men är det inte lite väl mycket våld. Visst, Hit-Girl är ju hur cool som helst men nånstans tycker jag nästan det går över styr.

3-/5

Taken


Titel: Taken
Regi: Pierre Morel
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Liam Neeson spelar Bryan, en f.d. hemlig agent som nu vill spendera mer tid med sin dotter som snabbt håller på att växa upp, för snabbt för Bryans del. Givetvis är Bryan frånskild. Givetvis framställs f.d. frun en gnällig bitch. Givetvis är fruns nya man, Stuart, en framgångsrik idiot. På dotterns födelsedag kommer Bryan med en karaoke-maskin. Han lyckas till slut överlämna den till dottern efter att ha först ha blivit stoppad av Stuarts säkerhetsvakter. Den där karaoke-maskinen toppas givetvis direkt av Stuarts present: en till dörren levererad livs levande häst!

Haha, ja, början av filmen är översållad av klichéer. När Bryan lockas av sina f.d. kollegor att börja jobba igen (om än som livvakt för en ung popstjärnetjej) tror man som tittare att det är just den historietråden som resten av filmen kommer att bygga på. Nu blir det inte riktigt så. Bryans dotter kidnappas när hon åker till Paris med en kompis. Då misstänker vi direkt att det är fruns nya man Stuart som på ett eller annat sätt är inblandad. Men det är inte riktigt så det hänger ihop heller. Nej, det är enklare än så.

Nåväl, Bryan, f.d. agent som han nu är åker givetvis själv till Paris för hitta sin dotter. Det är nu den våldsamma delen av filmen börjar. Liam Neeson goes Steven Seagal i kubik. Jag kan tänka mig att Paris kriminella decimeras med hälften på ett ungefär. Bryan lägger nämligen inte några fingrar emellan. Alls.

Nåt man har fått till bra är ljudet vid slagsmålsscenerna. När Neeson krossar käken eller nacken på nån fransk slusk så låter det verkligen så. ”Crack!” Man får känslan av att Neeson är oövervinnlig. I vilken situation han än befinner sig så kan han alltid klara sig ur den. Låt säga att han med handklovar sitter fast i ett rör med händerna över huvudet och med tre gorillor framför sig med laddade pistoler? Det är plockpotatis för Neeson.

Taken är en intensiv och spännande thriller med snygga actionscener där en ensam person drivs av hämnd och personliga skäl. Liam Neeson gör sitt livs roll… mja kanske inte, men han passar verkligen som åldrad och tilltufsad agent. Tilltufsad men obeveklig.

3/5

PS. Jag återkommer om ett tag med en recension av Unknown, ”uppföljaren” till Taken där Liam återigen är på äventyr i Europa.

%d bloggare gillar detta: