Network (1976)

Imorgon onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt fram några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Kanske kommer de med på min lista, kanske inte. Sista filmen ut är Sidney Lumets Network. Texten skrevs i mars 2004.

En gammal nyhetsuppläsare, Howard Beale (Peter Finch), sjunger på sista versen, tittarsiffrorna sjunker, och han får till slut sparken. Om två veckor ska han göra sin sista sändning är det tänkt. Men det slår slint i huvudet på gamle Howard och han annonserar i stället i direktsändning att han tänker begå självmord i ett kommande program. Det hela resulterar i att Beale inte blir sparkad utan får i stället ett eget program där han får ge utlopp för sitt missnöje med allt och alla. ”I’m as mad as hell, and I’m not going to take this anymore”.

Sidney Lumet hade en intensiv period under 70-talet med många filmer och bra filmer dessutom (Serpico, Dog Day Afternoon bl a). Mmm, jag tyckte Network var en schysst satir över mediesamhället, jakten på tittarsiffror och den dokusåpavärld vi lever i idag. William Holden gjorde en bra insats som nyhetschefen Max som blir less på jakten på tittare och hoppar av. Han påminner en hel del om Philip Baker Hall och om filmen hade gjorts idag hade Hall varit klipp och skuren för rollen. Faye Dunaway gör även hon en stark insats som programutformare på tv-kanalen. Hon lever verkligen för tv och på kuppen förlorar hon sig själv. Rollen fick hon en Oscar för. Finch fick för övrigt också en Oscar och slog därmed ut Robert De Niros tolkning av Travis Bickle i Taxi Driver. Just det, jag höll på att glömma Robert Duvall också… Ja, det var överlag bra skådisar. Det fanns en hel del underbara monologer också. Bl a hade högste chefen, spelad av Ned Beatty (Deliverence), en schysst utläggning för Howard där han förklarar för honom vad han egentligen ska säga i sitt program. Fyra tv-apparater av fem möjliga till Network.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Wild Bunch (1969)

The Wild BunchEn gammal recension av en film som jag skrev om på ett s.k. Internet-forum (ett numera utdött fenomen).  Anledningen till att den kommer just nu? Ja, ingen speciell anledning alls, förutom att det handlar om en riktigt bra film samt att jag vill få in gamla recensioner på bloggen och det var dags för den här. Och så tror jag filmspanarbrodern Joel gillar den här?

Oj, oj, vilken överraskning! Jag vet inte hur många filmer av Sam Peckinpah jag har sett men det är inte speciellt många. Jag har sett The Getaway med Steve McQueen och den var hyfsad… Nu när skriver det här i ”realtid” så upptäckte jag att jag även har sett Balladen om Cable Hogue. The Wild Bunch har en del av den sorgliga stämning som jag fann i Balladen om Cable Hogue. William Holden spelar en åldrad rånare i början av 1900-talet som tillsammans med sitt gäng försöker föra en rånartillvaro (fast det är givetvis alltid den sista kuppen det är frågan om). De är jagade av män lika giriga som de själva.

Jag säger det direkt: The Wild Bunch är bättre än samtliga av Sergio Leones västerns. Filmen har en matinékänsla som är svärtad med ett allvar och en sorg som Leone inte lyckades hitta. Det är spännande samtidigt som man vet att ”det här aldrig kan sluta lyckligt”. Skådisarna gör sina åldrande karaktärer suveränt. Det enda jag kan sakna är en stark kvinnlig karaktär. Men det känns lite som Peckinpah handlar om våld, sprit och kvinnor som objekt (inget annat). Hur som helst, filmen är grym och grymt bra och jag saknade inte Clintan ett ögonblick. En klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Läs även Roger Eberts recension av The Wild Bunch.

Film noir-fredag: Sunset Boulevard


Titel: Sunset Boulevard (Sunset Blvd.)
Regi: Billy Wilder
År: 1950
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Sunset Boulevard ligger på plats 32 på IMDb:s topp-250-lista ser jag nu. Well, det var ju lämpligt då att den också ”råkar” ingå i mitt noir-tema. Handlingen kretsar kring den åldrade och i princip galna stumfilmsstjärnan Norma Desmond (Gloria Swanson) som ugglar i sitt gamla Hollywoodpalats tillsammans med sin udda betjänt Max (Erich von Stroheim). Hon har inte gjort en film på 20 år men hon skriver på ett vansinnigt mastodontfilmmanus som är tänkt att bli hennes stora comeback (eller återkomst som hon själv föredrar att kalla det).

Helt skiljt från detta, fast ändå inte, försöker den misslyckade manusförfattaren Joe (William Holden) komma undan kronofogden som vill ta hans bil. Av en slump gömmer han sin bil just i Norma Desmonds garage vilket kanske inte var det var det bästa som kunde hända — varken för Joe eller Norma. Men det är där vi börjar historien. Eller den börjar egentligen med ett lik i en swimmingpool hos en gammal Hollywoodstjärna. Joe själv (Holden alltså) agerar berättarröst. En berättarröst som inte är störande utan istället blir vår ledsagare då vi får lära känna det verkliga Hollywood, det som finns bakom den vita duken.


Betjänten Max till vänster och apan till höger…

Gloria Swanson är hysteriskt bra. Hennes minspel och gester är obetalbara samtidigt som hon är sorglig figur. Bitvis är det en pinsam och tragikomisk stämning, främst när Norma ”förför” Joe och Joe spelar med så länge han tycker han tjänar på det. Samtidigt som han blir Normas… vad ska man säga? …toyboy, så träffar han en ung aspirerande manusförfattarinna (Nancy Olson) som jobbar på en filmstudio med att läsa manus som skickas till studion. Olson spelar verkligen sin klämkäcka unga dam på ett – klämkäckt men bra och piffigt (haha, vilket fånigt ord) sätt.

Ja, som sagt, ibland en märklig men samtidigt fantastiskt rolig stämning i filmen. I inledningen ska Norma begrava sin apa (med kista och allt) som har dött och.. ja det vara bara för mycket. Eller nyårspartyt med orkester och the whole shebang men bara en gäst. Eller när Norma besöker filmstudion hon inte varit i på 20 år. Och så då betjänten Max som tar sin uppgift väldigt seriöst. Jag kan bara konstatera att det här är en klassiker som verkligen håller än. Sunset Boulevard är snygg (poolscenen i början t ex), riktigt rolig (främst i början), absurd och lite sorglig. Dessutom är samtliga skådisar perfekt castade. Det finns en svacka nånstans efter 2/3 kanske men i slutscenerna lyfter det igen så betyget måste bli högt.

4+/5

PS. En intressant detalj är att relationerna i filmen mellan Gloria Swanson, Erich von Stroheim och Cecil B. DeMille (som är med som sig själv) till en ganska stor del är hämtade från verkligheten.

Förutom Movies – Noir har även Filmitch har sett och gillat Sunset Blvd.

The Towering Inferno


Titel: The Towering Inferno (Skyskrapan brinner)
Regi: John Guillermin & Irwin Allen (actionsekvenser)
År: 1974
IMDb
| Filmtipset

Efter tips från Fiffis filmtajm såg jag i somras Skyskrapen brinner, som den ju heter på svenska. Det visade sig vara en riktigt maffig katastroffilm och en äkta blockbuster.

Filmen visar upp ett skådespelarteam som inte går av för hackor: Steve McQueen, Paul Newman, Fay Dunaway, William Holden, Richard Chamberlein, O.J. Simpson, Robert Vaughn, Robert Wagner — och så Fred Astaire.

The Towering Inferno är sååå välgjord och den låter saker ta sin tid vilket är riktigt skönt. Det hela börjar med ett till synes oskyldigt elektriskt fel och en liten brasa i ett lagerrum. Arkitekten bakom bygget (Newman) varnar men ingen vill lyssna, speciellt inte det höga husets ägare (Holden). En annan som absolut inte vill lyssna är en pretty slime boy (perfekt spelad av Richard Chamberlein) som tagit över som ansvarig för bygget under Newmans frånvaro.

Konflikterna i filmen är bra gestaltade. William Holden är bra som en desperat ägare som vill rädda situationen för att inte tappa ansiktet. Det finns flera historier. T ex har vi chefen (Robert Wagner) som ovetandes om branden i inledningen av filmen stänger av telefonerna för att vara med sin sekreterare. Efter ett tag följer vi ett antal delhandlingar. Man hoppar inte för snabbt mellan dessa utan låter allt ta sin tid. Newman hinner bl a med att rädda några barn och en gammal dam innan allt börjar om med nya delhandlingar.

Steve McQueen dyker inte upp förrän efter ett tag som brandchef men han har det desto svettigare när han väl är med. Han gör den ena macho-räddningen efter den andra.

Möjligen är filmen aningen för lång. Slutscenerna efter ett gäng stora explosioner håller kanske på lite för länge. Generellt är dock actionsekvenserna riktigt bra. Detsamma kan man säga om fotot, bl a med några riktigt snygga scener med snygg eld. Visst är eld fint på film, lite läskigt men fint.

Jag har några favoritsekvenser. Chefen (Wagner) och sekreteraren som blir fast. Chefen som chansar på att springa men blir en elddocka. Sekreteraren som kvävs och ramlar ut genom ett fönster. Scenen med barnen, den gamla damen och Newman och trappan som sprängs. Några exempel på riktigt bra scener, speciellt den sistnämnda är härligt filmad och med nagelbitarspänning.

4-/5

PS. Kul också att Newman och McQueen gnabbades en del om vem som egentligen hade huvudrollen och vem som hade mest repliker osv. Filmbolaget (eller bolagen då det var en samproduktion mellan Twentieth Century-Fox and Warner Bros) ordnade så att Newmans namn visades uppe till höger och McQueens namn nere till vänster under förtexterna. Detta skulle vara en kompromis då man ju läser från vänster till höger, men överst ju alltid är överst. Även William Holden tyckte han skulle ha huvudrollen men han tvingades inse att han numera spelade andrafiolen (ja eller tredje då) i jämförelse med Paul och Steve.

%d bloggare gillar detta: