Life of Pi

TigerTitel: Life of Pi
Regi: Ang Lee
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Jag vet inte när först hörde talas om Life of Pi men det jag minns är att jag noterade att det var Ang Lee som var regissör och att det handlade om en filmatisering av ”ofilmbar” roman. Ang Lee är en av mina favoritregissörer. Nja, det kanske är att ta i men jag har gillat många av hans filmer. Några har jag gillat… inte lika mycket. Sense and Sensibility (jag är en sucker för kostymdramer), The Ice Storm och Crouching Tiger, Hidden Dragon (vackraste wire fun nånsin) är samtliga toppfilmer. Bröllopsfesten, Pushing Hands, Brokeback Mountain och Mat, dryck, man, kvinna är bra filmer. Hulk är en dålig film. Det jag är mest fascinerad av när det gäller Lee är hur han gör filmer i så många olika genrer.

Life of Pi handlar om en indisk pojke vid namn Pi som tillsammans med sin familj och deras zoo ska flytta från Indien till Kanada. På väg till Kanada tillsammans med alla djuren så råkar de ut för ett skeppsbrott. Fartyget sjunker och Pi är den enda överlevande på en liten livbåt tillsammans med några djur, bl a en tiger vid namn Richard Parker.

Jag kommer inte skriva så himla mycket om olika detaljer i handlingen som jag kanske gillade eller inte gillade, eller om jag tyckte 3D:n funkade eller inte funkade, eller om hur vacker filmen var (för det var den). Jag fokuserar enbart på det som gjorde av filmen inte funkade för mig. Och nu kommer spoilers så sluta läsa om ni inte vill få filmen spoilad. Om ni fortsätter till nästa stycke får ni alltså skylla er själva.

SPOILERS!!!!

Ok, ni som är kvar nu, jag hoppas ni har sett filmen eller åtminstone läst boken.

Alltså: jag gillade inte filmen och jag verkar vara en av de få. För mig går den liksom inte ihop. Innan jag såg filmen hade jag hört att en del sagt att det skulle vara ett sorts ”bevis” för Guds existens. (Bl a Barack Obama sa ”an elegant proof of God” fast det var om boken.) Om man tror det så missförstår man filmen. Vad filmen är och vad jag tror den försöker vara är en förklaring till varför vissa väljer att tro på Gud. Fine, om man ser den så så går filmen i alla fall ihop logiskt. Nästan. Det är bara det att förklaringen som ges är helt galen. Filmen verkar påstå att människor tror på Gud för att man väljer att lura sig själv. Man väljer att ignorera verkligheten och istället tro på en drömvärld. Hmm, jaha, det låter ju bra. Nej, jag får inte ihop det.

Fast tillbaka med det här med att filmen ska få en att tro på Gud. Det är faktiskt så att den vuxne Pi när han pratar med journalisten säger att han ska berätta en historia som ska få journalisten att tro på Gud. Ja, det är så han säger. Och det är ju faktiskt den historien vi får se på vita duken. Det är en historia som visar sig vara ett påhitt och verkligheten är en betydligt grymmare historia där det inte förekommer några djur på den där livbåten. Istället var det grymma elaka människor som begick fruktansvärda handlingar för att överleva. Pi berättar även denna historia och frågar sen vilken historia som journalisten föredrar. I princip kan man ju säga att båda historierna berättar samma sak fast på olika sätt: Nämligen att Pi är med om ett skeppsbrott där skeppet sjunker och hans familj dör och han själv är den enda överlevande. ”Vilken historia gillar du mest?” frågar Pi. ”Den första med tigern”, svarar journalisten, ”för det är den bättre historien”. ”Och så är det också med Gud” säger då Pi. Ehe, jaha. Så man ska bortse från verkligheten och lura sig själv. Nej, jag får inte ihop det. Det är väl inte därför människor väljer att tro på Gud?! Jag trodde man accepterar verkligheten som den är men samtidigt väljer att tro på en högre makt utöver det. För mig kändes det inte som filmen kom fram till det.

Nu vill jag uppmana alla som har sett Life Of Pi och gillat den eller inte gillat den och som är fascinerade av diskussionen kring den att lyssna på podcasten Outside the Envelope från sajten DearFilm och ett speciellt avsnitt där man ingående pratar om filmen. Det intressanta är att av de som pratar så är det en som verkligen hatar filmen och han är den enda i sällskapet som är troende. Fast jag förstår honom och tycker han får fram sin poäng bra.

Det finns andra filmer som jag tycker mycket bättre visar på det här med att en inte helt sann eller ”over the top” historia kan vara mer ”sann” än en verklig historia. Filmer som visar på det viktiga med historieberättande som ett sätt att peka på viktiga verkliga saker, problem, fenomen som fast genom en fascinerande historia som nödvändigtvis inte behöver vara sann. T ex Tokyo Godfathers, Big Fish eller Pans labyrint. Jag avslutar med att citera animeregissören Satoshi Kon: ”Ibland är en lögn eller en överdrift det bästa sättet att få fram en sanning.” Detta sa Kon på Filmhuset efter en visning av just Tokyo Godfathers under sitt Stockholmsbesök för några år sen precis innan han tyvärr gick bort.

Inväntar tomaterna.

2+/5

%d bloggare gillar detta: