John Wick (2014)

De senaste åren har vi sett något av en Keanusance, har vi inte det? Det kanske inte är samma nivå på Keanus återuppväckelse som det var på skådespelarkollegan Matthews dito men faktum är ändå att The Matrix-Neo blivit cool igen. Efter att under en period kanske inte riktigt hitta sin plats tar Keanu nu lite annorlunda roller, som t ex birollen i snyggfilmen The Neon Demon.

Det främsta och mest framgångsrika exemplet på att Keanu är inne igen är John Wick. Det var (väl?) en sån där film som nästan skrattades ut – John Wick ska hämnas för att hans hund (hans hund!) dödas – och stämplades som b-action redan innan den kom ut. Men sen hände nåt. Filmen fick eget liv och blev en sorts modern kultfilm.

Keanu Reeves spelar titelrollen och blir arg på ryska gangsters när de dödar hans älskade hund, det enda som han har kvar som minne efter sin bortgångna fru. Micke Nyqvist spelar gangsterbossen som försöker men misslyckas med att kontrollera sin hetlevrade sadist till son.

John Wick var en annorlunda upplevelse. Enbart filmens inledande upplägg kändes udda. De ryska gangstrarna dödar inte Keanus fru. Nej, hon har gått bort i sjukdom redan innan filmen tar vid. Istället är det en hund som hamnar i skottlinjen. Hunden råkar vara en present från frun till Wick. Now it’s personal.

Vem Wick egentligen är förblir länge oklart. Är han en gammal agent, polis, spion eller nåt annat? Nåt annat var svaret, och här fick man skymta lite av en dold värld som Wick dras in i igen.

John Wick är en film med en märklig stämning. Jag har svårt att sätta fingret på det men det är kanske blandningen av drama, thriller, ostiga scener, på (eller över) gränsen till komedi och så de otroligt välgjorda och brutala actionscenerna. Jag undrar om filmmakarna har inspirerats av asiatisk (koreansk) film? Jag får nämligen lite såna vibbar. Släng sen in en Micke Nyqvist som ska bryta på ryska så blir stämningen än märkligare.

Actionscenerna! Här har man verkligen lagt ner tid och möda. De är fullkomligt briljanta. Jag ser vad som händer. Det klipps inte. Det skakas inte kamera. Vi får Gun Kata, och t.o.m. Car Gun Kata. Jag tycker nästan filmen är mer av ett konstverk än en film. En sorts installation. Action- och slagsmålsscenerna är underbara. Slutfajten då, var och hur äger den rum? Jo, utan vapen, man mot man, i regn, under natten och uppe på en hög plattform. Check.

Varför ska gangsters i den är typen av film (Taken!) alltid komma från Östeuropa? Det är likadant i Johan Falk-filmerna. Förmodligen är svaret att det är så det är i verkligheten, men jag kan ändå tycka att det blir lite trött till slut.

En sak som gjorde mig glad, och som alltid gör mig glad, var att se skådisar från The Wire (yay!). Den här gången var det Lance Reddick (kommissarie Cedric Daniels) och Clarke Peters (Lester Freamon kriminalpolis). Good stuff.

En stark trea delar jag ut till John Wick. Det är en skön rulle som har en självdistans som verkligen behövs. Kanske är det den ryska gangsterklichén, och speciellt icke-ryska skådisar som pratar engelska med rysk brytning, som gör att jag inte delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Några bilder från filmens höjdpunkt: klubbscenen, som påminde mig om en liknande scen i Collateral.

#SFF16: Dog Eat Dog (2016)

sff_logoDog Eat Dogdog-eat-dog blev den sista och fjärde filmen som jag såg under filmspanarnas lördagsspektakel på filmfestivalen.

Regissör är Paul Schrader (regissör av exempelvis American Gigolo och manusförfattare till bl a Taxi Driver). Två av skådisarna är Willem Dafoe och Nicolas Cage. Sammantaget borde det här borga för nån form av kvalitet. Det gjorde det inte. Efter visningen ville jag ta mig hemåt så snabbt som möjligt för att duscha av mig den äckliga känslan som filmen gett mig. Tvivale.

Dog Eat Dog visade sig vara en film som jag hade otroligt svårt för. Jag vet inte vad Schrader försöker göra. Ska jag tycka att det är roligt när en knarkpåverkad och överreagerande Willem Dafoe råkar, bara råkar, knivhugga sin ex-fru till döds och skjuta ihjäl sin dotter, liksom så där av misstag för att han blev arg och inte kunde kontrollera sina känslor. Ska det vara tokroligt som i en buskisfars av Stefan & Krister? Det är inte roligt alls, bara äckligt.

Dafoe, Cage och en tredje skådis vid namn Christopher Matthew Cook spelar tre f.d. kåkfarare som ska göra en sista stöt. De blir anlitade av The Greek (spelad av regissören själv) för att kidnappa en annan gangsters nyfödda bebis för att The Greek ska kunna pressa sin konkurrent på pengar. Tydligen ska det ge storkovan även åt våra tre vänner. Går det fel?

Dog Eat Dog innehåller så mycket meningslöst våld, dödligt våld, äckligt våld, våld mot random personer som inte är värda en sån behandling. Våldet utövas på ett ledigt (casual) sätt vilket gör äckelkänslan än större. Det är väl klart att man skjuter ihjäl sin kompis om man är trött på att han snackar för mycket. Men kan du inte hålla munnen, bara för ett ögonblick! Åhhahahåh, vad roligt. Han bara sköt honom.

Dog Eat Dog har noll handling som gör nån glad. Den har noll karaktärer som man vill hänga med. Den är fylld med övervåld som inte säger nånting förutom att vara äckligt. Den har en slutsekvens som möjligen ska vara en drömscen och som, hur det nu är möjligt, är ännu sämre än resten av filmen. Jag sitter som ett stort frågetecken i biofåtöljen. Vad är det jag tittar på? Varför har du gjort den här filmen, Paul?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Vi filmspanare, och resten av publiken på Park, hade under den förra filmen utsatts för en skrattsabotör. Nu hade vi koll på vem det var så vi väntade strategiskt i skuggorna tills den famöse skrattaren själv hade tagit plats i salongen och sen satte vi oss så långt bort från skratticentrum som det var fysiskt möjligt. I övrigt var det inte en trevlig visning. Det var en sån där sen kvällsvisning som du bara vill ska ta slut för att filmen är usel och du bara vill hem. Men det berodde mest på filmen än något annat. Jag längtade efter att höra den skrattande mannen.

Länkar till texter från tre andra som tog en fika tillsammans innan filmen hittar ni nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Finding Nemo (2003)

Findig NemoMin allra första Pixar-film såg jag för ganska så exakt ett år sen under Malmö Filmdagar, och vilken film det var! Inside Out är en alldeles fantastisk liten film med ett smart koncept. Den är rolig, tänkvärd, fantasifull, mysig och vemodig på samma gång. Det är nästan så jag skulle vilja kalla den en filmfilm, och den hamnade på plats sju på min topplista över 2015 års bästa filmer.

Under årets filmdagar söderöver så ska man visa Finding Dory, uppföljaren till Pixars Finding Nemo som kom 2003. Det kändes därför lämpligt att passa på att kryssa filmen om den försvunna clownfisken Nemo.

Aj då. Det blev något av ett magplask, vilket kanske inte var helt oväntat då Inside Out är en helt annan typ av film. En stor skillnad är t ex att Inside Out handlade om riktiga människor, och inte talande fiskar med mänskliga egenskaper. Finding Nemo utspelar sig ändå samtidigt i vår vanliga värld, i vattnen nånstans hyfsat nära Australien och Sydney. Jag vet inte om det är den här blandningen av den vanliga världen och fiskarnas fabelvärld som stör mig en aning. Då tyckte jag att en film som Zootopia, med en mer ren fabel/fantasi-värld, funkade bättre.

Å andra sidan var det lite kul att se hur fiskarna såg på människorna och hur de interagerade när de träffade på varandra.

En detalj som jag inte saknade i Inside Out var de ständiga (populär)kulturreferenserna. Dessa får vi dock en strid ström av i Finding Nemo. Det var inte i klass med The Lego Movie men ändå. Och just detta är inte min grej. Det är som att jag i viss mån tas ut ur filmen och blir påmind om att det är en film. Det lustiga är att jag inte har problem med denna metaaspekt när det handlar om en film som refererar till sig själv som just en film. Då funkar det alldeles utmärkt.

Filmens inledning kändes lite märklig. Det börjar med en ”amerikansk” fiskfamilj som flyttar in i sin nya korallvilla. Tillökning väntar i form av en stor samling ägg. Sen dyker det plötsligt upp en barracuda och historien tar en oväntat och för min del lite för snabb vändning.

Den största delen av filmen är sen en lång roadtrip där vi får följa fiskpappan Marlin då han letar efter sin son Nemo. Som följeslagare får han den glömska Dory (som ju den nya filmen kommer att fokusera på). På vägen träffar de på hajar som av nån anledning vill bli vegetarianer och haschrökande sköldpaddor (haschrökande, eller så är de höga pga nåt i den där havsströmmen de glider fram i). Njae, jag vet inte. Lite så där lagom underhållande.

Jag tycker inte Finding Nemo är en dålig film, men inte heller speciellt bra. Den är helt ok. Mina favoriter var Hitchcock-fiskmåsarna. ”Mine, mine, mine!”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min recension av uppföljaren Finding Dory kommer i slutet av veckan så fort jag hunnit skriva om den.  Även Henke och Sofia har tagit sig en titt på Finding Nemo.

A Most Wanted Man (2014)

A Most Wanted ManJag blev lite ledsen av den här filmen. Anledningen är att Philip Seymour Hoffman spelar huvudrollen och detta blev en av hans sista filmer.

Faktum är att Hoffman gör en strålande insats som Günther Bachmann, en sliten man (mycket sliten, en tragisk form av method acting från Hoffmans sida). Bachmann är tysk agent som jobbar i Hamburg. Han bevakar småfisk, undersöker, väntar, försöker göra kopplingar till större fiskar, för att komma vidare uppåt mot de riktigt stora hajarna inom världens terrornätverk.

När en tjetjensk flykting, Issa Karpov, som misstänks vara terrorist, spottas i Hamburg börjar Bachmanns organisation bevaka honom. Bevakning leder till att teamet får chansen att få en ingång mot de där största hajarna. Det visar sig att Karpov har ärvt pengar, smutsiga pengar, pengar som han inte vill ha. Bachmann & Co vill dock försöka ”lura” honom att skänka pengarna till välgörande ändamål… eller kanske ett företag som i själva verket är en front för en terrororganisation.

Med i bilden finns också en flyktingadvokat (Rachel McAdams), en bankir (Willem Dafoe), en amerikansk attaché (en svarthårig Robin Wright) och andra tyska myndighetspersoner (varav en som hette Mohr).

Som jag har förstått det så är det här typisk le Carré. Jag har själv inte läst någon av hans böcker men jag har sett Tomas Alfredsons spionthriller/drama Tinker Tailor Soldier Spy och jag känner igen stilen, vad som berättas och hur det berättas. Nu antar jag att en regissör kan ta sig vilka friheter som den vill och lägga in två biljakter, tre maffiga slagsmålsscener osv. Men det har inte Anton Corbijn gjort. Jag är inte förvånad över det. Corbijns förra film The American var inte heller speciellt fartfylld utan mest tråkig och utan nerv.

Hade då A Most Wanted Man nerv? Nja, kanske inte så mycket. Men det som lyfte filmen lite för min del var Hoffman. Han lyckas vara intressant trots att en åldrande polis/spion som röker och dricker för mycket alkohol kanske inte känns superfräsch som idé direkt. I övrigt så är det mest en teoretisk film, det pratas mer än det biljaktas och det är väl inte nåt fel med det. Tyvärr saknas kanske någon form av psykologisk spänning tyckte jag. Flyktingen Karpov spelar en biroll i filmen och är inte det intressanta alls. Det är spelet runt omkring det handlar om.

Rachel McAdams kändes kanske lite malplacerad. Är det fel att säga att hon helt enkelt är för piffig och söt för den här rollen? Och så skulle hon vara tyska och heta Annabel Richter… Njae. Malplacerad kändes även den engelska med tysk brytning som pratades. Hoffman körde med nån sorts tysk accent som ibland hördes mer och ibland hördes mindre. McAdams pratade nog vanlig amerikansk engelska. Lite kul var att det ju förekom tyska skådisar i filmen, t ex internationellt kända Daniel Brühl. Pratade han sin vanliga engelska nu eller? Det som var bra var att man i alla fall inte la in några tyska ord då och då. Typ Nein och Danke på måfå. Gut.

Slutet är typiskt. Alla förlorar. Åtminstone de som man ”hejade på”. Men man borde ha sett det komma. Den där amerikanska attachén spelad av Robin Wright var en manipulatör av rang. Hon och Mohr ville se snabba resultat. Om det finns en misstänkt terrorist, grip honom! Fast till att börja med ger de faktiskt Bachmann och hans team tid att jobba på sitt sätt. Men det var ju givetvis bara ett spel. Eller? Mer eller mindre alla i filmen spelar ett spel, om man undantar McAdams rollfigur som var ute på djupt vatten (och det gällde nog både rollfiguren och skådisen i det här fallet).

Slutet var bra och här får även Hoffman ett sånt där vansinnigt utbrott som han ibland kan få på film. Då när man nästan blir lite rädd för hur han egentligen mår och vilka demoner han bär på… Eller mådde och bar på. Fel tempus där. 😦

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Filmdagar smallA Most Wanted Man har biopremiär nu på fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

The Grand Budapest Hotel (2014)

The GrandJag har sett alla Wes Andersons filmer. Jag har sett många av Wes Andersons filmer på bio. Jag har alltså betalat för att se Wes Andersons filmer på bio. Ändå kan jag inte säga att jag gillar Wes Anderson. Medelbetyget som hans filmer får av mig ligger på 2,6 av 5 möjliga. Det konstiga är att en del av mig ändå tror att jag gillar Wes Anderson. Men sen när jag ser en film så ger den mig ingenting, förutom en irriterande snygg yta. Så var det nu senast med Moonrise Kingdom, och kanske var det den filmen som slutligen fick mig att inse att Wes Anderson inte är nåt för mig. När The Grand Budapest Hotel dök upp var det ofrivilliga och ologiska suget efter att se filmen borta. Vad skönt, tänkte jag. Jag har blivit botad från min fantomkänsla av att jag gillar Wes Anderson. Jag gick inte och såg den på bio.

Trodde jag.

Det finns nämligen nåt vi kallar klämdagar. Om man är ledig (eller *host* tar ledigt *host*) från jobbet på en klämdag och det är regn och rusk ute så finns ju knappast nåt bättre att göra än att gå på bio. Jag hade tänkt jobba fram till sen eftermiddag och sen haka på Henke för att se A Million Ways to Die in the West. Henke skulle se om The Grand Budapest Hotel redan vid lunch för att ge filmen en ny chans då han sovit sig igenom den förra visningen. På nån sorts impuls så bestämde jag mig för att haka på den filmen också. Jag menar, hur dålig kunde den vara?

Som vanligt när det gäller en ny Wes Anderson-film så sa alla om The Grand Budapest Hotel att det här var den mest Wes Andersonska filmen hittills. Så sa man i alla fall om Moonrise Kingdom, det minns jag, och den funkade inte alls för mig. Jag tänkte att det nog blir den gamla vanliga visan. Snygg, quirky, tråkig, tom. Men…

Jag vet inte om jag kan komma med nån bra förklaring men jag blev fullkomligt överförtjust i The Grand Budapest Hotel. När filmer är som bäst så brukar jag känna att jag inte vill att de ska ta slut. Det är som att tiden står stilla och jag vill hoppa in och bo i filmen. Så kände jag hela sista halvan av The Grand Budapest Hotel. Jag ville flytta in i filmen. Jag ville äta Mendlbakelser. Jag ville åka tåg med Monsieur Gustave. Jag ville åka kälke snabbt. Jag ville äta middag med Zero som gammal och lyssna på hans berättelse. Jag ville titta på en tavla med en pojke och ett äpple. Jag ville sitta i fängelse… nej, där går gränsen.

Vad är det som gör att pendeln plötsligt slog över och att jag nu plötsligt konverterat till Wes Andersonismen? Miljön i filmen kan vara ett svar. Den enda film som jag tidigare verkligen gillat är The Darjeeling Limited och den utspelas ju till största del på ett tåg i Indien. The Grand Budapest Hotel utspelar sig i ett påhittat europeiskt alpland, strax innan andra världskriget bryter ut. Fast det där kriget verkar påhittat också när jag tänker efter. Man kan säga att filmen, till största delen, utspelar sig i en Wes Andersonsk version av 30-talets Europa.

En viktig detalj är nog Ralph Fiennes. Innan han dök upp så var jag lagom intresserad av filmen. Men när M. Gustave äntrar scenen så var showen igång och mitt intresse väcktes. Fiennes är galet bra i rollen. Sättet han pratar (och svär!) på är underbart. Hans motspelare, unge Tony Revolori, som piccolon Zero är för mig en ganska blek figur. Zero känns faktiskt som en typisk Wes Anderson-figur, en sån där som man inte riktigt kommer underfund med eller som bara känns som en marionett. Men nu har han Fiennes att spela emot och då funkar det.

Att jag till slut kapitulerade för Wes kan också bero på att det helt enkelt inte gick att stå emot längre. Det som vi bjuds på i The Grand Budapest Hotel är så imponerande när det gäller scenografin, känslan för detaljer, lekfullheten, färgerna, dockfilmskänslan att man bara kan känna beundran.

Det var snudd på att det blev högst betyg till filmen men då hade jag behövt byta header på bloggen och så stort Wes-fan är jag inte. Än. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tyckte nu Henke efter den här omtitten? Fågel, fisk eller mittemellan? Kolla in här.

Jag märker nu att jag inte skrivit ett ord om vad Wes vill säga med filmen. Ingen som helst analys kring vilka underliggande teman det finns. Men det har säkert andra skrivit om. Kolla in hos t ex Sofia, Fiffi och Christian. Har du inte sett den? och TNEpod har också pratat om filmen. Ytterligare en recension har trillat in: The Nerd Bird-Cecilias.

Fantastic Mr. Fox

FoxTitel: Fantastic Mr. Fox
Regi: Wes Anderson
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Wes Anderson goes stop motion, och det är väl egentligen ganska logiskt. Rollfigurerna i övriga filmer är ju som dockor i händerna på regissör Wes.

Mjaha, den här Wes Anderson-rullen hade fått 5/5 av t ex Jane Magnusson i DN men jag misstänkte att det inte var en film helt för mig. Jag gillar Wes Anderson – väldigt sällan. Det är nåt med hans filmer som är för ytligt, småputtrigt, coolt, utan djup. Dock gillade jag av nån anledning The Darjeeling Limited. Nå, Den fantastiska räven är en charmig stop motion-animerad rulle med duktiga röstskådisar. Allt är trevligt, mysigt, välgjort. Handlingen är lite för snabb. Det är underhållande men för mig var det fullständigt glömt (nästan) några dagar senare. Visst, om det är kanonunderhållning för stunden så kan jag väl köpa ett högt betyg men här var det bara småmysigt, inget mer. Vad är det folk ser i den här filmen? Hmm, nu blev det mer att jag frågar vad folk ser i filmen än att jag själv förklarar vad jag inte ser. Vad ser jag inte? Svar: engagerande karaktärer, en handlingen som betyder något, säger något. Här rullar det på och en del kvasisanningar presenteras men inget blir bestående, som sagt. Jag gillar dock stop motion-känslan.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Life Aquatic

Life AquaticTitel: Life Aquatic
Regi: Wes Anderson
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Jag trodde jag hade gamla recensioner av alla Wes Andersons filmer som jag har sett tidigare men jag upptäckte att jag inte har skrivit om The Royal Tenenbaums. Jag minns att jag faktiskt såg den på bio när den kom och att jag inte alls gillade den. Jag minns också att jag såg den tillsammans med några kollegor på mitt förra jobb och samtliga tyckte att den var trist och tråkig och jag fick en del pikar efteråt eftersom det givetvis var jag som hade valt den. Nu får jag får helt enkelt se om den och sen skriva om den som en del av temat. Nu hoppar vi över den och landar istället i plurret tillsammans med Life Aquatic.

Wes Anderson är tillbaka efter The Royal Tenenbaums med denna vattniga dramakomedi om äventyrsfilmaren under vatten, Steve Zissou (Bill Murray). Zissous senaste produktioner har inte blivit några succéer. Han är på lite på dekis. När en haj äter upp hans kollega samlar han ihop sitt team för en undervattensjakt på den mystiska hajen. Förutom sitt ordinarie man/kvinnskap ansluter även en tidigare okänd (?) son (Owen Wilson) och en journalist (Cate Blanchett, den sköna).

Nja, jag vet inte, jag tror inte jag gillar Wes Andersons filmer helt enkelt. Den hyllade The Royal Tenenbaums tyckte jag var en såsig soppa som inte gjorde mig glad. I och för sig, Rushmore såg jag för länge sen och den gillade jag faktiskt en hel del efter vad jag minns. Men, precis som när det gäller The Royal Tenenbaums så känns Life Aquatic ytligt djup (eller djupt ytlig). Den innehåller coola scener och coola karaktärer men jag känner ingenting för dem. Allt känns plastigt och inte på riktigt. Jag fattar inte vad som är komedi och vad som är drama. Det blir varken eller (kanske är jag för dum helt enkelt). Det är liksom så gjort för att vara coolt att det blir fel.

Ett återkommande grepp i Andersons filmer är att använda musik. Det brukar vara melankoliska, ganska sköna låtar. Här blir det lite för mycket av det goda tycker jag. Allt borde ju vara bra egentligen: udda karaktärer, snygga 60-talsinspirerade miljöer och så då det perfekta ljudspåret till råga på allt. Nja, jag vet inte, jag berörs inte det minsta. När filmen är slut känner jag ett stort ”jaha, och?”. Om jag jämför med t ex Sideways (kanske orättvist men jag har nyligen sett den), så har den en helt annan äkta värme i sin humor som inte den här filmen är i närheten av. Life Aquatic känns kall och tillgjort cool.

Jag tycker emellertid att Cate Blanchett är skön att skåda men samtidigt frågar jag mig ”jaha, och varför var hon med egentligen?”. Varför är vem som helst av rollfigurerna med? Varför är filmen gjord? Jag skrattar inte, jag berörs inte. Filmen är skön att se och lyssna på. Den puttrar liksom på men det hela rinner igenom mig utan att fastna. Tyvärr, det kan inte bli godkänt… och nej, jag har inte glömt Willem Dafoe som var halvrolig, men han kan inte bära hela filmen.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

John Carter

John CarterTitel: John Carter
Regi: Andrew Stanton
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

I somras var jag i Peru med min pappa. Under vad som förmodligen var min bästa semesterresa nånsin så besökte vi Lima och Cusco, vandrade längs Inkaleden till Machu Picchu och badade slutligen i Titicacasjön på 4000 meters höjd. Allt detta var riktigt häftigt men höjdpunkten på resan var ändå att John Carter visades på planet på väg till Peru. Eller kanske inte. 😉

Hur som helst, när man sitter på en långflygning så är det trevligt med lite förströelse. När det gäller att välja vilken film som man ska se så finns det en del regler att följa, åtminstone för mig. Det ska absolut inte vara en film som jag sett fram emot. Det ska helst inte vara nåt tungt drama. En lättsam komedi eller actionrulle är perfekt. John Carter kändes som det optimala valet. Jag hade inte hört mycket gott om filmen men den skulle väl ändå kunna göra flygningen lite roligare.

Inca KolaEtt problem var att jag inte lyckades se hela filmen innan det var dags att landa i Lima. Jag tror jag somnade ifrån den och sen kom det frukost och sen var det för sent. Jag tänkte att jag skulle se klart den på återresan, men se det gick inte för den var borttagen ur programmet då. Eftersom jag alltid vill avsluta nåt som jag påbörjat så letade jag upp filmen på Voddler när jag kom hem.

Ah, vafan det här var väl inte så dåligt. En del klagomål jag har hört gäller 3D:n. Det var inget jag hade problem med eftersom jag såg den hemma. En sak som jag tror gör att folk gnäller på John Carter är att det var en film med hög budget som sen inte håvade in speciellt mycket pengar. Det gör att den blir ett lätt byte för alla gnällspikar. Att folk inte gick man ur huse för att se filmen tror jag till viss del beror på filmens titel. John Carter? Vem fan är det? Låter ju hur tråkigt som helst. Jag hade ingen aning även fast jag är hyfsat intresserad av sf-litteratur. Filmen bygger på Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter of Mars. Den första boken heter A Princess of Mars – och hade inte det varit en bättre titel. Bara ett förslag.

Alltså, jag gillar själva grundidén. En soldat från det amerikanska inbördeskriget åker igenom nån sorts portal till Mars. Ett Mars som visar sig vara hem för både människor och andra varelser. John Carter upptäcker att han på Mars är övermänskligt stark och kan hoppa orimligt högt och långt. Ungefär som en inverterad Stålmannen: En människa som får superkrafter på en planet med lägre gravitation. Efter att ha blivit tillfångatagen, men sen typ frisläppt, av några fyrhänta Jar Jar Binks-liknande varelser finner sig Carter indragen i en konflikt mellan två stridande sidor. På ena sidan har vi Zodanga med Dominic West (McNulty från The Wire, yay!). På den andra Helium med prinsessan spelad av Lynn Collins. För 100 poäng: Blir Carter kär i prinsessan? Sen har vi även några flummiga skalliga munkfigurer som verkar kunna färdas i både tid och rum eller åtminstone rum.

Storyn är flummig. Det blir aldrig spännande. Det är en blandning av Star Wars, serietidningsaction, Conan, äventyrsmatiné och… nåt sorts flum. Jag sitter och väntar på att Jabba the Hutt ska dyka upp. Disney har producerat och det känns. Det blir aldrig farligt, obehagligt, läskigt, smutsigt eller intensivt. Det är mellanmjölk helt enkelt och det blir en tvåa i betyg.

2/5

PS. Nu vet jag varför man i alla fall inte valde titeln A Princess of Mars. 2010 kom det nämligen en direkt-till-dvd-film som hette Princess of Mars som givetvis producerats av allas vår favorit The Asylum.

Inside Man

Titel: Inside Man
Regi: Spike Lee
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Om jag minns rätt så var det här en av filmerna som Har du inte sett den? plus gästen Henke pratade om när de hade heistfilmtema. Själv såg jag Inside Man på bio och skrev om den när den kom.

Denzel Washington är en luttrad polis som förhandlar med smarta rånaren Clive Owen som tagit personal och kunder som gisslan på en bank. Mitt i allt dyker Jodie Foster upp som nån sorts fixare av problem för skumma personer. I det här fallet är den skumma personen Christopher Plummer och problemet är nåt värdefullt som finns i ett bankfack.

En hel del klagar på Denzels förmåga som skådis. Själv tycker jag nog det kan stämma att han väldigt ofta spelar på samma sätt. Han har en stil som han nästan alltid kör med, en sorts frånvarande men samtidigt intensiv stil – som jag faktiskt gillar, konstigt nog. Det blir alltid en lite lustig stämning med Denzel, bl a i Man on Fire och The Manchurian Candidate. I Inside Man tycker jag t ex att vissa av scenerna där Denzel och hans kollega ska förhöra några personer bitvis är riktigt roliga.

En hel del klagar även på Jodie Fosters roll i den här filmen, och jag håller med. Foster själv gör egentligen inga större fel, det är rollen det är fel på. Den tillför ingenting. Den känns inskriven för sakens skull. Hennes rollfigurs påverkan på händelserna i filmerna är i slutändan lika med noll. Ibland kan den här typen av roller ändå funka om det handlar om roliga, coola eller på annat sätt intressanta karaktärer. Här har man försökt få Fosters rollfigur framstå som väldigt tung och viktigt när det i själva verket inte är så. Fast när jag tänker efter så är det väl när Foster dyker upp som Denzel inser att nåt skumt är i görningen.

Spike Lee brukar göra ganska sköna joints, t ex den lite äldre Do the Right Thing eller den nyare 25th Hour. Här har han gjort en helt ordinär thriller med heist-inslag. Inget speciellt överhuvudtaget, men ändå ganska underhållande och tillräckligt spännande för att intresset precis hålls uppe. Betyget blir en helt vanlig trea. Om ytterligare några dagar har jag i princip glömt den.

3/5

The Aviator

Titel: The Aviator
Regi: Martin Scorsese
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Igår lovade jag en recension The Aviator och med två timmar kvar till midnatt så uppfyller jag mitt löfte. Recensionen skrevs 2006 och återigen var det alltså dags för Leonardo DiCaprio. Hur skulle han sköta sig den här gången var frågan. En liten parentes är att jag verkligen ogillar den svenska titeln på filmen. Det är ett slappt och felaktigt sätt att anpassa titlarna till Sverige.

Martin Scorsese tycks ha hittat en ny favvoskådis i Leonardo DiCaprio. Först spelade han bråkstake i Scorseses Gangs of New York och nu spelar han excentriske miljonären och mångsysslaren Howard Hughes. Filmen fokuserar främst på Hughes stora intresse för flygning och speciellt då han försöker utmana flygjätten Pan Am genom att bli först med kommersiella Atlantflygningar. Vi får även se Hughes i Hollywoods filmvärld där han producerar filmer som Hell’s Angels och Scarface samt umgås med filmstjärnor som Katharine Hepburn (Cate Blanchett). En annan sida av Hughes är hans tvångstankar och fobier som bara blir värre och värre.

Nja, tyvärr tyckte jag inte det här var nåt vidare. Det känns väldigt långt från mästerverk som Raging Bull och Goodfellas (som nog är mina favvofilmer av Scorsese). Allt är väldigt välgjort, det ska sägas. Fotot, skådisar och ljudspåret – inget av det är nåt man kan klaga på. Men det känns på nåt sätt väldigt opersonligt. Det känns i alla fall inte ”Scorsesigt”. Det är för svulstigt, storslaget, och jag saknar en personlig touch. DiCaprio är inte dålig, men filmen känns som den är full med scener som känns konstruerade för att DiCaprio minsann ska få visa vilken bra skådis han är.

Jag grips aldrig av personen Hughes, Ja, han har sina egenheter och fobier men jag tycker aldrig det blir intressant. Bäst i filmen tyckte jag faktiskt Alec Baldwin (som Pan Am-chef) och Alan Alda (som ”Pro-Pan Am-senator”) var. Inte så konstigt kanske eftersom de spelade ”skurkarna” och såna roller brukar man ju oftast gilla. Nja, jag vet inte riktigt: ett rikemansbarn med bakteriefobier som bygger vidare på en förmögenhet han ärvt som sen tar strid med ett annat storföretag när det gäller monopol inom flygtrafiken. Det blir helt enkelt inte tillräckligt angeläget för mig. Betyget blir en svag trea. Anledningen till det knappt godkända betyget är väl ändå att det är en välgjord film. Lite meningslös, men välgjord och möjligen sevärd.

3-/5

%d bloggare gillar detta: