Into the Wild: Death Hunt (1981)

I Death Hunt möter vi två storheter från gamla tiders filmiska USA: Charles Bronson och Lee Marvin.

Som filmtiteln antyder handlar det om en jakt med trolig dödlig utgång. Charles Bronson spelar AJ, en outsider som livnär sig som pälsjägare uppe i de kanadensiska bergen intill Yukon-floden. Efter trubbel med några andra pälsjägare, däribland en synnerligen osympatisk jäkel spelad av Ed Lauter (känd som skurk även i Familjen Macahan), tvingas AJ fly upp i bergen med ett uppbåd efter sig.

Den som motvilligt, men för att han måste, leder uppbådet är Millan, en sergeant i den kanadensiska ridande polisen. Millan spelas då förstås av den vithårige veteranen Lee Marvin.

En jakt som pågår flera veckor tar vid där AJ gör allt för att komma undan och ta sig över gränsen in till Alaska.

Jag utnämner direkt Death Hunt till en western, trots att den utspelar sig 1931. Filmens förtexter visar upp ett typiskt rött western-typsnitt, snöiga berg och en mystisk man som kommer ridande. Det är klart att det är en western. Musiken förde mina tankar till Familjen Macahan (återigen) och det var inte så konstigt då det visade sig att det var samme kompositör, Jerrold Immel (ansvarig för bl a Dallas-temat!).

Man kan väl kalla den en revisionistisk western då jag delvis får vibbar av t ex en anti-western som McCabe & Mrs. Miller. Rollfigurerna är nästan samtliga luttrade, slitna och trötta och har ingen framtidstro. Den enda som sticker ut, till en början, är Alvin (Andrew Stevens), en ung grön konstapel och nykomling i den lilla bergsbyn. Men Bror Duktig får ganska snart lära sig vad som gäller.

Nymodigheter som radio och flygplan har börjat användas, och det till Millens stora förtret. Millan lever kvar i den gamla världen med mänsklig visdom och kunskap som man för med sig genom generationer. Att jaga en man som dödat någon i självförsvar med flygplan och kulspruta är inget för Millen.

En annan filmgenre jag kom att tänka på var ubåtsjaktsgenren. Där brukar det ofta vara så att vi har två kaptener som känner respekt för varandra. De kan förutse varandras drag just för att de vet hur den andra tänker. Det är likadant här. Millen vet att AJ bara vill bli lämnad ifred ute i skogen och han respekterar det. Men när ett mord har skett så är tvingad att jaga AJ eftersom det är hans jobb.

Det kan vara värt att nämna att filmen faktiskt bygger på verkliga händelser där en okänd man som man kallade Albert Johnson a.k.a The Mad Trapper jagades av den kanadensiska polisen under flera månader uppe i bergen. I filmen har man valt att skildra AJ som en person med gott hjärta som inte vill göra någon förnär men som bara vill bli lämnad ifred. Ja, annars hade ju storyn inte funkat. Att se en osympatisk och elak brottsling bli jagad hade väl inte varit speciellt sevärt. Eller?

Ubåtsjaktsfilmen nämnde jag som en delvis liknande genre. En annan film som dyker upp i mitt huvud är Ace in the Hole. Det går att dra paralleller mellan de spektaklen som uppstår i filmerna när allmänheten dras till det som händer som flugor till en sockerbit. I Ace in the Hole är sockerbiten en man som fastnat i en grotta. I Death Hunt är det en stor belöning på den jagade AJ som lockar. Alla ger sig ut med slädar och hundar för fånga The Mad Trapper, som AJ alltså kallas av press och publik.

Filmen har en riktigt bra rollbesättning. Förutom Bronson och Marvin, som bägge gör helgjutna insatser, så har vi alltså Ed Lauter som en osympatisk skurk. Han är perfekt i sin roll. Faktum är att det är svårt att kalla honom skurk. Lauter spelar en elak fårskalle helt utan ryggrad, en tölp.

En skådis som jag helt hade glömt av att han var med är Carl Weathers som spelar Millens kollega Sundog, en aningens bitter f.d. basebollspelare som hamnat uppe i de ensliga kanadensiska bergen. Slutligen ser vi Angie Dickinson (från bl a The Chase och Point Blank) i en alldeles för liten roll för att det var befogat att ha med henne.

Slutligen är jag efter titten fascinerad över hur mycket tid och resurser filmmakarna lagt ner. På den är tiden fanns ju liksom inte cgi. Det ger en helt annan känsla. Här har man verkligen filmat uppe i bergen, i skogen, i snön. Man har fixat ett enmotorigt litet flygplan som man dessutom kraschar, på riktigt. Jag får nästan samma känsla som i Mission: Impossible – Fallout

Nja, inte riktigt, men en trea blir det.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En man blir anklagad för mord och jagad ut i vildmarken av ett uppbåd.
Miljö: Härliga bergs- och skogsmiljöer i Kanada. Mycket snö!
Djurattacker: Hmm, nej, inga. Här är det människor som slåss. Ja, förutom en hund som attackerar den där eländige rollfiguren som Ed Lauter spelade.
MacGyver: En hel del smarta knep som t ex: att vända på sina snöskor för att förvirra sina jägare; att springa bakom en renflock för att dölja sina spår; att spänna upp en tom vinterrock som lockbete för att sen smyga sig på sin motståndare från sidan. Det förekommer ett ganska imponerande hopp från en hög klippa till ett träd. Enda missen här var att stuntmannen släppte sitt gevär uppe på klippan precis innan hoppet. Ett gevär som vår hjälte sen mystiskt ändå hade.

 

Lee Marvin gör sig färdig för en death hunt

Badass Charles Bronson förbereder sitt försvar

Angie Dickinson som borde ha varit med mer eller inte alls

Apollo Creed i egen hög person

Tölpen till skurk spelad av Ed Lauter

Spännande snöbrillor på Lee Marvin

Aj då! Tappade geväret.

Nej, men där var det ju! Vilken tur.

Blade Runner (1982)

Blade Runner är en sån där klassiker som jag rimligen borde älska. Senaste gången jag såg den var för kanske tio år sen. Av den titten minns jag inte jättemycket förutom att jag inte var speciellt imponerad och att filmen inte lämnade nåt vidare intryck (tydligen, eftersom jag inte minns så mycket, duh).

Nu när det kommit en uppföljare, Blade Runner 2049, var det givetvis hög och perfekt tid att se om Ridley Scotts science fiction-klassiker. Skulle den lyfta denna gång och leva upp till sitt klassiker-epitet?

Svaret för mig blev det lite tråkiga: nej, tyvärr inte denna gång heller. Jag tror jag ändå börjar med att ta upp det som jag gillar, för det är i själva verket ganska mycket, ja, det mesta till och med.

Jag gillar miljöerna. Los Angeles är som ett enda stort, dystopiskt och regnande Chinatown. Jag gillar hur all kultur och alla språk verkar ha flutit ihop. Det pratas kinesiska och andra språk, man äter nudlar och dricker whisky, och sen spelas det plötsligt arabisk musik.

Jag gillar blandningen av high- och low tech. Vi har flygande bilar men vi har även persienner på ett poliskontor där M. Emmet Walsh sitter bakom ett hederligt gammalt skrivbord. Här kommer vi även in på film noir-känslan som är tydlig. Harrison Fords rollfigur Deckard är en klassisk deckarsnubbe som får ett fall på halsen med en tillika klassisk femme fatale i form av Sean Youngs rollfigur Rachael. I bioversionen av filmen har vi även Fords noiriga berättarröst.

Filmens teman är fortfarande aktuella och behandlas i många samtida filmer. Var Blade Runner en föregångare i detta avseende? Jag vet inte. Såna här frågor måste ha diskuterats redan före Metropolis. Vad gör oss mänskliga? Är det våra minnen? Den detalj jag fann kanske mest tankeväckande var att vi i filmen har en replikant som inledningsvis inte vet att den är replikant. Här fanns nåt rörande och sorgligt.

Så på ytan fanns mycket här som jag gillade. Ändå lyfter filmen aldrig till några mirakelhöjder för min del. Jag kände aldrig nåt starkt för karaktärerna och jag kände aldrig nån sorts känsla av förundran (sense of wonder på engelska) över de teman och idéer som filmen tar upp.

På grund av det som skrev i stycket ovan så kände jag även att handlingen liksom segade sig fram. Jag kände mig bitvis aningen uttråkad och det är aldrig ett bra betyg. Enda gången som det brände till och jag tittade riktigt ordentligt på det jag såg var under Rutger Hauers och Harrison Fords slutuppgörelse.

Roy Battys katt och råtta-lek med stackars Deckard, som är förtvivlat underlägsen, var fascinerande. Hur den slutar var fascinerande. Battys slutdialog är bra men det är ju inte det bästa sen skivat bröd. Jag fick inte gåshud om man säger så. Men det är bra i alla fall.

Så har vi då kommit till frågan med stort F. Är Deckard en replikant? Jag såg den version av Blade Runner som kallas Final Cut. Som jag förstått det så kan det skilja en del i hur de olika versionerna behandlar Deckards natur. För mig kändes det som att Final Cut på ett subtilt sätt antyder att Deckard är replikant.

Varför tror jag det? Jo, det är ett antal små detaljer. Ögon är viktiga exempelvis. Det antyds att replikanters ögon ibland lyser rött, ungefär som när man får röda ögon på fotografier. Vid ett tillfälle blänker det till på det sättet i Deckards ögon, precis efter att vi sett samma rödhet i Rachaels ögon.

Rachael frågar vid ett tillfälle om Deckard har genomgått testet som avgör om en person är replikant eller ej. Hon får dock inget svar eftersom Deckard har slocknat i sängen.

Slutligen så har vi drömmen, som jag inte tror finns med i bioversionen, om en enhörning som Deckard har vi ett tillfälle. I slutet av filmen så hittar sen Deckard en enhörning som hade lämnats där av Edward James Olmos rollfigur Gaff. Jag tolkade det som att det skulle visa att den drömmen hade planterats hos Deckard. Varför skulle annars Gaff lämna just en enhörning? Och vem var den där Gaff egentligen? Bara en av Deckards kollegor? Hmmm.

Slut.

Eller vänta. Efter att ha skrivit klart texten så känner jag att jag inte lyckats sätta fingret på varför jag inte fascineras mer av filmen med tanke på de teman den tar upp. En film som exempelvis Ex Machina fascinerade ju mig nåt enormt. Jag tror det är konceptet med replikanterna som jag inte köper fullt ut. Replikanter ser ut exakt som människor vilket gör att jag inte inser, förutom i min logiska hjärna, att de är konstgjorda. För mig känns de som människor som av nån anledning kallas replikanter. Just att de är artificiella känner jag aldrig av, så hela frågeställningen kring vad som gör oss och dem mänskliga blir ointressant för mig. För mig är de mänskliga från dag ett så det finns inget för mig att grotta ner mig i där. Jag är på ett sätt på deras sida redan från början.

Sen funderar jag på hur vettigt det var (inte vettigt alls!) att göra replikanter som är identiska med vanliga människor, som helt enkelt inte går att särskilja från människor förutom om man utför ett omständligt test med frågor där man studerar reaktionen på ögats pupill. Huh? Och inget av-knapp finns det heller. Nej, istället har man infört en livslängd på… låt oss säga… fyra år. Det blir väl bra. Huh? Nej, det finns nåt med replikant-konceptet i Blade Runner som skaver för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nu ser jag fram emot Blade Runner 2049 i regi av favoriten Denis Villeneuve. Ja, faktum är att jag redan har sett den och recensionen kommer på onsdag.

Andra som tycker och tänker om Blade Runner:

Flmr
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Ögon…

%d bloggare gillar detta: