Blade Runner 2049 (2017)

Eftersom regissören av Blade Runner 2049 är en man från Québec som lystrar till namnet Denis Villeneuve så var mina förväntningar trots allt ganska höga på uppföljaren till 1982 års Blade Runner. Om du har läst min text om originalet så vet du att jag inte är tokförtjust i den även om jag fortfarande tycker det är en bra film.

Det som gjorde mig lite orolig var att Villeneuve under de senaste åren (från 2013 och framåt) klämt ur sig det ena mästerverket efter det andra. Well, alla kanske inte är mästerverk men det är ruggigt bra filmer vi pratar om: Prisoners, Enemy, Sicario och Arrival. Vilken serie filmer! – och lägg dessutom till Incendies och Polytechnique och du har en regissör som gör äkta filmfilmer i en mängd genrer. Det är väl komedi som inte verkar vara hans grej, än så länge är väl kanske bäst att säga.

Skulle verkligen Villeneuve orka med att ta sig an en sån här typ av franchise-film eller skulle han knäckas under trycket? Jag tyckte även det var lite synd att min favoritregissör inte fortsatte göra sin egen grej baserat på nån form av originalkoncept.

Nu visade det sig som tur var att min oro var obefogad (även om jag tycker den gode Denis förtjänar en lång semester för att ladda batterierna). Jag tyckte nämligen väldigt mycket om Blade Runner 2049. För mig hade den en helt annan tyngd i allt från bilder och story till ljud och scenografi än originalet.

Nu kan givetvis den maffiga bioupplevelsen av att se filmen på en perfekt visning på Filmstaden Scandinavia (i 2D!) bidra till att jag håller BR2049 högre än sin förälder. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är nåt utöver det vanliga.

Det tog inte lång tid innan jag var totalt inne i filmen och lät den omsluta mig. När Ryan Goslings blade runner K träffade den väldige Dave Bautista till tonerna av en kokande vitlöksgryta fick jag Logan-vibbar och satt jag bara och njöt.

En sak som höjde filmen för mig jämfört med originalet var att vi här bl a fick bekanta oss med en hologram-intelligens vid namn Joi (Ana de Armas). Hon var K:s artificiella hemmafru som hälsade honom välkommen hem efter jobbet med mat och omsorg. Eftersom det var tydligt att hon var just en artificiell skapelse så blev frågeställningen om hennes eventuellt mänskliga egenskaper mer intressant för mig jämfört med hur det är med replikanter.

Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri (se Only God Forgives om inte annat).

Harrison Ford är med som Deckard och jag tycker han är bättre här än i originalet. Han är äldre. Han verkar ha ont i höften. Han är luttrad men har humorn i behåll eller så har han fått humor snarare. Hmm, har replikanter humor? Han kanske inte är replikant trots allt?

Skådisarna gillar jag alltså överlag, och det gäller även Robin Wright och Sylvia Hoeks som båda gör badass-kvinnor på olika sidor om gott och ont, om man nu kan göra den digitala uppdelningen.

Det som lyfter filmen till det där extra är dock filmens scenografi, foto och ljudbild.

Scenografin ansvarar alltså Dennis Gassner för. Nu vet jag inte om scenografi är den korrekta termen för det som Gassner ansvarar för. Production Designer kallas det på engelska, i alla fall på IMDb, det som Gassner sysslar med. Det jag syftar på är filmens miljöer, främst interiörerna, och framförallt looken på de lokaler som huserar Niander Wallaces (filmens skurk) globala storföretag.

Det är en njutning att se på de raka linjer och oftast brandgula färger som har använts för att skapa de här kontorslandskapen. De känns fullkomligt oanvändbara men de är ruskigt snygga. Korridorer är ersatta med vattenfyllda rum där svarta träskivor utplacerade med jämna mellanrum utgör det icke flytande golvet. De, träskivorna, kan inte vara lätta att träffa med högklackade skor.

Filmens score, ljudspåret, har gjorts av Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch. Från början var det tänkt att Arrival-kompositören Jóhann Jóhannsson skulle ansvara för musiken men han lämnade produktionen och ersattes av Zimmer & Wallfisch. Nu tycker jag ändå Jóhannssons isländska ande svävar över filmen. Jag får samma blåvalsvibbar som jag fick av Arrival, och det handlar alltså om positiva vibbar.

Slutligen så är det Roger Deakins som ansvarar för fotot, vilket han även gjorde i Villeneuves Prisoners. Jag känner direkt att jag är i trygga fotohänder. Det är perfekta bilder vi får se och jag sitter, återigen, bara och njuter. Det måste väl nästan vara dags för en Oscar till slut för veteranen Deakins? Eller blir den den flygande svenskholländaren Hoyte Van Hoytema som kniper den för Dunkirk?

Filmens enda egentliga brist är en viss Jared Leto, eller möjligtvis hans rollfigur Niander Wallace. Det flyter väl ihop det där. Alla scener med Wallace känns totalt överflödiga och rent av dåliga. Wallace mässar som en gud om sin egen gudsstatus med ett överspel som skaver. Varje gång det sker så försvinner all stämning som byggts upp totalt, och sen tar det några minuter att bygga upp den igen.

Men det är alltså den enda bristen enligt mig. Slutbetyget blir en fyra, på gränsen till fyra och en halv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är fler som skrivit om månadens filmspanarfilm:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Flmr

 

Creed (2015)

Första tanken under Creed: men det där är ju mamma Huxtable! Kul att se Phylicia Rashad (som här spelar Apollo Creeds änka). Andra tanken: Adonis Creed jobbar alltså 8-17 på kontor på vardagar och åker sen till Mexiko på helgerna för att boxas. Ja, han måste verkligen brinna för sporten.

Adonis Creed är namnet på Apollo Creeds (spelad av Carl Weathers i Rocky-filmerna) utomäktenskapliga son som aldrig hann träffa sin far eftersom en viss Ivan Drago gjorde processen kort med stackars Apollo i Rocky IV.

Adonis, spelad av Michael B Jordan från bl a The Wire (yay!) och Fruitvale Station, lever i ett limbo. Han älskar boxning men saknar tro på sig själv och känner att han står i skuggan av sin far och vill ha så lite som möjligt med hans arv att göra.

Ändå söker Adonis, eller Donnie som han kallar sig nu, upp en boxningsklubb som drivs av Apollos ”riktiga” son. Givetvis blir han inte antagen. Vad återstår? Ja, Rocky Balboa förstås, spelad av Sylvester Stallone (förstås). Rocky tackar motvilligt (förstås) ja.

Creed är en fin film. Den kan tyckas ostig och fylld med klichéer och träningsmontage där Adonis ska fånga höns. Men i grunden handlar det om att hitta sig själv, att hitta sin rätta version av sig själv, att inte glömma det förflutna men inte heller låta det styra en, att hitta en balans.

Filmen påminner lite om Whiplash. Vad vill man göra med livet? För Andrew Neiman handlade det om trummor. Det var det som fick honom att känna sig vid liv. För Donnie handlar det om boxning, det är hans kall. Skillnaden är väl att Donnie nog lyckas hitta en balans i livet mellan boxningen och resten. För Andrew blev trummandet en överväldigande besatthet. Donnie hade nog en bättre lärare…

När Tessa Thompson (från bl a Dear White People och Selma) dök upp som kärleksintresse för Adonis i form av Bianca, en granne som spelar för hög musik, så misstänkte jag att hon bara skulle vara en sån där flickvän som är med men som inte har nån som helst egen story själv. Nu kanske hon inte har en egen story i filmen men jag känner ändå att hon har en backstory och är en person som lever utanför filmens värld. Hon är sångerska och dessutom har man lagt till en sån liten detalj som att hon har problem med hörseln och behöver hörapparat. Jag vet inte varför men för mig gjorde det att hon blev mer levande.

Apropå levande så förekommer det en ganska omtalad lång boxningsscen som är gjord i en enda lång tagning (apropå min text om Victoria nyligen) och den känns just levande, som att vi tittare är med. Vi får en kort stund innan fajten börjar, första ronden, pausen, och sen andra ronden och så lite efter fajten. Snyggt jobbat alla inblandade.

Rocky då? Ja, Rocky är gammal. Han är som en gammal pudel. Man kan inte bli arg på honom.

Rocky Balboa: [Creed takes cell phone photo of boxing drills and walks off] Hey don’t you want this?
Adonis Johnson: [Holds out cell phone] It’s on this.
Rocky Balboa: What if you lose it?
Adonis Johnson: It’s already in the cloud.
Rocky Balboa: [Looks in sky confused] What cloud?

Jaha, ska man sätta betyg också. Ok då, tre hörapparater av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Som vanligt när jag ser The Wire-skådisar i filmer så kan jag inte låta bli att notera dem. Damn, den serien gjorde tydligen ett intryck på mig. Här hittar vi tre stycken: Michael B Jordan förstås, Brian Anthony Wilson och Wood Harris (Avon!).

PPS. Givetvis ser vi på Jojjenito (speciellt efter att ha pratat MCU på Shinypodden) även fram emot den kommande Black Panther-filmen (premiär 16 februari 2018) regisserad av Ryan Coogler och med Michael B Jordan i en stor roll, dock inte som den svarte pantern själv.

Dredd (2012)

Dredd

Hjälm på!

Två anledningar till att jag ville se Dredd: (1) den hade liknats vid den underbart brutala The Raid och (2) Ex Machina-skaparen Alex Garland låg bakom manus. Jag blev inte besviken. Dredd (Karl Urban, vars röst är en blandning av Bale-Batman och Clintan) plus en kvinnlig synsk kollega (Olivia Thirlby) blir fångna i ett höghus (som styrs av en knarkliga) och behöver skjuta sig ut. Vi får våld, action och en dystopisk känsla som jag gillar. Dredd och hans kollegor är polis, domare, jury och bödel i samma person. Snabba beslut! I dessa dagar när det pratas om diversity så kan jag nämna att knarkligan leds av en galen kvinna (Lena Headey) och att Wood Harris (Avon från The Wire, yay!) är med på ett hörn. Slutord: Dredd tar inga fångar, varken rollfiguren själv eller filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ant-Man (2015)

Ant-Man-posterFörra sommaren var en Marvel-film en av de mest omtalade och hajpade. Den hette Guardians of the Galaxy. Jag tyckte den var medioker. Hyfsad men ganska tråkig och med en plot vi sett förut. Hela jorden, ja, hela universum, behövde räddas. Det var en så stor skala att insatsen försvann. Den senaste Marvel-filmen utspelar sig på en lite mindre skala. Ibland t.o.m. på en pyttepytteliten skala. Typ tre millimeter. Jag pratar givetvis om Ant-Man.

Jag hade i princip noll förväntningar på Ant-Man. Men givetvis går jag och ser den på bio. En actionspäckad superhjälterulle upplevs bäst på bio. Förväntningarna var låga, främst pga att det för mig infunnit sig en rejäl mättnad på Marvel och deras stil. Tidigare i sommar (eller vänta, det var tydligen redan i april) hade Avengers: The Age of Ultron premiär och den gav mig ingenting.

Döm om min förvåning då jag en bit in i Ant-Man känner att det här ju för fasen riktigt roligt! En myriad av roligheter strömmar förbi på vita duken. Paul Rudd som ”gentlemannatjuven” Scott Lang, som sedemera blir Ant-Man, är hur charmig som helst. Filmens ton är charmig. Allt är charmigt, t.o.m. Michael Douglas.

Douglas spelar doktor Hank Pym som upptäckt ett sätt att krympa avståndet mellan atomer men gömmer sina forskningsresultat för att förhindra att de hamnar i fel händer. När hans tidigare protegé (now gone evil) Darren Cross (Corey Stoll) ändå lyckas med samma bedrift anlitar Pym Scott och ber honom att bli den nya myrmannen med rätt att krympa för att stoppa Cross.

Ant-Man är en science fiction-actionkomedi, och om tittar lite på det här med komedier så är ett tydligt mått på hur en bra komedi hur ofta man skrattar under filmen. Jag skrattade ofta under Ant-Man. Det händer inte så rackarns ofta att jag skrattar på bio. Men här hände det kanske var femte minut eller så. Michael Peña är rolig och jag skrattar. Skämtet när Peña ska berätta nåt för Scott men fokuserar på fel saker är kul och dras två gånger, vilket är precis lagom.

Upplägget i filmen är inget nytt förstås men ändå känns den förvånansvärt fräsch. Märkligt. Vi har ju sett det mesta förut. Superhjältebiten är ungefär som förut. Forskare blir ond, vill ta över världen, eller åtminstone tjäna pengar genom att sälja sin produkt till terrorister. Superhjälte måste stoppa honom (ja, skurken är väl alltid av manligt kön?). Även förminskade människor har vi sett förut. Teskedsgumman någon?

Badger-Man?

Badger-Man?

Filmen är fylld med klichéer. Scotts trio med kompisar är otroligt fåniga med bl a en datornörd som bryter på ryska och en skämtande Tyrese. Scotts fru är ihop med en ny snubbe som dessutom är polis. När Scott kommer på besök för att träffa sin dotter tycker frun och nye snubben att han inte ska vara där. Scott är en slarver men med gott hjärta. Ja, ni hör ju.

Inget i filmen borde egentligen funka. Att Pym och Scott kan kommunicera med och kontrollera myror är fullkomligt befängt. Men det funkar. Det funkar.

Grejen är att allt är välgjort. Första gången Scott blir förminskad bjuds vi på en härlig åktur med början i ett badkar. Det är fantasi- och lekfullt. Härligt. Ja, det är nog förminskningsvinkeln som gör att filmen lyfter för mig. Slutuppgörelsen är egentligen som vilken slutuppgörelse som helst men att den utspelas ombord på ett liten modelltåg är underbart. Jag gillade även att filmen ibland vänder på steken och saker inte förminskas utan blir större. Detta kom oftast som en överraskning för mig och med en komisk effekt som följd.

Jag har hört att det, som vanligt (jag är ledsen, men gäsp), klagas på att det saknas kvinnliga rollfigur som får göra nåt vettigt. Jag vet inte. Ja, Marvel är relativt dåliga, eller jättedåliga om vi ska vara ärliga, på att fokusera på kvinnliga hjältar i sina filmer. På senare tid har vi ändå fått Black Widow och Scarlet Witch. I Ant-Man ser vi Evangeline Lilly som Hanks dotter Hope och jag tycker nog hon fick göra en hel del här. Nej, hon blev aldrig Wasp men nu hette filmen Ant-Man, och scenen mitt under eftertexterna skvallrar om mer fokus på just Wasp i senare filmer.

Men framförallt så sitter jag inte och tänker på såna här frågor under filmen. Det är liksom inte det som sänker eller höjer en film för mig. Har jag roligt? Är jag underhållen? Om svaret är ja på dessa frågor så överskuggar detta det faktum att Hope aldrig fick sätta på sig Wasp-dräkten. Hon fick ju i alla fall slå Scott på käften och träna upp honom i kampsport.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord har skrivit om Ant-Man.

%d bloggare gillar detta: