2 x Jim Jarmusch

Nu har jag postat inlägg om nästan alla de äldre Jim Jarmusch-filmerna som jag har kunnat hitta gamla texter om. Men bara nästan. Jag slår ihop de två sista inläggen till ett eftersom det lilla jag hittade om dessa filmer inte kändes värdigt egna inlägg. Sen återstår det även för mig att skriva om Jarmuschs senaste spelfilm Paterson från 2016. Samma år kom även Jarmusch ut med Gimme Danger, en dokumentär om Iggy Pop-bandet The Stooges, men den har jag inte sett. Permanent Vacation, Year of the Horse och The Limits of Control har jag inte sett. Ghost Dog – The Way of the Samurai (4/5) har jag sett (på bio när den kom!) men aldrig skrivit om.

 

Night on Earth (1991)

Night on Earth är en episodfilm som utspelar sig i fem taxibilar i fem olika städer: Los Angeles, New York, Rom, Paris och slutligen Helsingfors (!).

Roberto Benigni har jag svårt för. Livet är underbart var ganska ok som film, men inte mer, och Benigni är mest jobbig. När jag såg Night on Earth för ett tag sen blev jag ganska överraskad när Benigni dök upp. Lyckligtvis var han ju inte med så länge eftersom han bara var med i sin lilla episod. Night on Earth utspelar sig delvis i Helsingfors och med enbart finska skådisar. Jarmusch har en koppling till Finland via regissörsbröderna Kaurismäki då Jarmusch skådespelat i Leningrad Cowboys Go America och Helsinki Napoli All Night Long. Night on Earth är inte nån av Jarmuschs bästa men sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Dead Man (1995)

Kan detta vara en Johnny Depps mer udda skådespelarinsatser? I denna ”western” spelar han en missförstådd figur som blir indragen i ett morddrama och skadad tvingas fly ut i vildmarken där han träffar den storväxte indianen Nobody.

Jag gillade Dead Man väldigt mycket. Filmen har en märklig stämning över sig. Ibland vet man inte om det man ser är en dröm, om det är Johnny Depp som hallucinerar eller om det verkligen händer. Dead Man är en film som var helt oförutsägbar för mig. Neil Youngs musik bidrar till stämningen på ett utmärkt sätt. Om ni vill se nåt annorlunda ska ni se Dead Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Heathers (1988)

HeathersMedan jag är på resande fot sköter bloggen sig själv och publicerar ett inlägg med ett litet omdöme från förr. Texten om Heathers skrevs i mars 2006.

Blä, vad fan var detta för något då? Jag satt hela filmen och väntade på att den skulle bli intressant, rolig, gripande… något. Men jag tyckte den bara var cynisk, ytlig och ointressant. Jag antar att det hela var tänkt som en skruvad variant av high school-komedi men för mig var det inget att ha. Handlingen kändes väldigt krystad och svår att ta till sig. Nu är jag kanske inte världens största fan av 80-talskomedier men det här kan inte många tycka är bra. Eller så kan folk det – den har fått 7.3 på IMDb. Det enda som hindrar den från att få en svag tvåa är att jag gillade den allra sista scenen av nån anledning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

A Scanner Darkly (2006)

A Scanner DarklyMed anledning av recensionen av Richard Linklaters Slacker för ett tag sen kommer här ytterligare en gammal text om en annan Linklater-rulle. Den här gången handlar det om A Scanner Darkly som kom fem år efter Waking Life och den har animerats med samma teknik som användes i den.

Jag hade väl en del förväntningar på den här då jag gillade Linklaters Waking Life, som även den använder en liknande teknik med riktiga skådisar och efterhandsanimering. Men tyvärr jag tyckte A Scanner Darkly var en ganska tom och platt film. Jag fick lite samma känsla som när jag såg den animerade franska filmen Renaissance.

Om man jämför med Waking Life så tyckte jag animeringen i den var mer levande. Jag gillar inte riktigt när man så tydligt ser att det är en bildbehandlad Keanu Reeves eller Woody Harrelson. I Waking Life var det inte lika tydligt. Det kan ha berott på att det inte var lika kända skådisar i den kanske, men jag tyckte animeringen i Waking Life var skönare, mer flytande, mer levande som sagt. Framför allt är det bra mycket mer njutningsfullt att se bra ”riktig” animerad film såsom bra anime, t ex Nausicaä eller Akira. Det ger en helt annan känsla. Nu blev det liksom varken hackat (på riktigt) eller malet (animerat).

Historien i sig (som ju bygger på en roman av Philip K. Dick) är bra och det hade kunnat bli en mycket bra film. Det handlar om ett framtida samhälle där ca 20% av befolkningen är beroende av en drog kallad Ämne D. Myndigheterna övervakar allt och alla och paranoian är stor, och den blir inte mindre av drogen. Tyvärr får jag känslan av en amatörfilm gjord av några kompisar i L.A. under ett sommarlov. Jag irriterar mig på Robert Downey Jr som snackar och snackar men inte får nånting sagt. Men historien i sig och vissa bra partier i slutet räcker för knappt knappt – knappt godkänt. (Min kommentar: om jag tyckt likadant om A Scanner Darkly om jag såg den idag så hade jag nog delat ut en tvåa, men jag var snällare 2007 då jag skrev om den.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Star Trek-sommar – Star Trek (2009)

Titel: Star Trek
Regissör: J.J. Abrams
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Det här skulle ha varit det sista inlägget om Star Trek men senare idag kommer det ett sista litet bonusinlägg om det bästa med Star Trek: The Next Generation.

Om ni inte fattat det än så är jag Star Trek-fan. Kanske inte en djupnörd, men jag har definitivt koll. Det bästa med Star Trek har alltid varit tv-serierna. Främst är det väl originalserien och The Next Generation som jag gillar mest. Tv-serie-formatet bjuder på något helt annat jämfört med än en långfilm. Tv-avsnitten rullar på och du lär känna karaktärerna mer och mer, lär känna deras egenheter och hur de agerar med andra. Det blir en helt annan familjär känsla än när allt ska krympas ihop till en endast två timmar lång, helst actionpackad, film. En stor del av Star Trek är enligt mig också att fokus är på mystiska fenomen, utforskande, politik och inte så mycket på hjälte versus skurk och skjuta, skjuta, skjuta laserpistol.

Med det här ovan sagt så blev omstarten av Star Trek kanske inte helt oväntat något av en besvikelse, trots den hajp som ändå förekommit (Fredrik Strage i DN gav den t ex en fyra). Men, men, jag ska väl inte klaga alltför mycket ändå. Rollbesättningen är bra, främst Kirk och Spock som också är huvudpersoner i orginalserien men då tillsammans med Bones. Här är Bones roll rejält nedklippt och han framstår som en bifigur, vilket inte är så konstigt då man helt enkelt valt att fokusera på Kirk och Spock. Men Karl Urban gör en hyfsad insats när han i princip spelar DeForest Kelley som gjorde Bones i originalserien. Bäst tycker jag nog Zachary Quinto som Spock är men det kan bero på att Spock är min favoritkaraktär från Star Trek.

Scenografin i filmen är till stora delar klockren. Kommandobryggan på Enterprise är t ex väldigt snygg och stilren. Skurkskeppet kändes dock mest förvirrande, tyvärr. Man fick liksom aldrig nån överblick över det. Förvirrande är också själva historien i filmen, förvirrande men samtidigt ganska ordinär. Tempot är uppskruvat till max, kanske för att hinna med den back-story om Kirk och Spock som filmen inleds med. Skurken (faktiskt spelad av Eric Bana), en romulan med tribaltatueringar är inte speciellt cool, han heller. Mja, till slut blir det godkänt ändå. Star Trek-känslan från tv-serien är (givetvis) till stora delar borta och ersatt med modern, fräsch, men ganska platt rymdactionkänsla.

3/5

Inför Prometheus: Alien: Resurrection

Titel: Alien: Resurrection
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Innan jag börjar skriva om Jean-Pierre Jeunet Alien-film så vill jag passa på att gratulera två filmbloggarkollegor som precis har blivit nominerade till LAMB (the Large Association of Movie Blogs) Awards. Det är Jessica på The Velvet Café och Joel på Deny Everything. Grattis, and keep up the good work! Listan på alla nominerade hittas hos Duke & The Movies.

Så! Då har vi alltså kommit till den sista (än så länge) ”riktiga” Alien-filmen som kom 1997. Vän av ordning påpekar då förstås att det kommit två Alien vs. Predator-filmer men jag hinner helt enkelt inte med dem nu, och ska jag vara helt ärlig så tror jag inte det finns några direkta kopplingar till Prometheus (förutom att jag läst om att Space Jockey ska skymta förbi i nån av filmerna). Faktum är att jag såg AvP på bio när den kom — och jag blev ganska besviken. Så vi skippar dessa filmer!

Joss Whedon (ja, Joss Whedon!) har skrivit manus till Alien: Resurrection. Detta var nyheter för mig. När jag nu ser filmen igen så känns det inte så konstigt. Jag blir påmind om Serenity (nej, jag har inte sett tv-serien Firefly) där precis som här man har en besättning på ett rymdskepp som inte sysslar med helt legala affärer. Besättningen är som en liten familj. Vi hittar ett kärlekspar. De gnabbas med varandra med glimten i ögat. Det är faktiskt en hel del Whedon över manuset, och jag ser det speciellt tydligt efter att ha sett The Avengers.

Handlingen i korthet. Ripley och Alien-drottningen dog i Alien³. Trodde ni att FIRMAN skulle ge upp? Nej, givetvis inte. De lyckas med hjälp av Ripleys blod klona Ripley och på köpet får de även en Ripley med en liten bebis-Alien i magen som de hjälper att födas.  Till slut har FIRMAN på en rymdstation en liten djurpark med ett gäng Alien-monster. En av chefsforskarna, som spelas av en obehagligt bra Brad Dourif, beslutar att man även ska behålla Ripley vid liv eftersom hon nu ändå överlevde Alien-monstrets födelse.

Till rymdstationen anländer skeppet Betty där besättningen bl a består av Call (favvon Winona Ryder) och Johner (favvon Ron Perlman). Efter diverse inledningsscener som ändå är ganska bra så träffar till slut skiten fläkten precis som vi vet att den ska göra: Alien-monstren rymmer givetvis och börjar löpa amok. Det blir upp till den klonade Ripley och besättningen på Betty att rädda rymdsstationen… eller snarare rädda Jorden eftersom det är dit som stationens nödsystemet är inprogrammerat att ta sig om det skiter sig.

”My mommy always said there were no monsters. No real ones. But there are.”

En nyhet i Alien³ var att Ripley inte attackerades av monstret. I Ressurection har man tagit det till en nivå till. Eftersom Ripley i den här filmen är en klonad blandning av sig själv och monstret så får vi en ny karaktär. Hon minns vad som har hänt i de tidigare filmerna men samtidigt är hon inte samma Ripley. Hon är urstark och har frätande blod. Hon har en telepatisk länk med monstren. Jag tycker nog man vridit manus så mycket som man kan här.

Jag har redan skrivit om hur man märker Whedons touch på filmen. Hur märker man att Jean-Pierre Jeunet har regisserat? Mja, inte så himla mycket. Kanske en del miljöer på rymdstationen känns lite Jeunetiska, och så har vi ju Dominique Pinon som ju är med i de flesta (japp — alla! — kollade precis upp det) Jeunets filmer. Men man kan inte säga att Jeunets stämpel direkt syns på filmen.

En sak jag gillar är Sigourney Weavers prestation som Ripley och hur Ripley framställs i filmen. Hon är en bad ass girl helt enkelt. Ron Perlmans karaktär Johner som tycker han är hur cool som helst är chanslös och han kan inte annat än beundra henne. Kul också att läsa om att Weaver vägrade cgi:a basketbollsscenen. Hon skulle helt enkelt sätta sitt bakom ryggen-kast — vilket hon gjorde på sjätte tagningen. Enligt uppgift tittade då Perlman in i kameran och utbrast ”Oh my god!!, vilket givetvis klipptes bort.

Mina absoluta favoritscener i filmen utspelas under vatten. Det handlar om en lång sekvens när man efter att stationen blivit vattenfylld tvingas simma en lång sträcka under vatten. Det är riktigt snyggt filmat och med en bra spänning. Dessutom är det tydligen så att stackars Winona Ryder lider av vattenskräck vilket gör hennes insats mer imponerande.

I Alien: Resurrection får vi även se ett nytt monster, förutom en ny Ripley, födas. Vi kan kalla det Ripley och Alien-monstrets kärleksbarn. Hmm, speciellt gulligt var det inte men inte läskigt heller. Här har filmmakarna helt enkelt misslyckats. Man har väl velat införa nån sorts sympatikänsla för det här monstret men det fallerar helt tyvärr. Det blir mest fånigt… men jag kan ändå inte låta bli att gilla det lite grann. Slutet av filmen påminner faktiskt om både ettan och tvåan i serien även om det går lite långsammare och Ripley inte längre tänker ”dö! dö! dö! dö!”.

3/5

Och ja om ni undrar så har vi givetvis en android i den här filmen också. Det har ju blivit lite av standard i Alien-filmerna… och möjligen i Prometheus om man trots försök att motstå lyckats få reda på saker om filmen.

Black Swan


Titel: Black Swan

Regi: Darren Aronofsky
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Black Swan är en otroligt bra och nervig film. Natalie Portman är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll. Hon står för en rejäl mental och fysisk prestation. Portman spelar Nina, en balettjej med höga krav på sig, från andra men inte minst från sig själv. Hon bor hemma hos sin överbeskyddande mamma som givetvis dansade balett i sin ungdom men aldrig blev en stjärna.

Nina ska spela i Svansjön och hon ska vara både den vita svandrottningen och den svarta svanen. Hon är som gjord för den vita svanen men för att spela den svarta måste hon omvandla sig själv till en annan person än vad hon är.

Filmen kryllar av speglar. Folk dyker upp i speglar, tittar sig i speglar, visas i speglar, spruckna speglar. Det var nästan så att blev övertydligt där ett tag. Speglar kan man se som symboler för mycket, här blir det en symbol för en annan sida av ens personlighet. Och sen är ju speglar som gjorda för film, inte minst skräckfilmer. Och Black Swan känns bitvis som en psykologisk skräckis.

Nina försöker bryta sig loss från sin mamma. För att klara de dubbla svanrollerna krävs det att hon faktiskt kommer fram och hittar den där mer äventyriska sidan av sig själv. Att släppa kontrollen, inte sträva efter perfektion. I takt med arbetet med baletten, som leds av Vincent Cassels ganska äckliga rollfigur, börjar Nina bli paranoid. Hon känner att alla är emot henne inklusive nya vännen Lily spelad av Mila Kunis.

Natalie Portman gestaltar Nina på ett oroväckande bra sätt. Jag blir helt uppslukad av hennes bräckliga men envisa personlighet.

Black Swan är en suverän psykologisk thriller och skulle jag nämna ett antal andra filmer som jag kommer att tänka på så nämner jag dessa: Mulholland Drive, Persona, Repulsion, Hyresgästen, Fight Club, Pianisten. Plus Aronofskys egna The Wrestler. Black Swan är en The Wrestler fast i balettvärlden och båda avslutas med ett hopp…

4+/5

%d bloggare gillar detta: