Söndagar med Bergman: Smultronstället (1957)

Som jag nämnde i mitt intro till Det sjunde inseglet så kom Bergman inte ut med en enda film under 1956. Året därefter blev desto mer intensivt med först Det sjunde inseglet och sen på Annandag jul ’57 så hade Smultronstället biopremiär. Dessutom så visades Bergmans första tv-produktion på våren ’57 och den kommer jag att skriva om framöver. Men idag handlar det alltså om Smultronstället som jag inte verkar vara stormförtjust i. Om jag hade varit en seriös filmbloggare hade jag givetvis sett om filmen för att ta reda på om det verkligen är en av Bergmans bästa. Nu får jag lita på mitt gamla yngre jag.

Bergman var mycket aktiv vid den här tiden verkar det som. Drygt elva filmer på sju år. Sommarnattens leende Smultronstället (haha, jag rättar min egen gamla text då jag inte verkar ha koll på vilken film jag skriver om) handlar om en gammal läkare/professor som ska bli jubeldoktor. Han tar bilen från Stockholm ner till Lund där ceremonin ska äga rum i domkyrkan. Med sig på färden får han sin sonhustru och senare även tre ungdomar. Under resan besöker de hans ännu äldre (förstås!) mor och den gamla professorn tänker tillbaka på tider som flytt och vi får se dessa i återblickar. Det framgår att professorn inte alltid varit så snäll och förstående mot sina medmänniskor och att han har nu på gamla dar fått dåligt samvete.

Denna roadmovie innehåller en hel del drömsekvenser. Den första av dessa är riktigt bra och läskig. Den gamla professorn drömmer att han hittar sig själv i en likkista i en öde stad där klockorna saknar visare. Victor Sjöström som spelar professorn är bra. Filmen flyter på bra och blir aldrig tråkig men inte riktigt engagerande heller tyckte jag. Bergmans vanliga frågor kommer upp. Som nån skrev på Filmtipset: ”Det råder ingen tvekan om vilken liv man ska leva. Frågan är bara varför man väljer det sämsta?!”. Många tycker det är Bergmans bästa men det gör nog inte jag. Sevärd är den ändå. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Till glädje (1950)

Ingmar Bergmans första film från 50-talet är en som jag tidigare inte har sett. Till glädje är Bergmans åttonde biofilm och jag noterar att Bergmans produktivitet är hög, ruggigt hög. Han debuterade 1946 som regissör och sen kläcker han ur sig i princip två filmer per år, och när han inte gör film så sätter han upp teaterpjäser. Galet.

Apropå teatern så var Bergman chef för Helsingborgs stadsteater några år tidigare, och Till glädje utspelar sig just i Helsingborg (eller Hälsingborg som det stavades på den tiden) i samma kretsar som Bergman säkert umgicks i, bland skådespelare och musiker.

I fokus är medelmåttan Stig (Stig Olin som vi såg i Kris) som spelar fiol i den lokala symfoniorkestern men tror att han kan bli violinvirtuos. Den bistra sanningen är nog att han bara kommer att vara hyfsat bra på att spela fiol. I orkestern spelar även Marta (Maj-Britt Nilsson) som Stig uppvaktar under en längre tid. Till slut, mer eller mindre av minsta motståndets lag, så gifter de sig. Genom filmen får vi sen följa deras äktenskap och den bergochdalbanetur som det innebär.

Victor Sjöström

Jag vet inte riktigt om jag ska varna för spoilers nu eftersom det som jag tänkte kommentera händer inom filmens första minuter. Det är väl lika bra att varna för det. Så: varning för spoilers!

Filmens första minuter var något överraskande, och explosiva om man säger så. Jag var inte riktigt beredd på det och jag vet inte om det egentligen gjorde filmen som helhet någon tjänst. Filmen inleds nämligen med att Stig är på orkesterrepetition men får ett alarmerade telefonsamtal och rusar hem. Där får han det sorgliga beskedet att hans fru har omkommit i en olycka där ett spritkök exploderat.

Vi kastas alltså direkt in i vad man skulle kunna kalla en tragedi, men eftersom vi inte lärt känna några av rollfigurerna så var ju det känslomässiga avtrycket minimalt. Än så länge i alla fall.

Efter dödsbeskedet hoppar filmen sju år tillbaka i tiden. Detta tidshopp ackompanjeras som sig bör av ljudet av en harpa; det är ju sen gammalt. Ett snyggt grepp eftersom scenen övergår till dåtiden och den harpa som fanns med i orkestern. Det blev liksom en logisk och naturlig del av filmen.

Nu vi får se allt från början: hur de gifter sig, får barn, grälar, skiljer sig, blir ihop igen, hur Marta åker iväg med barnen på semester, en semester som Stig ska ansluta några dagar senare…

Birger Malmsten

Mmm, ett intressant upplägg måhända, men det finns ett problem. Problemet stavas Stig. Stig är en självupptagen medelmåtta som inte gör mycket rätt. Han är osympatiskt på ren svenska. Fast det brukar i och för sig inte hindra mig från att gilla en film. Ta t ex Inside Llewyn Davis som Shinypodden pratade om senast.

Det intressanta upplägget till trots så saknade jag, förutom en rollfigur att sympatisera med, även nån form av återbetalning. Om man inleder en film på detta vis så måste man (läs: jag) få nåt tillbaka på slutet, och jag kände inte att jag fick det på ett tillfredsställande sätt här.

Filmen har en del andra problem. En inte helt liten del av dialogen känns krystad och då menar jag inte att den känns teatral. Men dialogen känns inte som nåt som rollfiguren skulle säga i sammanhanget, teatral eller ej, utan det känns som nåt som manusförfattaren vill ha sagt. Stig har bl a en pinsam och spritinducerad monolog på en fest som bara kändes fånig. Han gapar om att ”man måste lida för konsten” osv. Det kanske hade funkat med en bättre skådis men Stig Olin höll tyvärr inte måttet för mig här.

En som däremot höll måttet, och mer därtill, var legenden Victor Sjöström. Det var hur roligt som helst att se honom i rollen som orkesterledaren Söderby. Med en blandning av humor, cynism och mänsklighet agerar han en både betraktare och berättare av det drama mellan Stig och Marta som vi får se på vita duken. Victor har en berättarröst som självaste Morgan Freeman skulle vara avis på, och det är just den som används under filmen bästa sekvens där Victor beskriver Stig och Martas relation, deras gräl men samtidigt deras tillgivenhet för varandra.

Margit Carlqvist

Två andra höjdpunkter var två av skådisarna i birollerna. Först var det Birger Malmsten, en av medlemmarna i orkestern, som gör en stilig och rolig glidare. En riktig stekare som kläckte ur sig repliker som ”Ta med dig fiolen på festen så gör vi lite musik innan vi blir fulla”. Normalt sett brukar jag tycka att Malmsten är både trist och träig. Inte så här. Kanske för att han spelade en biroll och liksom slapp ansvar? Kanske spelade han en roll mer lik sig själv?

Höjdpunkten nummer två bland birollerna var Margit Carlqvist som dök upp som en ung hustru till en äldre skådespelarman. Vem är detta tänkte jag?! Vilken snygging! En riktigt femme fatale. Sval och het på samma gång. Detta var tydligen Carlqvists debutroll och apropå femme fatale så spelade hon mycket riktigt under 50-talet s.k. vamp i en rad svenska filmer (förutom att vara med i Bergmans Sommarnattens leende).

Filmen som helhet funkar inte riktigt för mig. Den innehåller några riktigt fina delar (Sjöströms berättarsekvens som topp) men jag blev aldrig helt indragen. Jag tyckte även att man inte riktigt kopplar ihop filmen musiktema med resten av filmens handling. Fast jag måste ändå säga att det var rätt maffiga musiksekvenser under orkesterns repetitioner med pampiga verk av Beethoven, Mendelssohn och Mozart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Scarlet Letter (1926)

The Scarlet LetterJag har sett stumfilm på Cinemateket med livemusik några gånger tidigare (Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler). Då har det varit den utmärkte pianisten Matti Bye som stått för musiken. Den här gången var det lite annorlunda. Eller jag trodde i alla fall att det var annorlunda. Cinemateket kör under hösten stumfilm ute på Filmhuset och sex svenska artister skriver ny musik till en stum film och framför den live under visningen. Det hela går (givetvis) under namnet Sounds of Silence. När Fiffi skickat ut en förfrågan om några ville haka på för att se filmen The Scarlet Letter från 1926 med Anna Järvinen som artist så tackade jag ja, och i lördags bänkade sig jag, Fiffi och Henke i Bio Victors stenhårda svarta lädersäten. Passande namn på salongen för övrigt.

Det hela började med en kort presentation om den film som Anna Järvinen (tydligen själv men kanske med lite hjälp?) valt och sen kom hon (Anna) och musikern Tapio Viitasaari (piano, valthorn och grammofon) in och satte sig ner med blicken mot duken och ryggen mot oss. Det var det här som jag var lite fundersam kring innan visningen. Skulle man titta på artisten (Anna i det här fallet) eller på filmen? Men om man tänker efter lite så är det ju filmen det handlar om och artisten måste ju vara helt fokuserad på den för att tajma sin musik rätt. Det går liksom inte att spela för publiken. Man spelar för filmen. Efter ett tag hade jag helt sugits in filmen.

The Scarlet Letter bygger på Nathaniel Hawthornes roman (The Scarlet Letter/Den eldröda bokstaven) från 1850 och utspelar sig i Boston under det puritanska 1600-talet. Unga Hester Prynne (Lillian Gish!) får ihop det med prästen Dimmesdale (svenske Lars Hanson) får en oäkta dotter. Ajabaja! Men de kan väl gifta sig frågar ni er? Ja, fast problemet är bara att Hester redan är gift. Innan hon lämnade England så giftes hon nämligen bort till en äldre herre som under sin senare resa över till Amerika försvann. Stort drama och stor tragedi. Hester blir utstött i byn (ja, Boston var inte mer än en by på den här tiden) och tvingas leva med ett A fastsytt på brösten i resten av livet. Ingen (well, förutom Hester då) vet att det är byprästen Dimmesdale som är fadern men det gör inte Dimmesdale gladare. Han lever med hjärtesorg och en stor tyngd i sinnet.

Filmen regisserades av vår svenska hjälte Victor Sjöström (eller Victor Seastrom som det stod i förtexterna). Sjöström är en riktigt filmmakare, det märkte jag. Filmen innehåller en del fiffigt kameraarbete och bildlösningar. En scen som stack ut är när Hester och Dimmesdale i början av filmen träffas ute i skogen på en liten väg. Kameran följer dem när det går framåt… och så bakåt… och så framåt igen. Jag vet inte, men den kändes inte daterad alls utan bara härlig och flytande.

Lillian Gish! Vilken stjärna. När hon släpper ut sitt långa hår… ja, hon hade varit en stjärna idag med kan jag säga. Hennes motspelare Lars Hanson såg ut som Bradley Cooper. En överspelande Bradley Cooper. Av nån anledning fann jag inte det stumfilmiska överspelet störande. Historien är så tragisk och dramatisk att det liksom passade in.

Sounds of SilenceApropå det galet uppskruvade dramatiska så fungerade Anna Järvinens musik som en sorts motmedel eller medicin mot det. Musiken är lugnt melankolisk, snarare än storslaget sorglig eller kanske en blandning. Detta gav en sammamtagen känsla där det inte blev för mycket av det goda. Järvinens ljudspår är inte en samling låtar från 1-9. Nej, det är ju ett ljudspår för en film. Det handlar om ett antal (kanske 3-4 stycken) teman som återkommer med jämna mellanrum i filmen för att passa in den scen som vi för tillfället ser. Anna sjunger nån gång riktiga ord men jag kunde inte höra vilka ord. I övrigt nynnar hon (eller vad man nu ska kalla det) och spelar gitarr. Mycket bra.

Jag nämnde att Lars Hanson var lik Bradley Cooper. Lillian Gish kanske påminde lite om Drew Barrymore när jag tänker efter. Sen spelades byns guvernör av en Billy Connolly-look-alike men det hade nog mest med frisyr, skägg och mustasch att göra. I slutet av filmen dyker en viss karaktär upp och då kom jag osökt att tänka på Hugo Weavings djävulslika figur Old Georgie i Cloud Atlas.

Humor! Filmen innehåller oväntat mycket sådan. En märklig blandning av tragedi och humor i samma film. Inte som i sydkoreansk film idag där det kan växla under samma scen men nästan på. Vi har skvallrande tanter (speciellt en speciellt vidrig) som blir satta på plats av byns clown spelad av dansk-amerikanen Karl Dane (vars tragiska livshistoria jag läste om här).

När filmen var slut fick Anna och Tapio en lång applåd och sen gick de ut. Jag satt som ett fån och väntade på mer, en diskussion, en frågestund, prat, nånting om filmen, om varför Anna valt just den, hur det var att jobba med musiken, hur hon tänkte, hur det var att spela på det här sättet. Men av det blev det intet vilket jag tyckte var lite synd.

Nåväl, slutord: det var en ganska magisk kväll där film och livemusik sammansmälte till nåt som var större än sina enskilda delar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke och Fiffi tyckte om tillställningen. Stumma av beundran?

%d bloggare gillar detta: