A Walk Among the Tombstones (2014)

A Walk Among the Tombstones

…I will look for you, I will find you, and I will kill you.

Den här Liam Neeson-rullen blev känd som Taken 3 när jag såg den under Malmö Filmdagar. Anledningen var att man inte fick skriva eller prata om filmen direkt efter visningen eftersom den var belagd med ett embargo. Nu gjorde det egentligen ingenting eftersom det inte är en film som leder till speciellt mycket att prata om.

Obs! Det kan förekomma en del spoilers i texten!

Liam spelar sliten f.d. polis som nu spanar privat. Han blir anlitad av en knarkkung i stan vars fru blivit bortförd och kidnapparna har krävt en lösensumma. Liams efterforskningar visar att kidnapparna har slagit till förut och aldrig med lycklig utgång. I själva verket handlar det om sadistiska och mördande kvinnohatare.

Liam har alltså tidigare varit polis men slutade i kåren efter en tragisk händelse några år tidgare. På den tiden Liam missbrukade Liam alkohol och hans frukost bestod av två whisky, en kaffe och ett rått ägg. Nu har han slutat dricka men går fortfarande på sina AA-möten.

Mja, det här kändes som en sämre version av Taken (en bra film) eller en mycket sämre version av Prisoners (en mycket bra film). A Walk Among the Tombstones blev aldrig spännande. I filmen förekommer även en svart unge snubbe som blir en sorts sidekick till Liam. Jag tyckte inte han funkade. Han kändes inslängd för att Liam ska ha någon att vara snäll mot. Snubben pratar roligt med mycket slang och Liam förstår inte vad han säger. Det ska ge skratt. Hmm, det gjorde det inte.

Jag tycker inte filmen leder till något speciellt. Jag blir aldrig indragen i Liams problem eftersom han egentligen inte har några problem. Det är inte hans familj det handlar om och han börjar inte heller dricka igen. En av filmens avslutande scener kan ha varit det sämsta vi såg under Filmdagarna. Under en actionfylld sekvens på en kyrkogård så fryser man bilden på Liam tolv gånger och en speakerröst citerar AA:s tolv steg. Weird.

Om man jämför med Taken så är Liam där betydligt mer badass. Man försöker fånga samma badassness här genom att köra en scen där Liam pratar i telefon med mördarna. Inte lika bra. Dessutom var de där mördarna märkliga. Först döljs deras ansikten. De ska vara mystiska, men sen så får man plötsligt se dem sitta vid frukostbordet i kalsonger och äta fil och flingor. Weird.

Nja, det var en ganska unken film, en sorts äcklig kall känsla. Fast den kan funka om ni vill slötitta på en halvok thriller med Liam någon söndageftermiddag hemma när den släppts på dvd.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallNotis: Den riktiga Taken 3 har premiär redan 9 januari 2015.

A Walk Among the Tombstones har biopremiär ikväll fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan lägger jag till länkar till fler filmspanarrecensioner när de dyker upp.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café

Monsters

Titel: Monsters
Regi: Gareth Edwards
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Blanda Frank Darabonts The Mist med sydafrikanska District 9 och krydda lite med förra årets festivalfilm Sin nombre. Då har du en sorts beskrivning av sf-rullen Monsters, åtminstone rent stämningsmässigt. En satellit med utomjordiska prover kraschar i Mexiko. Sex år efter kraschen har hela norra delen av Mexiko, den del som gränsar mot USA, blivit en avstängd zon eftersom märkliga varelser nu lever och härjar där.

En slackerfotograf, Kaulder (Scoot McNairy), får i uppgift att föra Sam, dottern till sin uppdragsgivare, i säkerhet från Mexiko till USA. Diverse händelser leder till att de båda blir tvungna att korsa den ”infekterade zonen” för att nå säkerheten i USA. Mellan Kaulder och Sam (Whitney Able) börjar väl vissa känslor att spira eftersom man liksom är utlämnade till varandra.

Jag hade en känsla av att jag skulle gilla filmen när jag först hörde talas om den. Dels verkade det vara en road-movie, vilket skulle kunna vara min favoritgenre. Dels var det en science fiction-film, vilket också skulle kunna vara min favoritgenre. Dels utspelades den i Mexiko, ett land som jag besökt och gillat väldigt mycket. Nu hade jag snabbskummat en del ganska negativa recensioner så förväntningarna var väl sådär lagom. Så hur var filmen? Klart sevärd skulle jag säga. Om man gillar postapokalyptiska landskap så är det en no-brainer att se filmen. Vi får en hel del snygga och välintegrerade datoreffekter också, och det gäller både miljöer och ”monster”.


Att jag nämner Sin nombre beror på att Monsters är en road-movie där en grupp människor färdas genom Mexiko på väg till det förlovade landet USA. I Monsters är problematiken med gränsen mellan Mexiko och USA uppskruvad till max eftersom man byggt en gigantisk mur för att hindra de läskiga rymdvarelserna att komma in i USA. Kanske blir det lite väl övertydligt här.

Förutom den rent ytliga spänningen och stämningen i filmen som har med varelserna och de öde landskapen att göra så har de två huvudpersonerna ett ganska intressant socialt samspel. Båda har ett liv som väntar i USA fast båda har problem med det livet och känner nästan att det är skönt att de får annat att tänka på, åtminstone gäller det den förlovade Sam som inte verkar supernöjd med sitt val av fästman.

Det som gör att jag nästan ger filmen en fyra är att jag känner igen så mycket av de mexikanska miljöerna från min egna resa där. Det är tequila, aztekpyramider, djungler, flodbåtar, dvs samma saker som jag upplevde. Kalla det nostalgi om ni vill. Titeln på filmen är möjligen lite lökig. Vad hade man kunnat döpa den till? The Zone hade inte varit bättre. Slutligen vill jag säga att det är skönt med en sf-film med monster som faktiskt är ett långsamt drama i princip helt utan action. Fast filmen är ändå ljudsatt och klippt på ett sätt som gör att det förekommer en del hoppscener (aka jump scenes).

3+/5

Om visningen: I princip fullsatt på Saga 1. Kul! Nu är festivalen igång. Logistiken med insläpp och sånt fungerade ganska bra. Man var kanske lite sen med att börja insläppet men inga problem. Regissören själv, Gareth Edwards, var på plats för att presentera filmen och det var ett Face2Face efteråt. Jag hade inte tid att stanna på hela Face2Face-pratet men regissören hann bekräfta att det var som jag trodde: nämligen att filmen började med slutet. Så om ni ser filmen, var uppmärksam i början och titta inte så mycket på monster utan foka på människorna och lyssna på vad som sägs.

Förfilm var Jour sans joie (3/5): En ganska så kolsvart kvart med ödesmättat ljudspår om ett par som är på väg i bil till mannens mors begravning. Jag gillade fotot, musiken och stämningen. Ja, det mesta. Men svärtan är väl stark kanske.

%d bloggare gillar detta: